TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2013 > 02

När vi anlände till Uyole hade det redan börjat skymma och åskan mullrade på avstånd. Vi letade upp ett billigt rum och valde det tystaste rummet längst bort från gatan. Det var kyligt ute och för första gången på länge satt vi båda i fleecetröjor och stretchade efter dagens cykling. Till vår förvåning var det nära på knäpptyst omkring oss och det i tillägg till vårt svala rum bådade gott in en god natts sömn. Och vi hade rätt! Det blev en natt med djup sömn och det var nästan obeskrivbart skönt att få sova en hel natt och vakna behagligt utsövd. Eftersom vi gillade hotellet så mycket och eftersom det var skamligt billigt beslöt vi oss för att ta en vilodag. Vi var på gränsen till förkylning igen och dagen spenderades nysande i sängen. Däremellan gick vi tio meter från hotellet till en liten lokal restaurang där ett gäng ungdomar jobbade. Deras engelska var usel men deras bemötande fantastiskt! De var ärliga, glada och nyfikna och det blev en upplevelse bara att betrakta dem arbeta. På morgonen var det en ung kille som ansvarade för brödbakningen och hans rörelser var snabba, som om han jobbade på ackord. Han kavlade degen i ilfart och slängde sedan tunnbrödet på ett bord bredvid och fortsatte med nästa degklump nästan innan den första hade hunnit landa. Sedan stekte han tunnbrödet tre åt gången och han var en riktig perfektionist som var noga med alla bröd fick samma färg. Efter varje stekning torkade han av sin lilla stekpanna och vände runt den glödande kolen. I bakgrunden kom och gick radiovågorna och när en låt spelades med lagom mycket knaster utförde han sina rörelser i takt till musiken. När vi kom tillbaka för lunch var det de söta tjejerna som ansvarade för matlagningen och de stod böjda över stora och rykande kastruller. I närheten spelades en svängig låt och alla flickorna dansade och rörde sig i takt till tonerna. Tjejen som diskade gjorde det med svängande höfter och tjejen som kokade bönor vevade med den stora träsleven i takt till musiken. Samtidigt svängde hon på rumpan och trampade takten på stället med fötterna. Det såg härligt ut med denna dansade restaurang full av leende och glada ungdomar. När maten väl var färdig serverades vi ett lass med vitt ris, utsökta bönor, spenatröra och avokado. Till det drack vi nejlika och ingefära te och vi betalade ungefär 6kr per person för måltiden. Vid middagen skrattade de åt att vi kom igen, men på ett vänligt sett och medan vi väntade på riset satt vi och betraktade tjejerna när de flätade in garn och rosa löshår på varandra. Det känns alltid lika bra att spendera sina pengar på lokala verksamheter som verkligen förtjänar det! Vi hann äta fem mål mat på restaurangen och när vi lämnade staden vinkade de oss adjö med breda leenden!

 

Vi cyklade mot Malawi och snabbt förändrades klimatet till ett mer tropiskt. Överallt såldes det bananer, annans, passionsfrukt och avokado. Kvinnorna stod i färgglada kjolar med matchande toppar och plastskålar med frukt på huvudena och det fullständigt attackerade alla i deras väg i hopp om att få något sålt. Deras blick var desperat och de sprang efter bussarna och bilarna och försökte bli av med dagens skörd. Vid lunch stannade vi i en liten by som var överfull av fruktdamer och genom hela staden rungade Bob Marleys "One love" på högsta volym. Förutom de ihärdiga fruktdamerna var stämningen i byn minst sagt avslappnad. Ett gäng män satt under ett tak och spelade brädspel och när vi passerade nickade de lojt till hälsning. Vi slog oss ned i en sunkig soffa och en drogad rastafari gubbe slog sig ned mitt emot och började sluddra. Sussie gick för att köpa läsk och på väg dit började lokalbefolkningen skrika något. Men Sussie fortsatte vidare och ignorerade ljuden eftersom det oftast är folk som skriker saker när man kommer. Typ viting, ge mig pengar, hejsan tjejen osv.. När ljuden ökade i styrka och någon skrek på engelska " damen, akta dig" stannade Sussie till och fick syn på orsaken till uppståndelsen. Framför henne på stigen låg en smal, knallgrön orm och Sussie fullständigt frös i sin rörelse. En kille höll på att leka med ormen med en pinne och halva byn skrattade åt den livrädda vitingen. Sussie vågade knappt andas och hon tryckte händerna mot bröstet och backade några steg. En annan rastafari kom och skällde på killen med ormen och till slut petade killen bort ormen från stigen och Sussie tackade rastafarin stort. Han log, nickade och sa "ya man" till svar, precis som i en film.

 

Efter lunch cyklade vi på trots att våra kroppar kändes tunga och orkeslösa. Maten tycktes inte gett någon energi och vi körde på ren envishet. Varför är vi så ur form hela tiden för? Vi har saknat kraft, toppform och cykelenergi länge nu, tänkte vi båda i varje uppförsbacke. Efter ungefär sex timmar i sadeln hade vi tagit oss 104km och kommit till Malawis gränsstad. Vi stannade på den Tanzanianska sidan för natten och vi åt mat, drack massor och avslutade med en gigantisk färsk ananas. Sedan somnade vi helt utmattade och fick återigen en god natts sömn.

 

Vi var uppe med tuppen och rullade mot gränsen redan kvart över sju. Väl framme fick vi veta att gränsen inte öppnade förrän 08.00 och vi gick för att lösa ärenden under tiden. Ett av ärendena bestod att växla pengar och ibland gör vi det på banken, andra gånger på svarta marknaden. Med hädanefter gör vi det alltid på banken! Sussie gav våra sista pengar till en växlingsgubbe och han tog sedelbunten med ca 170kr medan Sussie grävde i plånboken efter mynten och sedan sprang han. Innan Sussie hann reagera var han utom synhåll i gyttret av hus och människor och hon svor högt. Sedan förbannade vi Tanzania och landets tyvärr många gånger oärliga människor. Förbannade gick vi till den stora järngrinden som utgjorde gränsen mellan landet vi desperat ville lämna och Malawi som vi såg allt mer fram emot. När vi satt och väntade pratade vi om händelsen och Sussie tänkte att hon skulle gjort si eller så istället. Det handlade inte om att förlora 170kr, det handlade om att ett as fick våra pengar. Det handlade också om den omvända rasismen vi dagligen mötte i Tanzania och att den personen var en i den kategorin. En sån där som sitter och skrattar åt oss vita idioter - Mzungos som är så lätta att lura. Alla vet att berusade människor är "ärliga" och en del berusade män har gladeligen talat om för oss att de ser oss vita som korkade. Korkade för att vi inte pratar Swahili, korkade för att vi alltid betalar mer för allting och korkade för att vi så lättlurade. Därför retade incidenten oss oerhört och vi gjorde vårt bästa för att inte hata hela landet. Men framförallt gjorde vi vårt bästa för att inte ta med oss en hatisk inställning till Malawi. Det var med sura miner och misstänksamhet vi rullade över floden som skiljer länderna åt. Men så fort vi stämplat in i Malawi, laddade vi om och beslöt att lämna morgonens händelse bakom oss.

 

Vi hade läst att barnen i Malawi driver de flesta till vansinne med sitt tiggande och vi övervägde nästan att strunta i Malawi ett tag. Det är oerhört tröttsamt med tiggande människor hela dagarna och de första milen var precis som förväntat. Man kunde tro att "hej" på deras lokala språk hette "money" för det var vad som skreks till oss överallt. Men efter några mil släppte det och människorna började hälsa och vinka frenetiskt. Vi cyklade jämnsides med gröna risfält och frodiga åkermark. Det var enorm grönska så långt ögat kunde nå och det såg nästan saftigt ut med all växtlighet. På vägen körde knappt några bilar men det var fullt av lokala cyklister. Männen körde sina fruar bak på pakethållarn och de satt på sidan med benen ihop. Precis som fina damer i filmer från förr ni vet? De lokala blev chockade när de såg vår konstiga cykel och de var hjärtliga, nyfikna och härliga allihopa. Barnen vinkade som galningar vid sidan av vägen och vi fick bländande leenden som på beställning.

 

Solen brände starkare än vi tidigare upplevt och vi var genomblöta av svett efter bara en halvtimmes cykling. Det tropiska klimatet tog ut sin rätt! Eftersom vi inte hade en enda krona av lokal valuta fick vi snällt cykla fem mil för att nå första staden med ATM. Väl där var vi hungriga som djur, uttorkade och trötta. Dessvärre fungerade inga av våra bankkort i automaterna och eftersom det var söndag var växlingskontoren stängda. Nervositeten kom krypandes. Hur sjutton skulle vi klara oss utan pengar? Vi kan ju inte leva på kakor hela dagen och var ska vi bo om vi måste stanna i staden. Till nästa bank hade vi minst två cykeldagar! Till slut efter mycket letande hittade vi en bank där vi fick ut pengar och vi pustade båda ut. Sedan letade vi upp en restaurang där vi i väntan på maten drack tre läsk var. Riset och bönorna var nästan oätligt men vi gjorde vårt bästa för att få i oss energi. Motvilligt begav vi oss sedan vidare i den tryckande värmen.

 

Vi kände direkt att Malawi var ett land med ärliga, sköna, avslappnade och glada människor. De flesta bar något på huvudet och vi blev hänförda av vilka föremål som främst kvinnorna balanserade omkring med. De såg ut som de knappt var medvetna om att de hade något på huvudet och de bar pinalerna med en sådan enkelhet. I vanlig ordningar bar de vattenhinkar och tung ved, men de balanserade också stora knivar, matlådor, biblar, resväskor med hjul och enstaka ananaser. Det såg helt fantastiskt ut och som alltid var kvinnornas färgsprakande klädsel en upplevelse i sig. En liten flicka klädd i finaste klänningen med flera lager av volanger gick mot kyrkan med en tjock, svart bibel balanserandes på hjässan. Bredvid henne gick hennes lillebror iklädd i en grön kostym och han var inte mer än 5år gammal. Faktum var att de flesta vi mötte var klädd i sina bästa kläder och nyputsade skor - söndagsklädda. Flickornas sidenklänningar med dekorativa blommor och volanger och pojkar i kostym och lackskor. Äldre män cyklade i skjorta, väst och hatt och kvinnorna bar matchande dräkter och blanka skor. När vi passerade kyrkorna cyklade vi i takt till svängig gospel och en del körer fick nästan håret att resa sig på armarna.

 

Längs vägarna låg stora presenningar fulla av jäst som torkade i solen och på andra ställen låg istället små silverfiskar och torkade. Det spred en lukt som ömsom luktade surt, ömsom unken fisk och ibland ljuvlig färsk jäst likt den vi har hemma i kyldisken. Så småningom kom vi till en liten fiskehamn där fisklukten var minst sagt markant och när våra näsor hunnit vänja sig vid lukten slog vi oss ned på en liten träbänk. Bänken stod precis utanför en liten kiosk där vi köpte vetebullar och Fanta som vi avnjöt i skuggan under plåttaket. I den lilla byn passerade livet stillsamt och en muslimsk dam satt utanför ett skjul och sydde på en symaskin som hade K-värde. När hon sedan strök kläderna använde hon ett strykjärn som man bara sett på museum eller i historieböckerna. Det var ett svart, tungt åbäke hon pressade tygerna med. Några barn lekte en bit bort och de som bar kläder hade mest trasor på kroppen. Deras magar var uppsvällda som på en glutenallergiker innan diagnos och navelsträngen stod rakt ut ca tre cm från kroppen. De såg ut som stora, mörkt bruna ballonger och vi gissar att de lider av svält och inte av glutenallergi. Malawi är ett av världens fattigaste länder och vi lade märke till det ganska snabbt. Mat var sällsynt än så länge och hyllorna gapade tomt i de kiosker vi kikat in i. I Sussies huvud spelades Cornelius Wrejsviks "Som går med trasiga skor" på repeat för varje människa med just trasiga skor vi såg. Värst var en man där hela fronten var öppen i hans gymnastikskor och det såg nästan komiskt ut med halva foten utanför. Den man slog för övrigt följe med oss på sin cykel och hela tiden sjöng och dansade han i sin sadeln. Ja, musik och sång verkar ligga Malawi nära hjärtat och hela dagen kantades av svängiga toner, rytmisk lokal musik och gungande reggae. Det är fullkomligt underbart och känslan är verkligen go!

 

Efter ungefär 120km började vi trötta leta efter en mysig lodge vid vattnet att ta vilodag på. Vi körde ner på en avtagsväg som verkligen var i värsta klass och efter nästan en kilometer kom vi fram till ett ställe med utsikt över den vackra sjön. Några sega killar visade oss runt och förklarade att frukosten ingick och bestod av bröd med sylt. Men nu hade de slut på sylt så vi kunde få bröd. Sen visade de oss deras bästa rum som var en betonghytt med smutsiga väggar och en sliten madrass i en träram. När de försökte tända lampan exploderade den ovan våra huvuden och killen log och förklarade att detta rummet inte hade ström längre. Vi följde med till nästa rum som var ostädat med tydliga spår av att någon sovit där nyligen. Killen drog lakanet rakt, la kudden till rätta och sedan frågade han vilket av rummen vi ville ha. Vi log och svarade att vi skulle fortsätta leta och sedan drog vi vidare i hopp om något mindre sunkigt ställe. Vid nästa skylt svängde vi av och efter ännu en kilometer kom vi till nästa lodge. Den var ljuvligt fräsh med en egen liten bukt med privat strand. Rummen ar rena men enkla och Sussie kände att vi hittat vår plats för natten. Priset däremot fick henne på andra tankar, rummet kostade över 500kr och det utan frukost. Hon tackade artigt nej och vi förundrades av prisläget i Malawi. Vem betalar 500kr för en enkel bungalow? Väldigt enkel dessutom! Den första lodgen ville ha 100kr natten och vi undrade om vi helt enkelt skulle tälta istället. Men var? Överallt fanns det odlingar och människor. Men rätt som det var cyklade vi på ännu en lodge. Hyddorna låg precis vid vattnet på en öde strand och det kostade oss bara 80kr att få sova i rena lakan. Kvinnan som visade oss runt var oerhört mysig och glad och hon log med hela ansiktet när vi tackade ja till en hydda. Sen beställde vi mat som vi åt i mörkret medan vågorna slog mot stranden.

 

/TandemLove

Det blev lite klättring innan Malawi och de lokala tar gärna snålskjuts upp för backarna! Vi har prövat i två sekunde, men det var för tungt och helt livsfarligt!
De bär och bär!
Utsikten när vi rullade ner mot Malawi!
Vi ska nog pröva bära sakerna på huvudet - alla se så oberörda ut!
Flicka som hämtat vattnet ur ett dike..
Ser nästan ut som man klippt in lådan i bilden, men så är det inte!
Sliter och arbetar i djupt vatten!
Ett grönskande Malawi!
Närmar oss Malawisjön och ser strand längre fram!
Paus och vila baken!
Gammalmodigt...
En fiskeby vi passerade!
Nyfikna barn!
Jakten på sovplats!
Det blev ganska bra till slut =)
Läs hela inlägget »

Dagen började dåligt med ett störtregn och vi låg tacksamt kvar en timme extra i sängen. Det hade inte blivit mycket sömn natten innan eftersom det i vanlig ordning var fullt liv utanför fönstret och vi har lyckats tappa bort våra öronproppar. Att överleva på den afrikanska kontinenten utan öronproppar är som att gå till jobbet i januari utan skor. Plågsamt! När vi väntat en timme regnade det fortfarande och vi gick för att äta frukost och se om regnet skulle dra vidare. Regnen här brukar vara väldigt intensiva, men korta. Dock hade detta regnoväder hållit i sig hela natten och nu halva morgonen. Vi mumsade i oss ägg, en korv, gammalt bröd och egen avokado och efter måltiden drog regnet vidare och vi fick bråttom att packa ihop. När vi som bäst höll på att spänna fast liggunderlagen hörde vi en knackning på dörren och vi gick för att öppna. Utanför dörren stod receptionisten och log lite blygt. Han förklarade att priset han tagit för rummet inkluderade frukost, men bara för en person och nu ville de ha pengar utav oss. Då såg Sussie svart och skällde ut killen efter noter. Han hade dagen innan sagt att frukost ingick och sedan checkat in två personer i rummet. Sedan hade han innan frukost frågat oss vad vi ville ha och inte någon gång informerat om att det inte skulle ingå frukost för båda. Nu påstod han att rummet var ett singelrum och i Tanzania betalar man frukosten för den ena personen om man sover två i samma rum. Då informerade vi killen om att vi sovit på hotell över hela landet och det har aldrig inneburit att vi bara fått frukost för en person inkluderat. Till slut log killen generat och gick sin väg. Sussie pustade ut. Det kändes skönt att stå upp för sig! Vi hade tröttnat på att bli utnyttjade och som vit får du alltid kämpa för att få någorlunda bra priser och du måste ofta be om att få tillbaka din växel. Oavsett om det handlar om 4kr eller 20kr. Ibland räknar de kanske bara fel, andra gånger är det tydligt medvetet. Folk kommer fram till dig och ber om pengar eller säger åt dig att du ska bjuda på en läsk. Det blir tröttsamt i längden om man säger så...

 

Efter grälet med killen begav vi oss kvickt iväg, men efter några kilometer började det störtregna igen och vi blev helt genomblöta. Graderna sjönk snabbt från +30 till +16 och vi huttrade av fartvinden. Vi var envist beslutna om att åtminstone cykla 100km denna dag men nu när regnet piskade våra ansikten började motivationen sina. Naturen vi färdades genom påminde skrämmande mycket om Sverige - lite som att cykla genom Dalarna. Det var grönt och fullt av barrskog och sumpmark/myr, samt att temperaturen och vädret var precis som vilken skitdag som helst i Sverige. Terrängen var full av uppförsbackar som inte bara var långa utan också branta. Det kändes som vi klättrade hela tiden, men utan att egentligen ta någon höjd. Vägen var tungt trafikerad av lastbilar och bussar som körde med livet som insats. De hade noll koll på sina fordon och marginalerna var minimala. Ofta kastade vi oss ut i vägrenen i sista sekund och vinglade fram mellan hålen och stenarna i kanten av vägen. Ibland tutade lastbilarna frenetiskt och tvingade ut oss i vägrenen, vare sig det fanns någon eller inte. Andra gånger tutade lastbilarna precis när de låg bredvid och vi blev skrämda och vinglade till. Som sagt var marginalerna små och det fanns inte riktigt plats att vingla till, speciellt inte när de kom mötande trafik. Höll fordonen inte på att köra på oss, höll de på att köra på den mötande trafiken. Inte minst personbilarna som stirrade på oss istället för vägen. Trafikolyckorna var många och vi passerade inte mindre än tre krock-scener redan på förmiddagen. Vi såg de sjukaste omkörningarna någonsin och vanligtvis försökte lastbilarna köra om varandra i uppförsbackarna. De höll max 20km/h och puttrade långsamt sida vid sida uppför de smala vägarna helt ovetandes om det skulle komma trafik i deras körfält. För första gången sedan Italien var vi på riktigt rädda för att cykla i trafiken. Tanzania har haft de absolut värsta bilförarna hittills och denna sträcka var den i särklass farligaste vi cyklat på. Det var inte bara Sussie som var orolig, Ramsus var också det. Och det säger en del om trafiken. Det märkligaste var att vi samma morgon läst en artikel postad på Facebook om ett engelskt par som precis blivit ihjäl körda i Thailand när det var ute på sina jorden runt resa. Var det meningen att vi skulle se den artikeln just denna dagen? För vi tog det automatiskt extra försiktigt, och det var nog tur det.

 

Den första byn vi kom till sökte vi skydd från det afrikanska regnet i en liten restaurang. Eller restaurang är kanske inte rätt ord; det var mer ett plåtskjul. Vi beställde hett te, ris och kokta bönor och sedan kröp vi ihop i det trånga rummet och hackade tänder tills kläderna torkat upp lite. När vi ätit färdigt beställde vi mer te och sedan satt vi där och smuttade på nejlika teet och tittade på kackerlackorna som kröp på väggarna. Vi hade drabbats av en rejäl cykelångest och ville inte fortsätta för dagen. Regnet ökade i styrka och ibland lät det som om taket ovan våra huvuden skulle brista av vattenmassorna. När tre män kom in i rummet för att äta var det så tight med plats i skjulet att vi knappt kunde föra koppen till munnen och det blev dags att lämna vår plats åt andra gäster. Lika bra att fortsätta så att vi kommer fram någon gång resonerade vi samtidigt som vi klädde på oss våra dyblöta regnställ. Urk!

 

Vi rullade ut ur byn och leran skvätte långt upp på benen och regnet piskade hej vilt över oss och gjorde våra kinder röda. Det kändes kallt i vinden och vi nästan längtade efter en seg uppförsbacke att få jobba upp värmen i. Riset hade givit oss energi och vi cyklade på med nytt hopp om att orka dagens etapp. Det gick undan och vi svalde asfalt under oss och efter en lång uppförsbacke fick vi som belöning en lång nedförsbacke. Vi rullade i ilfart nedför backen och vattnet stänkte omkring oss. elt plötsligt small det till! PANG!. Det lät som om ett pistolskott hade avfyrats och innan vi visste ordet av kände vi hur vi rullade på fälgen. Rasmus försökte desperat få stopp på cykeln men det tog nästan hundra meter innan vi stod stilla. Farten hade gjort stoppsträckan lång och vi rullade på fälgen en bra bit. När vi stannande såg vi att hela slangen hade sprängts och tumlat runt bland ekrarna i en enda röra. Detta var det sista vi behövde! Vi flyttade oss snabbt ur från vägen för att vi inte skulle bli påkörda. Sedan fällde Rasmus upp fällkniven, skar loss slangen och sedan rullade vi in cykeln på en avtagsväg och vände den upp och ner. På sidan av själva däcket hade vi fått en stor reva. Det verkade som om sömmarna runt däcket blivit utslitna och vi gissar att milen på grusvägen gjort sin påverkan. Nervöst plockade vi fram vårt sista extra däck och en en extra slang. Till ljudet av dundrande långtradare och smattret på våra kläder från regnet började vi tjafsa om cykeln samtidigt som vi bytte ut däcket. Om huruvida bromsarna tog i eller inte. Sussie har sedan start varit övertygad varje dag att någonting är fel på cykeln och är det något vi bråkar om så är det just detta. Sussie går på känslor och "känner" att det känns fel/annorlunda, eller som oftast tungt. I varje uppförsbacke då formen inte är på topp utbrister hon:
"Rasmus, är du säker på att bromsarna inte tar i?"
"NEJ, de tar inte i!" Svarar Rasmus alltid lika surt.
"Men det känns som det, är det inte ovanlig tungt idag?"
"NEJ, det är du som är trött!" Svarar Rasmus väldigt surt men en hint av ilska i rösten.
"Ska vi inte stanna och titta i alla fall?" Säger Sussie lite tveksamt.
"Håller du inte käften snart så blir jag förbannad" Säger Rasmus förbannat.
Sussie säger inget mer för då vet hon att Rasmus blir galen och vid nästa paus tittar hon efter själv om inte bromsarna tar i. Vilket dom aldrig gör. Och Sussie förstår att att dagsformen är dålig, idag igen. Kanske har Rasmus rätt i något när han hävdar att det finns ett samband med tjatet om bromsklossarna och uppförsbackar?

 

När vi tjafsat färdigt upptäckte vi att bromsklossarna var utslitna och vi passade på att byta dem med till våra sista klossar med ytterligare nervositet. Det är trots allt en bit kvar till Sydafrika och att våra reservdelar tar slut känns inte helt bra. Nu får inget gå fel, men vi har märkt att saker gärna går fel just när de inte ska göra det. Att cykla tandem sliter betydligt mer har vi förstått och att använda andra långfärdscyklisters tips fungerar inte alltid för oss. Vi behöver fler reservdelar och det är ju bra att veta inför framtiden. När vi packade ihop öste regnet fortfarande över oss och himlen var lika mörk och svart som tidigare. Vi suckade åt denna skit dag och vår motivation och ork var som bortblåst. Helst ville vi bara sätta oss där i diket, i regnet och vänta på att någon skulle förbarma sig över oss. Typ komma med helikopter och flyga oss hem till en varm dusch, mjuk säng med rena lakan och ett mål mat. Stämningen var låg och vi var båda två rejält sura och griniga. Inte längre på varandra, utan på världen. På regnet, på terrängen, på Afrika, på cykeldäck och sånt där man inte kan råda över. Vi pratade om att skita i att cykla Malawi, istället bara dra raka vägen till Kapstaden. Vi pratade till och med om att skita i alltihop. Åka hem. NU!
"Vi har i alla fall INTE tur med vädret!" muttrade Rasmus...

 

Sura som vi var fortsatte vi trampa i regnet med fokus på en hotellnatt och efter några timmar var vi plötsligt i den byn vi hade planerat att cykla till. Då kom helt plötsligt solen fram, regnet avtog och temperaturen steg igen till det vi är vana vid. Människorna i byn var trevliga, glada och ärliga och vårt humör vände snabbt igen. Lårmusklerna fylldes med ny energi och vi beslöt oss för att fortsätta 20km till nästa by och sova där istället. Men när vi hade cyklat till den byn visade sig att det inte fanns något gästhus där och vi fick snopet fortsätta. Vi hade hunnit bli trötta igen och benen blev stumma men vi fick fortsätta cykla by efter by eftersom vi verkligen ville sova inomhus för natten. Efter totalt 146km hittade vi en liten by med gästhus och vi checkade in och betalade 30kr för rummet. Sussie rynkade på näsan och tyckte inte rummet var vidare mysigt och Rasmus tillrättavisade henne att hon blivit bortskämd och kräsen. När vi sedan skulle till att sova gick det inget vidare. Rasmus susade dock till medan Sussie hölls vaken av olika ljud. Gubbarna utanför drack öl och pratade/skrek högt, någon välte omkull oljetunnor och något prasslade tyst i vårt rum. Det var något i vårt rum som kröp omkring och Sussie lös med ficklampan som en besatt varje gång det prasslade till. Rasmus morrade åt henne att släcka lampan och sova! Men Sussie fantiserade om smittosamma råttor som skulle smyga sig upp i sängen under natten. Hon låg på helspänn. När någonting sprang i ekrarna på cykeln satte sig Sussie käpprak upp i sängen och lös mot cykeln i rummet. Där mitt i ljusstrålen frös en varelse till i sin rörelse. Musen tittade på Sussie. Sussie tittade på musen! Två sekunder av stillhet och sedan sprang den in under dörren till badrummet. Sussie väckte Rasmus och förklarade att det var en mus i rummet och han måste göra något åt saken. Rasmus svarade mycket trött och irriterat:
"Och? Musen är väl inte i sängen i alla fall, låt mig sova NU!"
Sussie släckte snopet lampan och la sig till rätta i sängen och låg sedan resten av natten och lyssnade noga så att ingen mus skulle krypa upp i sängen trots allt. Det tar på tålamodet och krafterna att cykla genom Afrika, den saken är vi rörande överens om!

 

/TandemLove

Cykelångest på hög nivå!
Vi ber om ursäkt för detta fattiga bildkollage, men vi tog inga fler foton denna dagen. Det regnade för mycket!
Läs hela inlägget »

Tanzanias huvudstad Dodoma gjorde oss inte imponerade och när vi styrde oss genom centrum trodde vi att vi kört fel. Överallt fanns plåtskjul och fallfärdiga hus och allting var ett virrvarr av trafik, människor, butiker och skräp. Förutom huvudvägen fanns det bara sandvägar och trånga gränder och vi fick ingen ordning på logiken i staden. Kanske fanns det heller ingen logik i hur staden är byggd? Vi hade fått den dåliga nyheten att vägen från Dodoma skulle vara grusväg hela vägen till Iringa. Det skulle innebära 260km på dåliga vägar och vi beslöt oss för att ta en vilodag i Dodoma och ladda inför tre tuffa dagar. Därför tog vi en sovmorgon följt av en lång frukost med pannkaka, korv, bröd, frukt och färsk fruktjuice. Efter frukosten gjorde vi ett blogginlägg och sedan promenerade vi tre km för att hitta stadens enda vettiga restaurang. Vi hittade den italienska restaurangen så småningom och vi satt där resten av dagen och bara åt. Vi åt mat för en hel dagsbudget och sedan beställde vi pizza take away som vi njöt av på hotellet framför en go film. Vårt hotell hade inte bara varmvatten i kranen utan också AC på rummet och detta trots att vi bara betalade 50kr! Det var ljuvligt att komma från ett fuktigt 35graders klimat in till vår svala oas på rummet, rena himmelriket!

 

Vi började morgonen med att cykla ut ur kaoset i Dodoma och överallt hördes gospel från söndagsgudstjänsterna. Det var mäktigt och ett skönt gung att cykla till. Ganska snart svängde vi av in på en sandväg med massa hål, kanter och gupp och vi svalde hårt. Skulle vi behöva plågas i 26 mil på vägar likt denna? Till en början körde det flera bilar på vägen och vi fick slåss om vår plats ute på vägen snarare än i diket. Efter en stund försvann bilarna och vägen gick alltmer genom små sömniga byar med glad befolkning. I vanlig ordning vinkade och hejade folk och barnen skrek som besatta efter oss. Vägen under oss blev efter ett tag betydligt bättre och vi rullade stundtals på hård packad sand. Vi hade en snitthastighet kring 20km/h och vi ville verkligen försöka hinna ta denna eländiga väg på två dagar. Med det som drivkraft trampade vi på för glatta livet och vägen förändrades ständigt. Kineserna höll på att asfaltera vägen , men ännu är det länge tills arbetet är klart. Tyvärr är inte asfalten lagd, så vi rullade på alla sorters underlag. Vissa bitar är fulla av lös sand och andra djup lera. Det var väldigt varierande och vi cyklade på så mycket vi orkade när underlaget var som bäst.

 

Ibland stannade vi i någon av de små byarna för att dricka te, läsk eller äta bröd. I varje by var människorna hjärtliga och glada att få träffa oss "mzungos". De flesta gav oss till och med rätt pris direkt, utan att försöka lura oss. Som vanligt samlades halva byn runt oss och tittade nyfiket på allt vi gjorde. Vissa dagar blir vi väldigt trötta på den uppmärksamhet vi alltid får och det är största nackdelen med att cykla tandem. Det känns väldigt konstigt att ha en skara människor som studerar varje rörelse du gör. Människor som stirrar på dig när du äter, dricker eller smörjer in armarna med solkräm. Vi är inte bekväma att alltid stå i centrum men vi förstår att det blir så när man både är vit och cyklar på ett fordon de aldrig sett. Vi förstår men vi vänjer oss aldrig riktigt.

 

I slutet av dagen kom vi till en större by där vi letade boende för natten. Men byn gav inga sköna vibbar och hotellen var rena rucklen och vi åt därför bara middag i byn och begav oss sedan vidare. Vår plan var att hinna 35km till en plats som vi hoppades få sätta upp tältet på. Men solen sänkte sig alldeles för fort i horisonten och mitt i allt hoppande gick en skruv av. Skruven som håller främre pakethållaren på plats gick rätt av på höger sida. Vi kände hur nervositeten kom krypandes, om pakethållaren lossnar kan vi inte fästa framväskorna. Och tro oss, det går inte att banta mer packning!! Buntbanden kom fram och svärandes över de dåliga vägarna fäste vi pakethållaren med banden. Sedan hoppade vi vidare med tiden som fiende. Vi förstod att vi inte skulle hinna till campingplatsen innan mörkret skulle falla och det var en omöjlighet att cykla utan ljus på dessa vägar. Rasmus var tvungen att ha fullt fokus för att undvika hål, kanter, sandhögar och inte spåra ut, vi behövde ljus för att klara det. Därför inleddes jakten på campingplats men överallt fanns det människor. Överallt! Det kom folk från ingenstans gåendes varje gång vi trodde att vi hittat en bra plats för natten och det ar bara att fortsätta söka. Till slut körde vi över ett par grushögar och gick ut i bushen på motsatt sida vägen där folk passerade. Sedan rullade vi ut cykeln bland buskarna och väntade. Vi satt tysta och spanade efter människor men det enda som hördes var insekternas sång och fladdermössens vingslag. Efter en stund bedömde vi platsen som öde och slog upp vårt tält bredvid taggbuskar och taggträd. Taggarna fastnade i våra kläder, myggen bet oss genom kläderna och värmen var tryckande. Precis när vi fått upp tältet hörde vi ett gäng killar som kom gåendes och vi gömde oss och hoppades förbli osedda. Deras röster kom allt närmre och vi blev nervösa. Inte nödvändigtvis nervösa för att de skulle skada oss, utan snarare för att djungel trumman skulle få hela byn att samlas utanför vårt tält hela natten. Men rösterna vek av och blev allt mer dova. Vi andades ut och packade in i tältet.

 

I tältet stod luften stilla och vi svettas så att liggerunderlagen blev blöta under oss. Men även om värmen nästan kliade i oss var vi så trötta att vi somnade snabbt. Lika snabbt som vi somnat, vaknade vi igen. Ute på vägen drogs vagnar med hjälp av åsnor och piskrappen ekade i luften. Lite senare körde flertalet mopeder fram och tillbaka på vägen och ute i bushen. Det spelades musik någonstans och det blev som ett disco i vårt tält. Alla ljuden lät närmre, högre och det blev svårt att somna om. Vi vände och vred våra klibbiga kroppar och sömnen blev ryckig. Därför var vi trötta när klockan ringde 06.00 men vi gick direkt upp utan att dra oss, vi ville ut och iväg, och känna vinden mot huden! Vi packade ihop ganska snabbt och upptäckte att vi fått punktering på båda däcken. Det var bara att dra cykeln till vägen och sätta sig och laga. I däckena hade minst tio taggar fastnat men som tur var hade bara en tagg per däck gått igenom och orsakat punktering. Vi lagade slangarna medan solen gick upp och färgade himlen rosa och gul. Sedan åt vi advocado och drack osötad välling. Klockan 07.20 var vi redo för avfärd igen och vi tryckte upp cykeln på vägen.

 

På avståndsmätarn stod det att vi hade tagit 160km dagen innan och det skulle innebära att vi bara hade 105km kvar till Iringa. Vi blev glada att vi tryckt på dagen innan eftersom det skulle bli en del klättring sista biten. Vi låg på pluskontot och trodde att dagens skulle bli lagom jobbig och vi gav oss iväg med positiva tankar. Efter ungefär 20km försvann den hårda grusvägen och vi började slira runt på sandiga vägar igen. Vi fick trycka hårt för att inte spåra ut och när det äntligen blev hårt underlag igen var det rena tvättbrädan. Var det inte stenar vi studsade på, så var det kanter eller hål och ibland de ökända sandvägarna som bildat hårda minigupp som fick cykeln att vibrera konstant. Vi svettades mängder och skavsåren började bränna redan innan vi hunnit äta vår andra frukost. Det skulle bli en tung dag förstod vi och den positiv energin började sakta men säkert rinna ut i skorna. Så småningom började vi klättra uppåt och det var inte helt lätt att trycka sig uppåt när bakhjulet bara spann i sanden. Varje gång vi cyklade in i de djupa vänster svängarna stannade luften och det var som att cykla i en kokande gryta. Värmen låg över 40 grader och utan vinden blev det nästan outhärdligt. Vi klunkade i oss vatten och när ingen by dök upp blev vi nervösa eftersom våra vattenflaskor en efter en började ta slut.

 

Vägen slingrade sig som en orm långsamt uppåt och här och där passerade vi de glada vägarbetarna och kinesiska ingenjörerna som hälsade glatt. För varje kurva önskade vi att få se krönet på berget. Istället såg vi bara nästa uppförsbacke. Det var tungt och vi drömde om kall dryck för varje tramptag. Sussie började förbanna vägstandarden, sedan cykeln och den vibrerande värmen. För varje hårt gupp skrek hon till av smärta tills hon efter ett slag bröt ihop där bak. Kanske var det läge att testa sockret? Sussie klev av och vi drog fram blodsockermätaren! Det pep till... 3,3 stod det och kakorna åkte fram! Efter några minuter fortsatte vi uppåt. När vi äntligen kom över krönet rullade vi snabbt nedför mot en liten by. Det var nästan mer smärtsamt att cykla nedför eftersom hastigheten gjorde att guppen kändes ännu mer i rumpan. Det blev nästan komiskt, hur mycket smällar kunde man klara av liksom?

 

Vi åt lunch i byn och på vårt bord fanns det gott om blod och köttrester från slaktarn som stod bredvid och hackade kött. Flugorna svärmade i massor och blotta åsynen av köttet, flugorna och smutsen fick oss att vända bort huvudet. Vi åt en chips omelett i vanlig ordning och det växte i munnen på oss båda. Tröttheten, lukten av köttet och värmen utgjorde ingen bra kombination och ganska snart var vi redo att rulla vidare. Eller ska vi säga hoppa vidare?

 

De sista 35km till Iringa blev rena uthållighetstestet och ofta fick vi stanna bara för att låta kroppen vila. Speciellt rumpan som blivit ordentligt mörbultad. Armarna hade börjat domna och det kröp och stack i händerna och fingrarna. När vi hade två mil kvar kändes det nästan outhärdligt och vägen blev om möjligt ännu värre. Boken om Zlatan var slut och utan distraktion kände vi varje stöt desto tydligare. Det var en ren plåga! Sussie grät nästan och bröt ihop ännu en gång. Hon skrek åt Rasmus att hon ville gå de sista milen, vad som helst för att slippa smällarna i rumpan. Sussies humör var verkligen kört i botten. Rasmus däremot hade inte lika mycket skav och bet ihop!

 

Den absolut sista klättringen upp till Iringa bjöd på en spektakulär utsikt över en dalgång med frodiga bergstoppar som inramning och vårt humör vände vid blicken av vyerna. Och när vi på asfalt rullade in i Iringa och hittade en nyrenoverad Lodge för struntsumma blev vi glada igen. Äntligen vila! Stelbenta och gåendes som cowboys staplade vi in våra saker. Vi hade klarat det! 265km på grusväg på två dagar!

 

Väl inne på rummet inspekterade vi våra skavsår och vi brast nästan ut i skratt. Sussies rumpa hade två kransar med skavsår, en yttre ring och en inre. Det såg ut som en illröd ritning av en cykelsadel i rumpan och skavsåren brände och sved rejält. Herregud, vi hoppas att inte också dessa sår blir till ärr för rumpan blir inte för snygg med en tatuerad sadel. Så gärna vill vi inte minnas denna resan!

 

Nu har vi förhoppningsvis lämnat grusvägarna bakom oss för gott! Vi vill aldrig mer cykla på annat än asfalt igen! Malawi är ett orosmoln på den himlen, men vi hoppas att vägarna håller bra standard. Vi hoppas på det och hoppet sägs ju vara det sista som lämnar en människa. Nu är det inte många dagar kvar i Tanzania och bakom hörnet väntar nya äventyr och Malawi som sägs vara fantastiskt! Jihoo!

 

/TandemLove

Stel i ryggen!
Även här är det en daglig jakt på vatten!
Några barn som skojade till det framför Sussie och kameran!
Lång väg kvar!
Snabbt såg kedjan ut såhär!
Tur att vi kan hitta rent vatten i byarna vi passerar!
Vägen varierades fort på grund av vägbygget!
Blickar ut över Mtera Reservoir! PÅ andra sidan vattnet slog vi läger i buschen!
Morgonen därpå 6.30 och lagning av punktering på båda däckena!
Lite sand på moset, varför inte!
Jambo, Jambo!
Storslagna Baobabträd!
Ibland blev det till och med såhär dåligt!
Inte långt kvar till Iringa, men mycket klättring och 41grader varmt!
Nu är det skav!
Man hade kanske önskat att det var solbränna, men nejdå! Det är smuts!
Läs hela inlägget »

Morgonen började med att vi trötta som vanligt drog oss ur sängen, packade ihop och åt frukost bestående av vitt bröd och söt mango juice. Inte direkt en vinnarfrukost men ibland är det svårt att få tag på matvaror och det verkar som mat äts färskt här i Afrika. Billigast är det alltid att köpa mat på lokala hak istället för att själv köpa ingredienser och laga eget. Men däremot är det vissa speciella tider som olika maträtter finns att tillgå i byarna och frukosten verkar bestå av vitt bröd och sött te. Till lunch hittar vi antigen pommes frites med stekt ägg över, bönor och ris eller buljongsoppa med hela kroppsdelar från olika djur. Det är ungefär allt som serveras och vi dagdrömmer ofta om vilka maträtter vi ska äta när vi kommer hem igen.

 

Efter vår lätta frukost cyklade vi ut ur provinshuvudstaden Singida och i vanlig ordning tjoade och hejade hela byn på oss när vi cyklade förbi. En del var fortfarande för trötta för att hinna skrika till och de gjorde istället den vanliga mimiken som vi blivit så vana vid. De höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen, alternativt faller hakan nedåt och ibland öppnas också munnen. Vi måste verkligen bjuda på årets underhållning i vissa byar alltså. I utkanten av byn tornade stora röda klippblock upp sig. Dessa stora stenar ligger huller om buller i denna provinsen och det ser verkligen häftigt och konstigt ut med en enorm sten helt ensam ute på ett öppet fält, eller stora högar med stenbumlingar mitt i en åker. Vi gissar att lokalerna måste ha massvis med sagar och sägner om hur stenarna egentligen kommit dit...

 

Efter ungefär en timme och 20km kom vi till första byn och det var mer än dags för vår andra frukost. Vi såg oss omkring i jakt på damerna som står böjda över rykande kastruller och Pepsi eller Coca cola skyltarna, men till vår besvikelse såg vi ingenting. Men skam den som ger sig, vi vädrade matos och det borde verkligen finnas någon form utav mat eller söt dryck att köpa. På sandvägen ovanför bilvägen gick två män och vi skrek "chakula" och gjorde gesten med handen som för något till munnen. Vi har faktiskt inte lärt oss särskilt mycket Swahili, trots att vi borde komma ihåg en del sedan tiden på Zanzibar. Men det mest nödvändiga kan vi och det är mat, vatten, tack och hej :) Männen visade upp sin vita tandrad, nickade och pekade på ett litet vitt hus uppe på platån och vi skrek "asante" tillbaka och styrde cykeln mot huset. Det lilla huset såg ut som om det skulle falla ihop vilken sekund som helst men det är inget ovanligt i Afrika så vi parkerade cykeln. Sedan sträckte vi försiktig in huvudet genom dörrspringan och frågade "chakula?" "chapati?" och en man i kostym kom ut ur mörkret. Den gamle mannen började oväntat prata engelska med oss och han frågade om te och stekt bröd räckte som mat. Vi blev glada att det ens fanns något att tillgå och log och tog i hand med den trevliga mannen. Tillsammans trängde vi oss in i det lilla rummet och vi satte oss på plaststolar runt ett litet träbord. I rummet satt redan tre män och sörplade på sina skållheta tekoppar och på golvet satt en kvinna i muslimsk klädsel och stekte bröd över öppen eld. Bredvid kvinnan satt hennes dotter och lekte ungefär 30cm från kolbädden där kvinnan lagade maten. Männen satt som en halvcirkel i rummet och det var svårt att se ordentligt i mörkret. På golvet sprang kycklingar, höns och tuppar och kvinnan gjorde sitt bästa för att jaga ut dem med jämna mellanrum. Vi serverades två koppar fyllda till bredden och en tallrik med nygräddade bröd som brände våra fingertoppar.

 

Mannen började fråga om vår cykel, vår resa, vårt hemland och meningen med resan. Vi svarade artigt och berättade som vanligt om WaterAid och projektet. Då lös gubben upp och förklarade att han var huvudansvarig för fem byar i detta distrikt och han ville gärna knyta kontakt med oss. Det var en smart gubbe som pratade bra engelska och han hade koll på geografin och annat. Han ville knyta kontakt med WaterAid för att få möjligheten att starta vattenprojekt i hans byar berättade han. Vi bad honom berätta lite om hur byinvånarna fick sitt dricksvatten och han förklarade att en del hushåll hämtade vatten ur brunnar. Men de allra flesta hämtar vatten från vattenhål, bäckar eller efter regnet. Han sa att det bästa var grundvattnet, men att brunnar kostade massor att borra och sedan undrade han hur vi gjorde i Sverige. Var fick vi tag i vårt dricksvatten? Vi skruvade lite på oss i stolarna och det kändes lite skamset att berätta att ALLA i Sverige får sitt vatten direkt i kranen i sina hem. Och att vi alltid har tillgång till rent vatten året om. Mannen nickade och tyckte vi hade det bra. Bra med stabilt klimat och bra med vatten ända ut i kranen hemma tyckte han. Mycket bra!

 

När vi ätit färdigt ville mannen byta kontaktuppgifter och medan Sussie förklarade visitkortet samlades en skara smutsiga, snoriga barn omkring henne och cykeln. Dessa barn bar alla trasiga kläder och de flesta hade snor som runnit ner till hakan. Det är väldigt fattigt i Tanzania och vi märker stor skillnad mot Kenya. Det är första landet vi ser människor som hämtar vatten från vattenpölar och diken. Alltså vi pratar riktigt smutsiga diken och lerpölar. Som sagt, det är få som kan engelska och väldigt få som kan det bra. De flesta går bara i primary school eftersom att resten av utbildningen kostar pengar och därför är det inte underligt att nästan ingen begriper engelska i Tanzania. Vissa har svårt att räkna och vi märker rent allmänt att de har, främst på landsbygden där vi spenderar mest tid, en dålig utbildningsnivå. I städerna är det en helt annan sak. Tanzania är ett land som fortfarande behöver mycket hjälp för att utvecklas och växa, det förstår man verkligen när man cyklar här. Men en sak är lite bra med att de ännu inte blivit lika utvecklat som Kenya. Det är en verklig upplevelse att resa här fortfarande. Människorna klär sig traditionellt, färgstarkt och allting är inte så modernt och likt vårt samhälle. Det är fortfarande afrika om man säger så... Men nu kom jag visst bort från ämnet helt... :) Barnen samlades omkring oss och vi bytte kontaktuppgifter med mannen och sedan vinkade vi hejdå till hela byn och alla tuppar och höns som sprang mellan fötterna.

 

Vi pluggade in "Jag är Zlatan" igen och fortsatte trampa oss genom ett grönt landskap med sina orange stenbumlingar här och var och färgstarka människor med breda leenden. Det var en fin dag, en ganska enkel cykling och ingenting att klaga över. Vi kom så småningom till ett ställe där lastbilschaufförerna alla stannade för lunch och vi gjorde därför detsamma. I en stor vattenpöl låg en hund och badade helt stilla och vägen var kantad av matstånd på båda sidorna. Vi försökte kommunicera med damerna i tre utav stånden, men deras engelska räckte inte till och inte vår Swahili heller. Inte heller kroppsspråk. I övrigt var de lite otrevliga och skrattade åt oss och pekade och höll på. Det var nog de första otrevliga människorna vi mött i Tanzania. Vi rullade vidare en liten bit och prövade hos ett annat stånd, där möttes vi av en strålande kvinna som hälsade oss välkomna. Sedan gjorde vi upp om priset, ett måste om du inte vill betala fem gånger mer i slutet. När vi beställt slog vi oss ned och öppnade våra kalla läskedrycker och njöt för varje klunk. Som vanligt åt vi pommes frites omelett för 8kr per person och sedan drog vi vidare.

 

Efter en stund hände en märklig grej... Vårt fokus var mest i Landskampen Zlatan höll på att spela men plötsligt avbröt en stämma berättelsen och vi pausade Ipoden. Från vänster ovanför vägen stod en man och skrek något på Swahili. Inget konstigt med det. Men i sin hand höll han något. Vi kom närmare och såg att han höll ett prickig djur i svansen. Vi stannade och mannen kom springandes med djuret i högsta hugg och vi undrade vad i hela världen som höll på att hända. Precis framför oss stannade mannen, höll ut djuret och sedan la han det framför oss och cykeln. Hela tiden pratade han med oss på Swahili och vi fattade ingenting. Framför våra fötter låg ett överkört kattdjur vi aldrig sett förut. Tungan hängde ut genom munnen och vi tog en bild och log förvirrat mot mannen. Vad ville han att vi skulle göra med djuret egentligen? Varför ville han att vi skulle se det? Ville han att vi skulle äta det? Var det en gåva, en vacker gest som vi helt missförstod? Vi hade ingen aning och när en ordentligt berusad man i trasiga kläder kom fram och började svamla på engelska klickade vi i skorna igen och sa tack och hej.

 

En halvtimmer senare hade Zlatan precis tagit bollen från Kim Källström för att lägga en straffspark, när Rasmus såg något grått röra sig på vägen. När vi kom närmare insåg Rasmus att vi snart skulle köra över ormen om vi inte saktade in. Han lade sig på bromsen och ormen ringlar iväg ungefär en meter från cykeln och den fortsatte längs med cykeln, ut i gräset och snett bakåt. Den var minst 2,5 meter lång om inte 3 meter. Sussie skrek:

"Stanna vi måste ta en bild".

Men ormen ringlade snabbt vidare och vi varken ville eller vågade följa efter. Det roligaste med hela historien är att Sussie ungefär tjugo minuter tidigare deklarerat att natten borde spenderas i tält. Det verkade inte finnas några vilda djur här ändå tyckte hon efter att ha uträttat sina behov en bit ut i buschen. Efter ormen slingrat sig ut ur vårt synfält ryste hon till och sa bestämt:

"Jag tältar ALDRIG mer i Afrika! "

 

Vi kom till slut fram till dagens mål och fann ganska snart ett okej hotellrum för 50kr natten. Sedan gick vi runt i hela byn i jakt på någon annan mat än pommes-frites-omelett men till slut fick vi beställa den samma vanliga rätten i alla fall. Mat är i all fall mat kom vi fram till och man ska vara glad som får någon. Vi gick runt lite i den lilla dammiga byn och överallt skrek folk "mzungo!!" efter oss eller "Jambo". Det första betyder ungefär vitman eller Europe och det andra betyder Hej. Vi fick ett koppel av nyfikna barn med bubblade skratt och utanför vårt hotell samlades en hel drös med ungar som bara stod och väntade på att få se de två vita i byn. Det var en mysig stämning och vi gjorde våra inköp i en liten, liten kiosk bredvid vårt hotell. Vi köpte nygräddat bröd som mer påminner om friterade munkar utan socker, mango juice och smör. Frukosten i morgonen därpå blev med andra ord inte heller en vinnarfrukost. Väl tillbaka i vårt minimala rum stretchade vi mellan cykeln, alla packning och sängen och sedan gick vi till hotellbaren för att dricka lite mango juice igen. Sussie gick till baren ensam för att beställa och trots att klockan bara var fem på eftermiddagen satt ett par fulla män bänkade i baren. Det blev givetvis full uppståndelse när en vit kvinna kom in och flera var framme för att hälsa. En tjock och äldre man kom fram och tog i hand och vägrade släppa. Han stank sprit och glodde på Sussie på ett mycket intresserat sätt och Sussie kände obehagliga vibbar. Hon log artigt, hälsade och småpratade någon minut och sedan drog hon loss armen från gubben och tog juicen och vände på klacken. Då svartnade mannens blick och skrek:

"Where do you have your passports?"

"What?" Undrade Sussie

"I'm the police chief in this region and i need to register you if you stay in this village!!!"

"Ohh sorry, I don't have them here, I have them in our luggage in an other place" Sade Sussie och drog på det fetaste leende hon hade.

"Okey, okey" slöddrade polisgubben till och sedan gick han för att fråga Rasmus om jag var hans fru.

 

Obehagligt med maktgalna människor och det var verkligen läskigt att se hur han slog om i skallen när jag öppet avvisade honom framför gästerna i baren. Fulla poliser har vi varit med om ofta på Zanzibar. Korrupta poliser var vår vardag därnere. Men fulla, korrupta, maktgalna poliser är bland det värsta som finns. Vi drack vår mango juice i baren och pratade om hur sorgligt det är med alkohol på denna kontinent. Det är verkligen party dag ut och dag in, vilken tid på dygnet och folk är redlösa titt som tätt. Det verkar dessutom som de med minst pengar dricker mest. Man får verkligen perspektiv och en annan bild av alkohol när man reser här. Sorgligt men sant! Om alla på den afrikanska kontinenten skulle dricka lika sällan som Zlatan gör, så skulle det se bättre ut! Heja Zlatan :)

 

/TandemLove

Secondbreakfast utanför det lilla tehuset!
Chapati och te drucket och Sussie delar ut kontaktuppgifter
Bokstavligt hade vi nyfikna snorungar omkring oss =)
Man leker med man kommer över - i detta fall ett cykeldäck!
Påväg att hämta vatten!
Några barn som fylle på vattenreserven efter natten tunga regn!
På sådana här platser hämtar många sitt vatten!
Eller såhär!
Sedan blev det första lunchen! Chips Mayai!
Stor uppståndelse!
Är detta Timon?
Trevliga barn som vandrade längs vägen!
Vi möttes av flera som samlade på regnvatten. Mannen på tehuset hade rätt!
Tripp, trapp, trull på väg hem från skolan! Notera att alla bär med sig en behållare för vätska att dricka ur!
Framme i Mayoni och nyfikna barn följde oss genom byn till det lokala hotellet!
Läs hela inlägget »

Vårt lilla men fina hotellrum var outhärdligt varmt och vi vred och vände på oss i de svettiga lakanen hela natten. Som tur var hade vi beslutat oss för att ta en liten sovmorgon och därför klev vi inte ur sängen förrän 07.20. Vi hade nämligen blivit inbjudna till frukost med missionärerna vi mött kvällen innan och det ska mycket till för att vi ska tacka nej till en sådan hjärtlig inbjudan! När vi packat färdigt njöt vi av en frukost bestående av ägg, majsbröd, vitt bröd, vattenmelon och kaffe. Som sällskap hade vi en dansk, en norsk, en amerikan och en tanzanian och stämningen var glad med höga skrattsalvor som avlöste varandra. De trevliga människorna bjöd in oss att stanna på deras väckelsevecka dit flera tusen människor från omgivande byar väntades anlända. Men även om en fotbollsplan fylld av lokalbor som dansar och sjunger tillsammans lockade enormt, kunde vi inte vänta två dagar på att festivalen skulle sätta igång. Vårt nya tidsschema har små marginaler och vi måste pressa i sadeln för att hinna fram innan vårt plan lyfter från Kapstaden till Sverige igen. Därför vinkade vi adjö till dessa gästvänliga, generösa och livfulla själar med hopp om att få träffa dem en vacker dag.

 

Dagen innan hade vi träffat en man från Japan som cyklade Malawi till Nairobi på en liten, liten cykel. Han hade kommit vägen vi skulle och han berättade att den var otroligt dålig. Hans kärra hade gått sönder och nu cyklade han vidare med en stor ryggsäck med allt sitt bagage i. Utanpå cykeln hade han kreativt fäst sitt tält och lite annan utrustning och det såg mödosamt ut att cykla med denna enorma ryggsäck på ryggen. Det kallar vi hard-core och envishet! Fattar ni hur varmt det är här på dagarna? Vi började tvivla på om det skulle vara en god idé att testa hur mycket mer vår cykel kunde uthärda. Något vi har kommit fram till är att en tandemcykel INTE är en Mountainbike. Grusvägen till Dodoma beskrivs av andra cyklister som en tvättbräda full av stora stenar och bitvis sand med stora stenar. Det tyckte vi lät mindre upphetsande och vi fick direkta minnesbilder från cyklingen mellan Etiopien och Kenya. Vi dividerade fram och tillbaka en stund och till slut kom vi fram till att cykla 430km på en asfalterad väg var bättre än att cykla 260km på grusväg. Med det beslutet taget började vi trampa västerut mot Singida istället.

 

Trots att klockan bara var 09.00 när vi begav oss från Magugu var det redan stekhett ute och det var alldeles vindstilla. Svetten började snart rinna överallt på våra kroppar och i takt med att backarna blev längre, fler och brantare steg också värmen i kroppen. Vi kämpade oss uppåt, uppåt i värmen och vid varje krön vi nådde var vi fullkomligt genomblöta av svett. Med vishet från tidigare misstag passade vi på att dricka ordentligt redan på morgonen och för varje backe vi klarat tog vi en klunk av det varma kranvattnet med klor och avloppssmak. Dagens cykling bjöd på en hel del klättring och vi hann bli stumma i benen redan innan lunch.

 

Naturen omkring oss var helt fantastisk och det vägde upp de långa backarna. Överallt fanns fält med gigantiska solrosor i gult eller gröna fullt av frodiga grödor. Himlen var alldeles blå och den afrikanska orange-röda jorden blev en riktigt häftig kontrast till den och de gröna fälten. Ute på åkrarna vinkade barnen och kvinnorna som stod böjda stelt och arbetade i hettan. Bönderna log sina bredaste leenden när vi kom farandes och genom varje by hördes rungande hälsningar från alla håll. Men ändå var det nog barnen som fastnade extra hårt i våra hjärtan. Dessa underbara små varelser sprang som besatta och skrek när vi kom cyklandes. Ibland kom hela skolklasser springandes mot oss och skrek "vitingar" och vinkade så frenetiskt att de nästan ramlade omkull. Det sköna var att inga händer sträcktes fram och inget "money, money" ekade från deras munnar. Det enda vi möttes av var glada rop, vinkande händer, vita leenden och bubblande skratt. Det var bara så trevligt att cykla genom det vackra landskapet med leende människor och vinkande armar. Emellanåt dunkade härliga toner från barer vi passerade och musiken fyllde våra kroppar med extra glädje och lycka, det blev ett perfekt soundtrack till en solig dag. Lite som Peps Perssons "Oh boy, vilket vackert väder" en sommar dag. En dag fylld av brännande sol, svett i mängder, tunga backar, stumma lår och hjärtliga människor.

 

/TandemLove

Japanen som vi mötte!
Starka kvinnor!
Det är ingen moderna instrument som brukas i den 35-40gradiga värmen!
Afrikas röda jord och gröna slätter! Vackert!
Trött och glad =)
Många glada barn möts vi av varje dag efter vägkanten!
De avbryter sin lek för att skrika "Jambo, Jambo" tills vi vinkar tillbaka =)
Det bjuds på vyer efter varje kulle!
Läs hela inlägget »

Ett mänskligt experiment!

 

De flesta av er läsare vet nog nu anledning varför vi gör denna resa och till vilket syfte. Vi har ju efter vägen i några av våra blogginlägg uppmärksammat problemet med rent vatten och sanitet ute i världen. Ni har också sett att vi samlar in pengar via Inspons. Utöver det hoppas vi att några av Er funnit information på vår hemsida om problemet och konsekvenserna av bristen på rent vatten och sanitet. Men detta inlägg kommer inte handla om hur barn från Afrika eller Asien lider av bristen på denna mänskliga rättighet, utan om en parallell till vårt trygga liv hemma i Sverige. Välkommen till Stampgatan 62, Göteborg, och till en vanlig dag hos mina studerande bröder. Eller rättare sagt inte en vanlig dag. Vi bad dem att leva en dag utan tillgång till rent vatten i kranen eller tillgång till toalett. Detta är deras rapport!

 

Följ med i bilder och kommentarer!

Klockan ringer 07.00 hos bröderna och berättar att en ny underbar dag är på ingång och det är dags att kliva upp ur sängen. Snart dags att gå till skolan!
Trött Linus vrider på kranen i köket för att fylla på kaffebryggaren och märker att vattnet är slut! Stor suck!
Då är det bara att dra på sig ytterkläderna och hämta vatten i närmsta vattenhål eller vattenfåra.
Det bär av mot den närliggande Mölndalsån som slingrar sig igenom
Linus sträcker sig ner mot vattnet för att fylla hinken!
På väg hem igen, men Pontus kommer på att det kan vara god anledning att utnyttja tillfället att gå på toaletten.
Pontus uträttar sina behov i parken. Det är väldigt bra att de finns ett grönt område i närheten av lägenheten där det finns chans att göra sina behov privat.
Återigen uppe i lägenheten. Dags att rena det smutsiga vattnet! En bra metod är att koka vattnet först!
Klockan är mycket och tiden har sprungit iväg. Linus som börjar en timme före Pontus måste åka till skolan utan sitt morgonkaffe och med en brödskiva i handen! Hoppas han kan koncentrera sig under den tre timmars långa föreläsningen!
Pontus har fortfarande tid att laga frukost och dricka sitt kaffe. Dock är han inte så förtjust att dricka vattnet som de hämtat i ån! Det är lite väl brunt!

Dra gärna en parallell till ditt eget liv under några minuter och föreställ dig hur din vardag skulle se ut utan rinnande rent vatten och tillgång till toalett! Hur mycket tid av ditt liv, skulle gå åt till dessa annars vanliga och enkla sysslor? Vi gissar att inte alla bor så nära en å, som Linus och Pontus gör. Tänk dig, var är din närmaste vattenkälla (bortsett från alla sorters kranar)? =)

 

Idag saknar 2,5miljarder människor tillgången till en toalett. Det är ungefär en tredjedel av världens befolkning. Tänk dig sedan hur din stad skulle se ut om en tredjedel av invånarna skulle vara tvungna att uträtta sina behov i stans parker eller i dikena. Är det en miljö och tillvaro du skulle acceptera i ditt liv? Om det inte är okej för dig, hur kan det då vara okej för så många andra människor? Man kanske tror att det problem endast är på landsbygden, men vi kan intyga att så inte är fallet. Exempelvis i Addis Ababa halkade vi nästan dagligen i människobajs inne i centrums gator. Detta tyckte inte vi var så glamoröst...

 

För er som inte tycker detta är okej, Tryck Här!

 

/TandemLove

Läs hela inlägget »
Etiketter: wateraid

När klockan ringde 06.00 tryckte vi som vanligt på snooze-knappen och somnade om. Denna morgon kändes det nästintill omöjligt att lämna den svala och sköna sängen på IBRA medias gästhus. Vi tryckte bort alarmet flera gånger men 07.30 tog vi oss i kragen och släpade oss ur sängen till slut. När vi packat ihop tog vi en lång och stadig frukost innan vi faktiskt började cykla. Vi hade gärna stannat bra mycket längre i oasen på gästhuset. Det var verkligen en lugn och mysig plats där man fick vila ut på allvar.

 

Vi körde ungefär 10km innan vi nådde Arusha centrum och det var ett totalt kaos av bilar, människor och reklam. Det var som en överdos av intryck och det kändes precis som första gången vi körde genom Stonetown på Zanzibar. Alla dessa olika färger och mönster på människornas kläder blir som en explosion av kulörer som drar blicken till sig. Överallt hänger röda Vodacom eller Airtel skyltar och däremellan kör alla tänkbara fordon huller om buller och tutar för fullt. Mitt i allt detta går människor med vagnar av trä och blockerar körfältet när det passar som sämst. Vi satt på helspänn när vi navigerade oss ut genom centrum till reggae-rytmerna som spelades från skivbutikerna.

 

Väl ute ur vimlet färdades vi på en relativt lugn landsväg där safari-jeepar fulla av vita turister passerade var tredje minut. Vi körde i samma riktning mot Tarangire och Ngorogoro och vi blev hänförda av hur många turister som faktiskt besöker dessa parker. Det är ingen överdrift om vi säger att det har kört förbi över hundra safari jeepar bara denna idag! Vid sidan av vägen stod män och slog gräs för hand med stora machetes och deras engagemang var inte på topp direkt. De såg mer ut som trotsiga tonåringar första dagen på kommunens sommarjobb och vi förstår dem. För dessa fem killar höll på att "klippa" gräset för hand på flygfältets stora gräsmattor vid flygplatsen utanför staden. Ett evighetsjobb?

 

Vid lunchtid körde vi ner på en alternativ väg då ett vägbygge tvingade ner all trafik på denna sorgliga historia. Vi förstår inte hur det är möjligt att vägarna ens kan bli så dåliga, det är nästan imponerande faktiskt! Vår cykel skumpade upp och ner när vi tog oss mellan alla hål och diken och vid vår sida passerade bussarna i full fart med några decimeter från våra kroppar. Efter sig lämnade de stora dammoln som gjorde att vi fick köra med solglasögon trots att det var mörk himmel. Vi måste sett urlöjliga ut med mörka solglasögon, spända käkar och stela armar samtidigt som vi skumpande fram. Solen som gömt sig bakom molnen hela förmiddagen tittade nu fram med full kraft och vi riktigt kände hur den brände vår hud innanför tröjorna. Svetten rann och solkrämen rann ner i ögonhålan och gav oss kliande och svidande ögon. Vi svettades på alla tänkbara ställen och i rumpan blev skavsåren betydligt sämre av det. För varje gupp cykeln gjorde brände det till på skinkorna. Det började känns irriterande obekvämt när händerna domnade från alla skakningar och vi konstaterade ännu en gång att vi verkligen inte uppskattar att cykla på grusvägar! Precis när humöret började tryta tog grusvägen slut och det måste varit vår lyckodag för ganska snart därefter dök det upp en liten by.

 

Den lilla byn var packat med Masajer klädda i sina färgsprakande kangas och det verkade vara marknadsdag och överallt fanns det något att titta på. I en del av marknaden såldes stora högar av mango, hela stockar med gröna bananer och kålhuvden, rödlök och morötter låg på marken redo att säljas. Under några träd stod männen med knippen av höns i händerna och andra med getter redo för slakt. Lite längre bort stod ett tjugotal åsnor och väntade på nya ägarinnor och däremellan gick folk omkring och handlade eller skvallrade. Vi passerade genom folkvimlet och marknaden stannade upp för ett ögonblick och människorna tittade nyfiket på vår cykel när vi kom rullandes. Ett litet träskjul serverade stekt potatis med ägg och vi tyckte att det passade utmärkt till lunch och slog oss därför nr under plåttaket. Kvinnan lagade vår mat över öppen eld och under tiden passade vi på att insupa livet som passerade utanför på marknaden. Vi hade verkligen första parkett och upplevelsen var extra häftig för att den var genuin och gratis. Det var för dem bara en helt vanlig dag på den lokala marknaden där de uträttade sina ärenden, men för oss var det som att gå på en föreställning. Vi njöt!

 

När vi proppat i oss maten tänkte vi snabbt dra vidare, men då mörknade himlen, åskan hördes i fjärran och vinden svepte in över platsen. De som gjorde oss sällskap i restaurangen sade att det snart skulle börja regna och vi tittade lite misstroget på dem men sekunden senare hörde vi dropparna mot plåttaket. Åskan mullrade högre och regnet ökade till full styrka och smattrade och piskade på det lilla skjulet. Ute på marknadsplatsen blev det full kalabalik och människorna sprang med sina tygstycken över huvudet för att söka första bästa skydd. Hundarna sprang omkring med snopen min och svansen mellan benen och människorna grimaserade som om de ätit något surt. Ganska många människor tog skydd i den lilla boden där vi satt och snart var det fullt under taket. Vi stod sida vid sida med Masajerna, tupparna och de tjocka kvinnorna i färgglada kjolar med hucklen på huvudena. Damerna som höll i matserveringen verkade mycket nöjda och glada över det plötsliga regnet, tog kvickt all disk och höll ut tallrikarna rakt ut i luften. Strax nedanför takkanten diskade de tallrikarna under det rinnande vattnet. En annan man under taket skruvade av korken på sin 5 liters dunk och höll upp den mot takkanten för att samla regnvattnet och resten stod med axlarna vid öronen och grimaserade åt vädret. Det var en häftig känsla att stå där alla tillsammans medan regnet droppade ner på oss genom små hål i taket. Men när regnet var över efter tjugo minuter fortsatte alla med sina affärer lika snabbt som de hade avbrutit dem. Vi packade ihop, betalade för maten och gick genom marknaden i leran mot vägen. Vilken upplevelse!

 

Vi fick en härlig dag i sadeln full av spännande intryck, stamfolk i mängder, natursköna vyer och en eftermiddag med perfekt temperatur och en sol bakom molnen. Men den sista biten var en ren jakt på bostad för natten och till slut kom vi till Magugu efter 152km och vi hittade ett jättefint hotell för 80kr natten. Utanför en av byns små kiosker hittade vi också en norska. Hon var där tillsammans med några andra skandinaver och Don från USA för att hålla väckelsemöte i byn kommande vecka. De bjöd oss på läsk och väl inne på restaurangen bjöd de oss även på middag. Efter middagen ställde sig hela restaurangen i en ring och bad till Gud och sedan sjöng de en tacksägelse sång. På Swahili fyllde deras utsökta röster den lilla restaurangen med ljuvlig gospel med olika stämmor. Killen som ledde sången sjöng otroligt vackert och med enorm inlevelse och slutna ögon och den takt och ton som Afrika bjuder på är bortom denna värld. Det finns inget skönare gung än det man hittar här. Är musiken född på denna kontinent? Det blev en stark och häftig upplevelse att se dessa Afrikaner stå och sjunga med kraft, engagemang, känsla och glädje. Det var så vackert, så himmelns vackert! Vi kunde inte få en bättre avslutning på dagen, en nästan helt perfekt dag rakt igenom! Wow!

 

/TandemLove

Det blev en bra cykeldag i sadeln på flera fronter!
Tanzania är landet med färger i alla olika nyanser! Underbart!
Kvinnorna i Tanzania är minst sagt arbetsmyror!
Vår trevliga sidoväg där vi skumpade oss fram =)
Sedan kom vi till Masajbyn!
Önskar att vi kunde lägga upp mer filmer på bloggen för att ge er vimlet! Men det kommer senare =)
Det blev Chipsmayai!
Vilket är en omelett gjord med pommes. Inte speciellt nyttigt! Men gott!
Vi får minst sagt mycket uppmärksamhet för att vi har denna konstiga cykeln =)
Sedan kom regnet =)
När det regnar, så regnar det verkligen!
Notera geten som sticker ut huvudet =)
Sedan begav vi oss av igen!
Smycken från topp till tå!
Här ser ni unga pojkar, som vi förstår, precis har omskurits och måste klä sig i svart kläder i flera månader! Häftiga ansiktsmålningar...
Man får ta tillfället i akt när en Dala dala stannar och lämnar av en passagerare!
Enkla levnadsvillkor!
Multifunktionell cykel! Pappa hämtar både vatten och skjutsar sin son!
Läs hela inlägget »

I vanlig ordning var det full nattklubb på det lilla lokala hotellet vi spenderade natten på och vi fick därför en dålig natts sömn. Trötta både efter det och gårdagens cykling steg vi upp och packade ihop och gjorde oss redo för en tidig avfärd. Våra muskler var möra efter lång vila i Nairobi och de 165km i sadeln dagen innan. Vi fick i oss en lätt frukost bestående av välling, innan vi kunde avverka de 15km till Namanga och gränsövergången till Tanzania där emigrationskontoret väntade. Att korsa gränsen var otroligt smidigt, enkelt och fritt från påstridiga pengaväxlare eller försäljare. Skönt tyckte vi och parkerade cykeln vid en restaurang för att få i oss lite mer stadig frukost. Dock fanns det bara sött te och stekt chapati-bröd. Samtidigt som vi smaskade i oss det varma och oljiga brödet märkte vi ganska omgående att människorna i Tanzania var betydligt sämre på engelska, trots att vi bara var några meter från Kenya.

 

Däremot kunde den somaliska ägaren bättre engelska och när Sussie skulle betala för maten frågade han med en hoppfull blick:

"Is this man your husband, or just your boyfriend?" 

När sussie svarade att vi var gifta gjorde han ett missnöjt uttryck och sa besviket:

" Aaah, okeeeey... I wan't a Swedish wife, they are much more polite" Sedan visade han sin systers mobilnummer på sin telefon och berättade att hon bott i Göteborg i 35 år. Han berättade också att hon aldrig mer ville flytta tillbaka till Afrika eftersom det är så smutsigt, ohygieniskt och fullt av sjukdomar. Han log lite snett när han berättade och Sussie visste inte om han ville att hon skulle hålla med eller protestera. Därför nickade hon bara och log lite förnämt tillbaka och räckte fram pengarna istället.

 

Efter den onyttiga frukosten var det dags att köra igen och vi började rulla ut ur gränsstaden och in i Tanzania. Längs vägen gick Masajer och vi blev lika fascinerade varje gång vi såg en ny "krigare" promenera vid sidan av cykeln. Det är verkligen häftigt med deras klädsel och smycken och långa öronsnibbar. I midjebältet som håller ihop deras tygskynke hänger det alltid en stor dolk på männen. Det är alla dessa olika detaljer som gör att de ser spännande ut. Vi cyklade därför med glädje varje meter och fick god chans att studera människorna i byarna vi passerade.

 

Terrängen blev bitvis mer kuperad med stundtals kilometerlånga backar i 1-3% lutning och vi kände båda hur vår energi snabbt rann ut ur våra muskler. I tillägg till den tuffa terrängen kröp temperaturen upp till 39 grader och svetten fick kläderna att klibba mot huden. Vi hade satt ut en by som mål för dagens lunch och den lilla byn vid västersidan av Mount Meru verkade envist långt borta. Det kändes som vi trampade och trampade men kom aldrig fram. Vi fick tidigt på dagen en strålande vy över berget, men det tog flera timmar att komma närmare. Berget stod där bara vid horisonten i all sin prakt och väntade tålmodigt på oss. Vinden hade också vänt och vi kämpade i stark sidvind samtidigt som våra ben var helt stumma. Efter ett tag kom vi överens om att detta inte fungerade. Vi behövde energi och stannade för att äta det sista av jordnötsmöret. Trots den energirika födan tickade distansmätaren långsamt uppåt, samtidigt som klockan sprang iväg. Varje tramptag kändes som en enorm prestation och för varje höjdmeter vi tog kom vi närmare ett sammanbrott. Varför kom vi inte fram. Vi hade nu cyklat i 4,5 h utan vettig mat och kroppen skrek efter föda. När vi äntligen kom upp på krönet såg vi en fullpackad bar och vi stannade genast cykeln och lyfte av våra ben. Med staplande och stel gång gick Sussie för att fråga om de serverade någon mat. Till vår stora lycka gjorde de det och vi parkerade cykeln utanför och sjönk djupt ner i plaststolarna utanför. Puuhhh! Aldrig igen skulle vi skjuta på lunchen så länge!

 

När vi satt i skuggan och väntade på våra bönor och ris drack vi ingefära-läsk och andades ut. På vägen utanför och runt restaurangen var det full rörelse och eftersom det var marknadsdag var byn full av människor från hela området. Det var merparten Masajer som gick omkring med bananstockar på huvudet eller envisa getter i koppel. Deras tygskynken i tänkbara färger och mönster fladdrade omkring i vinden och slingrade sig runt deras kroppar. De flesta hade breda pärlarmband runt fotlederna i vitt vilket blev en stor kontrast till deras mörka hud och på armarna eller kring handlederna satt olika pärlarmband i starka färger. Öronsnibbarna hängde nedanför hakan på de flesta männen och en del hade slängt upp skinnslamsan till örsnibb bakom örat istället. Männen hade sina stora dolkar i sidobältet och en del bar på den typiska Masajklubban som de använder som vapen. En man gick omkring i svart kostym, fotbollströja och en Masajklubba, en verkligen annorlunda syn. En annan man som gick förbi där vi satt var klädd i en rosa och vinröd randig sarong, grisrosa keps med rosa bandet på sidan och i handen bar han ett tiotal djurpälsar som han gick och slängde med. Vi undrade om han hade matchat klädseln med vilja eller om han bara haft tur när han valde tygstycke på morgonen. På sina fötter har Masajerna ofta skor som är tillverkade av gamla gummidäck. Man kan på en del skor tydligt se mönsterna under fotsulan och det ser ut som de stoppat ner fötter direkt i ett mopeddäck. På ovansidan skon har de alla olika varianter på remmar som håller fast skon och de mest spektakulära är de som påminner om en flip-flop. Men istället för att gummit mellan stor och pektån går ner på sidorna foten så står den rakt upp ungefär 5-15cm med färgglada pärlor längst ned. Ni förstår att man njuter av att sitta och bara titta på alla dessa kreativa detaljer!

 

När vi ätit färdigt gick vi med trötta steg motvilligt tillbaka mot cykeln igen och fortsatte trampa oss uppåt mot nästa backkrön som aldrig tycktes komma närmare. Vi passerade en färgsprakande marknad i utkanten av byn med alla tänkbara kulörer på smycken och kangas (tyg stycken). På utkanten av marknaden hoppade en masajkvinna ner i diket precis bredvid vägen när vi passerade. Hon drog snabbt upp kangan till precis nedan knäna och särade lite på benen, medan hon betraktade de två mzungo som närmade sig långsamt på cykel.  Sedan släppte hon på spärren och lät urinen flöda fritt ned i diket mot stenarna och det plaskade ljudligt när vi precis passerade henne. Ja, vad gör man när man inte har tillgång till toalett, tänkte vi båda. Det är ju trots allt över 2 miljarder människor som måste uträtta sina behov i naturen eller i sina byar/städer. 

 

En bit längre bort passerade vi stora bergssprickor som förde våra tankar till grand canyon i miniformat och ljusa toner och en sträcka cyklade vi genom stora gröna slätter där stamfolk vallade sina boskap. Det såg precis ut som vi tänker oss att Mongoliet gör och vi hade inte förväntat oss att Tanzania skulle se ut så. Mitt i all grönska passerade vi förbi en liten pojke som vallade sina kossor. Han stod precis vid vägkanten och log med hela ansiktet när vi kom. Samtidigt fylldes våra öron med en afrikansk låt med skönt gung och på ett märkligt sätt började masajpojken hoppa i takt med musiken! Det blev en nästan magisk upplevelse som kunde vara hämtat ur en perfekt tajmad film från Afrika. Pojken var inte äldre än 10år och han var lång och smal med en käpp i ena handen. Hans gung gick upp och ner och han verkade nästan sväva från marken. Hans rörelse såg ut att vara helt ansträngningslös och hela tiden log han ett leende som skulle fått Colgate att blekna. Om vi hade kunnat ge er läsare en upplevelse paketerat och klar, hade vi utan tvivel skänkt er denna. Den är koncentratet av hur man ibland känner för Afrika.

 

En annan bild vi aldrig kommer glömma är de långa, smala killarna klädda i helt svarta skynken som kom gåendes på vägen med sina käppar i trä. Deras ansikten var vitmålade och på håll såg de ut som spöken som kom gåendes mot oss. På deras axlar hängde pilbågar i trä och på närmare håll kunde vi se att ansiktena var dekorerade i vita mönster. Vi stannade omedelbart och stod hänförda en stund medans de kom närmare. Lite nervöst och tveksamt gick vi mot dem och frågade med engelska och kroppsspråk om vi kunde ta en bild på dem. Då kom det plötsligt springandes en röd Massaj från bushen med sin käpp i högsta hugg. Han drog med handen mot sitt bälte upprepade gånger och vi förstod det som att en bild skulle kosta pengar. Vi nickade, log och vände på klacken utan att fotografera de vitmålade pojkarna. Innanför våra ögonock ligger bilden av pojkarnas dekorativt vitmålade ansiktet som fastetsat för livet. Det är precis som i en film, en bok eller en otrolig sägnen om vilda människor långt bort i länder man bara kan fantisera om. Men det är 2013 på en cykelsadel i Tanzania- helt otroligt! Det är en av de starkaste upplevelserna på resan att cykla genom detta Massaj rike!

 

Vi kom till IBRA medias missionhus ca 10km norr om Arusha och tog in på ett fläckfritt rum som var städat och bäddat med militärisk disciplin. Här stupade vi i säng efter en varm dusch och middag bestående av korv och nudlar. Dagen efter vaknade vi med kroppar som kändes helt söndertrasade och lungor som rosslade för varje andetag. Vi hade dagen innan bestämt oss för att cykla, men efter att vi legat stönandes i sängen i två timmar bestämde vi oss för en vilodag för att hämta nya krafter och lite funderingar på hur vi ska få våra immunförsvar att hänga med oss i sadeln. Vi känner att vi haft lite dålig hälsa ett bra tag nu med förkylningar på rad, sträckningar i muskler och kotor som ligger fel. Det finns inte plats och tid för sådant och lite mer grönsaker och vitaminer kanske hjälper oss att hålla vår nya tidsram. Håll tummarna för det!

 

Läs mer om Massajer här på engelska och en kort sämre information på svenska här. Googla bilder på Masai och ni får upp fantastiska porträtt.... :) Läs och se filmen "Den vita massajen" så får ni en djupare inblick i dessa nomaders traditioner. 

 

/TandemLove

När vi rullade in i Tanzania började även tiggandet igen!
Karibu Tanzania!
"Såppa" betyder något i stilen: "Hej, hur är läget?"
Fascinerande klädsel!
Den cyklande masajen!
Trevliga människor som gärna hälsar på vita resenärer!
Den molnstrimman Rasmus pekar på är molnen som omringar Kilimanjaros topp!
Mycket färger för pengarna!
Sussie blickar ut över Mount Meru och en gedigen klättring!
Nu börjar det likna något! Men ännu är inte packningen på taket högre än bussen...
Tunga ben och tunga tramptag! Puhh!
Dagen bjöd på underbara vyer!
Ett tag trodde vi att vi kommit till Mongoliet...
Med lite kontakter fick vi rum på IBRA medias guesthouse några kilometer norr om Arusha!
Man kan ha det sämre för 80 kr pp!
Masaj-Sussie prövar lite utstyrslar i vårt gästhus innan vi stöp i säng!
Läs hela inlägget »

Vi tycker att vi varit lite dåliga på att uppdatera bloggen på sistone, men saken är den att vi inte haft något märkvärdigt att skriva om. Men det är självförvållat eftersom vi har varit trötta på utmaningar, intryck och behövde en paus. Därför tog vi en vecka nästan helt utan något på schemat för att försöka få grepp om allting vi fått uppleva hittills. Som vi tidigare sagt kan vi knappt förstå att vi cyklat genom alla dess olika länder. Vi kommer nog behöva en bra stund att hinna smälta och verkligen ta in allting vi varit med om på denna resa. Med den insikten har vi nu fullt beslutat oss för att Kapstaden blir vårt slutmål. Vi hade lite planer om att cykla västkusten upp, eller ta oss omkring i Asien en vända, men nu känner vi att vi vill avsluta denna resan på riktigt innan vi påbörjar ett annat projekt. Vi har även insett att med vila i kroppen blir upplevelserna så mycket bättre och då får saker och ting vänta. Och även när vi tog oss en närmare titt på bankontot förstod vi att det var ett klokt beslut :)

 

Det har blivit lite som en käftsmäll att komma till Kenya eftersom vi nu inser att det finns ett slut på resan. När vi startade i Nordkapp kändes resan evig och att planera vidare kändes meningslöst. Men nu står vi plötsligt här, med "bara" 600mil kvar! Vi börjar redan fundera på framtiden och vad vi vill göra med den och därför har vi sökt både jobb och utbildning. Vi får se var vi hamnar. Dagarna i Nairobi passerade snabbt och vi fixade inför hemkomst, planerade vår vistelse i Kapstaden, tog det lugnt med många sovmornar, åt gott och tränade. Vi kände inte riktigt för att blogga mitt i allt detta. Vi gissade också att ni läsare inte vill se bilder oss i "dagens outfit" eller " dagens lunch"! Vår slutsats blev att ni skulle bli uttråkade och sluta följa oss, och därför lät vi helt enkelt bli att blogga. Har du inget vettigt att säga är det bäst att hålla tyst liksom.

 

Vår framgaffel (den där grejen som håller framhjulet) väntades anlända till Nairobi onsdag eller torsdag. Vi har nu blivit acklimatiserade till den afrikanska Hakuna-matata-mentaliteten och vi förväntade oss en försening. Men när inget paket kommit vid lunchtid på torsdagen började våra västerländska nerver klia ordentligt och cykelbenen ville också vidare, framåt och iväg! Därför cyklade vi till Svenska skolan i Nairobi för att vara på plats när paketet skulle komma på eftermiddagen. För att kunna skicka framgaffeln till Kenya behövde vi en trygg och pålitlig adress att sända den till och Svenska Skolan i Nairobi ställde upp för oss! Det var alltså därför vi cyklade dit och inte för att vi drabbats av akut hemlängtan. När vi kom dit blev vi eskorterade till vår kontaktperson Ewa som bjöd på kaffe i skuggan. Ewa var en varm person som rest och upplevt mycket i livet och hennes historier om sin familj och deras äventyr gav oss inspiration. Man kan ha hela världen som spelplan! Efter vi frågat ut varandra om ditt och datt fick vi en rundvisning på området. Vi blev imponerade av de fräscha och luftiga lokalerna, den vänliga och glada stämningen och den inbjudande gården med pool och tennisbanor. Eleverna som går på skolan får verkligen utvecklas enormt och vi önskar att vi haft ett utbytesår där under vår gymnasietid. För övrigt söker de just nu personal och hade vi haft en lärarutbildning hade vi inte tvekat en sekund! :)

 

Vi hade en trevlig eftermiddag på skolan men inget paket dök upp och vi fick snopet cykla hem igen. Vårt Hakuna-matata-läge hade nu helt försvunnit och vi var mer inne i en desperat jakt på vårt paket. Efter att via cykelaffären i Amsterdam fått spårningsnumret, fick vi via DHL veta att paketet satt fast i tullen i Nairobi. För att hämta ut det krävdes 500kr, mer än vi betalat för själva gaffeln! Men det kändes som en parentes just då eftersom allt vi brydde oss om var hur vi snabbast möjligt kunde få ut paketet och lämna Nairobi. Vi tog reda på vilken adress nästa morgon som vi kunde få ut det och vi begav oss ganska nöjda tillbaka till missionen för att packa.

 

Dagen efter började vi med att cykla 12km in till centrum genom rusningstrafik. Det enda sättet för oss att komma framåt var genom att köra mitt i den tvåfiliga körriktningen. Det innebar att vi fick sicksacka oss mellan fordon med ytterst små marginaler och ibland var det inte mer än en hårsmån mellan backspeglar och axlar. Men det svåraste av allt var de oberäkneliga förarna som helt saknade insikt om placering på sina fordon och att titta i backspegeln innan man byter fil är en ovanlig företeelse ska ni veta! Att sedan människor helt plötsligt går ut rakt framför cykeln mellan bilarna gör inte saken lättare. Men vi klarade oss utan skråmor även om det var nära att kapa av ena axeln emellanåt, men vi har ju två så det hade inte varit så farligt...

 

Vi kom oss till DHL, betalade sura pengar och gav oss sedan ut ur huvudstaden. På vägen ut passerade vi ett par mil med tråkiga industriområden. Vägen var full av usla bilförare och Rasmus fick ha hökögon för att hinna bromsa när bilar helt plötsligt svängde vänster och nästan mosade oss. I övrigt så blir ju dessa förare helt chockade när de ser vårt ekipage och ibland glor de så att de antigen nästan kör av vägen eller kör in i oss. En del som ska korsa vägen eller svänga av blir helt paralyserade och bara stannar mitt i gatan/motorvägen med sina fordon och stirrar på oss med ett dumt leende eller med hakan i marken. En lastbildschaufför tittade på oss, svängde ner i den grusiga vägrenen och fick sladd på hela ekipaget. Vi blir lika irriterade varje gång! Det är både farligt för dem och för oss! Men vi förstår samtidigt deras reaktioner och gissar att det kommer vara likadant i resten av Afrika. 

 

Eftermiddagen blev med alla sina spännande intryck en av de bästa cykeldagarna hittills...

Kenya är som en dröm att cykla genom efter all terror i Etiopien. Här får vi cykla i lugn och ro och våra stopp lockar endast till sig nyfikna men respektfulla människor. Terrängen är bitvis kuperad men med ganska bekväm lutning och man kan cykla många mil utan att vara helt slut. Som sällskap på sadeln har du en vacker natur i olika nyanser av grönt med träd och kullar som kontraster till de annars ändlösa slätterna. Det blir inte sämre av att i sadeln skåda både djur och stamfolk som skiljer sig avsevärt från det vi upplevt i Sverige. Vi upplever Kenya som ett modernt, organiserat och drivet land jämfört med andra afrikanska länder. Det är inte förvånande att de har en medelklass som växer explosionsartat. Ofta får man höra att kolonisationen av Afrika har varit fruktansvärt och det är absolut sanning. Men titta var Etiopien är idag; det enda landet på hela kontinenten som inte varit koloniserat. Är det också anledningen till att de ligger så långt efter i utvecklingen? Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar man ju säga. Hur som haver, Kenya är ett land vi gärna vill se mer utav.

 

När vi hade cyklat på i över fem timmar var det dags för lunch nummer två och vi svängde av huvudvägen och körde ner i en liten by med fullt folkvimmel. Överallt fanns det Masaier och det var en upplevelse bara att betrakta deras speciella klädsel. Vi hittade ett litet hak som såg någurlunda rent ut och satte oss där i väntan på dagens lunch bestående av kall köttgryta med pommes eller chapati bröd. När vi ätit färdigt konstaterade vi att vi verkligen hade punktering och vi blev tvungna att laga punkan på gatan utanför restaurangen. Ganska fort samlades det omkring oss en grupp av nyfikna män som följde varje rörelse vi gjorde. De frågade om allt möjligt och flera gånger ville de bekräfta att det hört rätt när vi berättade att i cyklat från Norges topp. Detta måste varit veckans höjdpunkt i den lilla byn då männen tittade med ivrig blick på oss. En man fick hjälpa till att pumpa däcket medan fyra andra klämde och kommenterade lufttrycket med stort engagemang. Det var en mysig stund i all sin enkelhet och vi tycker fortfarande att möten med människor är det mest minnesvärda på resan. I gruppen av män fanns både vanliga Kenyaner och Masaier med örsnibbar som hängde långt ner vid hakan. Men alla männen var rörande överens att det var första gången de sett en sådan märklig cykel och själva skulle de aldrig orka cykla så långt som vi gjort. Vi tog en bild på några av männen tillsammans med Rasmus och när vi visade fotot log alla männen så att samtliga tänder eller gluggar blottades i solljuset. Härligt!

 

Fyllda med ny energi och positiva vibbar fortsatte vi cykla vidare meot gränsstaden Namanga som mål och fokus. Vi väntade oss inget särskilt och vi ville mest lägga kilometer efter kilometer bakom oss på snabbast tid. Därför blev vi överraskade när vi cyklade igenom byar fyllda fulla med Masaier i färgstarka kläder. Byarna var omringade av vackra vyer med små bergstoppar och grön växtlighet i oändlighet. Masaiernas klarröda tygskynken blev en snygg kontrast mot naturen omkring. Tyvärr vill de helst inte bli fotograferade och därför är portträttbild svårt att få till men några på håll fångade vi diskret. Vi stannade till i en by för att dricka läsk och vila benen och snabbt blev Rasmus och cykeln omringat av ännu en grupp nyfikna män. Sussie gick mot slakthuset eftersom det stod ett Coca-cola kylskåp utanför och en mycket gammal Masai dirigerade henne med sin käpp mot dörröppningen istället.

 

Sussie berättar:

"Dörren bestod av ett blodigt skynke och när jag drog undan skynket möttes jag av en syn som var bortom denna värld. Mitt första intryck var lukten av blod och rått kött och det var mer intensiv blodlukt än jag någonsin känt förut. När näsan hunnit vänja sig tog jag ytterligare ett steg in i det dunkla rummet. Med hjälp av dagsljuset som sipprade in genom en liten dörr till bakgården kunde jag se vad som fanns i det lilla rummet. Överallt satt grupper av män på plaststolar omkring smutsiga bord. Mitt på borden låg enorma köttstycken. Köttet bestod av hela lårben av get, som masaierna skar stora bitar ifrån och åt rakt upp och ner utan tillbehör. Allt som fanns på borden var en skärbräda i trä, en stor kniv, ett lårben och massa spill. Jag stod som paralyserad och iakttog hela scenen. M efter en liten stund kom en man iklädd en lång vit apotekarrock som var full av blodfläckar. Han log brett mot mig och frågade vad han kunde stå till tjänst med. Jag förstod att detta måste vara slaktarn och jag frågade om han sålde läsken utanför. Han grabbade tag i en nyckelknippa och nickade på huvudet och började gå mot kylskåpet. Jag följde med och väntade tills han låst upp det stora hänglåset och sedan valde jag läsk som han med smutsiga fingrar fulla av köttrester öppnade. Jag torkade av flaskhalsen och trängde mig igenom folkmassan för att kunna ge Rasmus hans läsk."

 

Vi drack läsken och svarade på frågor och berättade om WaterAid. Männen blev mycket glada över att någon ville hjälpa deras land med Rent Vatten. De nickade på huvudena och förklarade att rent vatten är ett stort problem i hela Afrika, inte bara i Kenya och många behöver hjälp. Sen ville de veta när deras by skulle få en vattenpump och vi försökte förklara att det är WaterAid som beslutar var hjälpen bäst behövs för stunden. Och de verkade förstå och gilla logiken i att de värst drabbade går först. Vi passade på att fråga om deras jättelånga öronsnibbar och vi fick veta att de finns Masaier som har snibbar ända ner till bröstkorgen. En man i gruppen omkring oss hade hål stora som clementiner i öronen och vi gjorde tummen upp mot honom, log och sa att det såg coolt ut. Då log han med hela ansiktet och rätade på ryggen lite extra, vi tolkar det som att det är något en Masai vill få komplimanger för! :)

 

När vi vinkat hejdå till våra nyfikna gubbar rullade vi snart in i ännu en Masai by med färgglada människor. Här var åtta av tio klädda i traditionella kläder och kvinnorna bar stora glänsande halsband i silver. En del hade röda skynken, andra röd och blå rutiga och några bar kornblå skynken. Det ser fantastiskt ut till deras svarta hud med dessa starka och klara tyger som sveper om deras långa och smala kroppar. I kvinnornas öron dinglar stora örhängen i främst vita pärlor men de är fästa uppe på örat och står ut från huvudet på ett lite elefant liknande sätt. Männen hade antigen stora plattor i öronsnibbarna eller färgglada små pärlor runt hela hålet. Alla i byn var rakade, även kvinnorna och i vanlig ordning gick männen omkring med sina träkäppar. Skillnaden här var att alla männen hade illröda ögon som stirrade lite argsint på oss. Vi gissade att de tuggat någon växt. När vi slukade ännu en läsk (vi dricker aldrig läsk hemma för övrigt) kom en man med en hysteriskt gråtande flicka i famnen fram och knackade Sussie på axeln. Sedan visade han att hon skulle hälsa på barnet. Men när Sussie sträckte ut handen mot flickan började hon gråta ännu värre. Mannen sa något till henne på sitt språk och hon lugnade ner sig och Sussie sträckte ut fingret mot henne en gång till. Flickan greppade det försiktigt och slutade gråta på direkten. Sen grabbade hon tag hårt om fingret och tittade med stora ögon på oss. Eftersom flickan inte var mer än kanske ett år gammal och eftersom hon trodde att Sussie var farlig, drog vi slutsatsen att det var den första vita hon sett. För så motbjudande kan Sussie väl inte vara att barn börjar gråta? :)

 

Solen började sänka sig och jakten på härbärge för natten inleddes. Vår första tanke var att tälta men eftersom vi passerade en liten by med ett lokalt hotell till obefintlig kostnad passade vi på att checka in där istället. Slipper vi sätta upp tält är vi lyckliga, mest för att vi är snabba iväg på morgonen. Hotellet var väldigt fräscht för att kosta 35kr och det var helt nybyggt, färgen hade inte ens hunnit torka helt på väggarna i rummet. Toaletten däremot var ett hål i golvet som vanligt och förutom urin på hela golvet, dasspapper och bajs på väggen så fanns det även ett tiotal kackerlackor av model större. Sussie gjorde ett försök att öppna dörren ljudligt i hopp om att de skulle springa sin väg men en del kröp bara längre in i hörnet där hon skulle behöva sänka ner sin rumpa. Sussie gick tillbaka till Rasmus och beklagade sig en stund varpå han trött föreslog att hon skulle ta med en extra sko och jaga bort dem med. Sussie fångade mod till sig och begav sig åter till det lilla båset med en flipflopp i högsta hugg. Hon öppnade dörren och ut sprang ett antal 3cm stora skadedjur över hela dörren mot henne. I båset sprang de andra kackerlackorna omkring och det blev bara för äckligt alltså! Sussie vägrade sätta sig ner med kackerlackorna i rumpan och därför kissade hon i duschen resten av kvällen! 

 

Dagen efter cyklade vi in i Tanzania och efter en lång dag i sadeln stupade vi i säng av trötthet. I nästa inlägg berättar vi om första dagen i Tanzania... 

 

I detta nu har 292 personer GILLAT vår insamling på Inspons, och det resulterar 1460 kronor till Rent Vatten! Bra! Men hjälp att uppmana Era vänner att gå in på vår insamling och Gilla. Varje Gilla-markering ger 5kr till WaterAid och det blir snabbt stor skillnad om många gillar! Hjälp oss rädda liv genom att klicka på GILLA-knappen :)

 

/TandemLove

Ni placerade vår nya framgaffel på pakethållaren!
Till lunch serverades chapati, kål och kött!
Alla dessa män blev väldigt nyfikna på vad Rasmus gjorde när vi började laga punkteringen på restaurangens utsida. Hälften ville självklart hjälpa till!
Varierad vägstandard beroende på vilken väg man väljer =)
Sedan cyklade vi in i Maasai-riket
Såhär kan det se ut när man cyklar in i en by! Vägen är inte bara till för bilar =)
Detta är en vanlig syn när Sussie gjort ett 5-minuters ärende i form av köpande av proviant! Många som är nyfikna på den där konstiga cykeln =)
Genuint!
Sussie var på strålande humör HELA dagen, till och med när hon blev trött och hungrig :o
Pussipuss... det är ändå vår smekmånad :)
Denne mannen for förbi oss med sina 5 barn som gått i skolan! Charmigt!
Sussie stretchar efter 165 km i sadeln på golvet i vårt billiga boende för natten!
Läs hela inlägget »

Denna video är ämnad för alla Er som bidragit till WaterAid! Njut och känn dig stolt!

 

 

Vill du också vara med och bidra? Tryck HÄR och få tummen ur!

 

/TandemLove

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: wateraid

Det är en stor variation på hur vi bor på denna resan och vi får uppleva allt från nätter i en stjärnklar öken, våfflor framför brasan hemma hos gästvänliga Norrmän eller nypressade lakan på hotell. Men ibland får vi sova på platser som vi sent kommer glömma. Då minns vi mestadels avsaknaden av vad boendet INTE. På väg genom Kenyas Rift valley fick vi sova på ett minst sagt spartanskt hotell och upplevelsen blev rätt komiskt...

 

Vi kom till en liten ort som såg ut som en rad av Vilda Västern hus och eftersom det började skymma beslöt vi oss för att slå läger för natten. På två byggnader i byn stod det "HOTEL" med stora bokstäver. Men när vi försökte ta reda på vad rummena kostade, fanns det ingen som kunde checka in oss och inte heller någon som förstod ett ord engelska. Vi tog då istället en Fanta vid sidan av kiosken dels för att tänka om och dels för att få upp Sussie känning. När vi stod där med bekymrade miner och funderade över om vi skulle hitta en plats att slå upp vårt tält på, kom en berusad man fram till oss och förklarade att han kunde checka in oss på "Banana hotel". Vi blev lite tveksamma då mannen fullkomligt stank alkohol. Men eftersom vi inte hade något bättre alternativ följde vi med honom till det slitna hotellet. Sussie följde med honom in på en bakgård och för varje litet skjul han visade rynkade hon allt mer på näsan. När hon kom ut igen sa hon åt Rasmus att själv göra en bedömning medan hon stod kvar och vaktade cykeln. Runt henne stod en grupp nyfikna barn som inte bara ville pilla på cykeln utan även på Sussie och framför allt ville de känna på hennes blonda hår. När barnen hade tafsat en stund kom Rasmus tillbaka och gjorde tummen upp:
"Det kostar bara 15kr, det tar vi!"

 

Vi rullade in vår cykel på bakgården samtidigt som alla ungar försökte tränga sig in på gården för att titta på de vita turisterna. Sedan valde vi det största rummet som var ungefär 6 kvadratmeter stort med betonggolv. För att få plats med cykeln inomhus ställde vi upp sängen mot väggen i rummet och slängde ut den fläckiga madrassen. Hela rummet såg ut som ett väldigt dåligt cykelskjul med plåtdörr och ett litet fönster som man låste genom att vända på en böjd spik. På väggarna i hela rummet hade ägaren spikat upp pappkartonger som vi antog skulle agera som isolering. Toaletten fanns utanför och var en klassisk hål-i-golvet-kreation, men som inte luktade särskilt illa.

 

I den minimala byn fanns ingen restaurang och det enda vi kunde få serverat var te eller friterade bullar vilket inte är optimalt efter en dag i sadeln. Men med hjälp av den berusade mannen gick Sussie runt i de små kioskerna i jakt på ägg och grönsaker som mannen sedan tillagade åt oss över öppen eld. Han ville ha hela 7kr för besväret och det tyckte vi var en okej deal :) Medan fyllegubben lagade vår omelett skar vi avokado och passionsfrukt och ihop med friterat bröd blev det en annorlunda Tapas meny. Middagen avnjöts på golvet inne i vårt skjul och sedan satte vi upp vår myggnät i rummet och försökte somna i oljudet från festen bredvid. Något vi märkt som är en genomgående trend i Afrika, efter att vi nu spenderat 6 månader av vårt liv på denna kontinent, är bristen på hänsyn och bristen på ljudisolerade väggar. Det är vanlig syn att en bar/restaurant spelar hög volym till fyra på morgonen, trots att det endast sitter två personer i den annars tomma baren. Detta trots att runtomkring baren finns det människor som bor och ska upp i gryningen för att arbeta. Detta sker heller inte en dag i veckan, utan snarare alla dagar i veckan. Vilken Festar-kontinent! Samtidigt som man hela natten fått lyssna till dunkandet från en gammal och rostig ljudanläggning är det mängder av människor som är uppe innan gryningen och börjar väsnas eller ha en ljudlig diskussion utanför ens egna motell-dörr 05.30. Vi förstår inte hur människor orkar? Antingen måste hela kontinenten lida av sömnbrist eller så sover de på dagarna :)... Vi däremot behöver investera i komplexa öronproppar!

 

Dagen efter satt vi i sadeln med beslutsångest. Vad skulle vi egentligen göra med all denna extra tid? Vår nya framgaffel skulle inte komma till Nairobi förän mitten av nästa vecka och vi hade redan dragit ut maximalt på cyklingen dit. Vi funderade på att stanna i nationalparken utanför Naivasha men alla boenden som inte kostade 350USD natten var fullbokade och att tälta kändes inte som ett mysigt alternativ i en vecka med stundtals ösregn. Januari och februari ska vara de två torraste månaderna på året och alla kenyanerna skakar på huvudet när de sneglar mot himlen. Vädret har varit uselt! Regn och molnigt varje dag! Att tälta och lyssna på hur regnet slår mot duken är ju för det mesta mysigt. Men när det intensiva regnet skapar en  några centimeter djup sjö på gräsmattan och när man helt plötsligt flyter runt i alla ens blöta sängkläder. Då kan vi intyga att skrattet är långt borta! Rasmus är överlycklig över att få cykla i ett svalare klimat, men när det är dags att sova blir tältalternativet nedprioriterat. Vi fick höra att vart tjugonde år inträffar regnperioder likt dessa. Härligt att vi lyckades pricka in en sådan ;) Med dessa saker i huvudet cyklade vi och pratade fram och tillbaka i farten och när vi kom fram till Naivasha hade vi ännu inte tagit ett beslut. Det slutade med att vi checkade in på ett ganska dyrt hotell och satte oss för att göra en budget och en plan för veckan. Det kostar en hel del för ett vettigt hotell i Nairobi och vi hade ingen lust att slänga bort våra pengar bara för att vänta på vår framgaffel.

 

Efter ett flertalet mejlkontakter och telefonsamtal hade vi turen att få plats på ett Norskt missionshus i Nairobi. Vi packade ihop våra saker och begav oss mot staden som i folkmun kallas för Nai-robbery, då rånrisken är så hög. Detta är en stad Sussie lovat sig själv att aldrig åka till men när man står utan val tvingas man trotsa sina rädslor. Men siktet på den stora staden trampade vi genom ett otroligt vackert landskap i skiftande grönt. Till en början var det stora gröna slätter med kullar på håll och ibland cyklade vi igenom tät tropisk skog som påminde om regnskogen vi sett i Costa Rica. Helt plötsligt utbrast Sussie i tystnaden chockat:
"Nämen Rasmus..."
Rasmus fattade ingenting och undrade trumpet vad han gjort för fel. Sussie bara pekade åt sidan av vägen och slet fram kameran. Bredvid vägen bara 40m bort stod tre zebror och betade. Vi tog flera bilder och hoppade upp och ner av lycka (eller snarare Sussie hoppade upp och ner av lycka). Det kändes verkligen hur häftigt som helst att cykla bredvid vilda zebror! Efter en stund slet vi oss från zebrorna och fortsatte cykla vidare med ett stort leende på läpparna. Det kändes lite som refrängen "Och även om det regnar och ridån den har gått ner, så har vi ändå vunnit" (We are all the winner, we are all the best) När vi sedan cyklade förbi en stor flock med zebror igen blev det ett nytt klimax. Allt blev en gratis safari, helt oväntat!

 

Det är stunder som dessa då vi verkligen älskar att cykla. Man kommer nära och upplever saker intensivt och när det är bra saker blir upplevelsen enbart positiv. Många resenärer vi har mött anmärker på att vi inte ser alla de stora turistattraktionerna i länderna vi cyklar igenom. De lägger huvudet på sned och tittar bekymrat på oss och säger något i stil med:
"Så ni cyklar bara, ni upplever inget?"


Men vi har kommit underfund med att för oss är det just cyklingen som är upplevelsen för oss. Vi tycker att de bästa, starkaste och mest genuina upplevelserna på resan är de dagarna vi sakta passerar byar, städer, människor och olika vyer. Dagar i sadeln då vi känner dofter, temperaturer, vinden i håret och blickar ut över enastående landskap. Eller dagar då vi smakar lokal mat för några ynka kronor och samtalar med kroppsspråk i byar där turister inte sätter sin fot. Det är saker vi värdesätter högre än gamla pyramider, kyrkor eller ruiner med skyhöga omkostnader och inträdesavgifter. Vi känner att vi upplever ofantligt mycket i varje land vi besöker och vi tycker att de bästa upplevelserna ibland är de små sakerna ett land kan erbjuda. Och att se zebror längs vägen helt oväntat och gratis är ett bra exempel på just det!

 

Vi hade lätt nedförsbacke in i Nairobi och passerade alla slumområden i 40km/h. Det kändes också skönt att cykla in i staden i fullt dagsljus. Vi stannade vid Immigrationsverket en snabbis för att få våra inrese-stämpel till Kenya, då vi inte fått dem när vi passerade in i landet väster om Turkana-sjön. Sedan fortsatte vi i riktning mot missionshuset och slet som djur den sista milen. På vägen stannade vi till på ett modernt shoppingcenter för att äta Italiensk mat. Det vard den första vettiga måltiden på över fyra månader. Första måltiden som varit perfekt med hög klass både gällande råvaror, recept och tillagning. Vi var slitna, trötta och lyckliga över att ha nått Nairobi och med utsökt mat i munnen blev vi nästan tårögda och rörda. Det är också första gången på väldigt länge som vi befinner oss i en riktigt modern stad som påminner om hemma. Det är ärligt talat en underbar känsla att vara i civilisationen igen! Efter den ljuvliga maten cyklade vi till missionshuset där vi checkade in i ett litet, fräscht rum med eget badrum med varmvatten!

 

Nu bor vi bra och väntar på framgaffeln som väntas komma på torsdag...

 

/TandemLove

 

Afrikas röda jord!
Längs vägen sålde de frusna kenyanska fruarna potatis i massor!
Vår koja för natten!
Svar ja, det är urin på hela golvet. Och svar ja, det är någons kisse-papper som ni ser!!
Middagen förbereds ute på terassen!
Kenyansk tapas när den är som bäst!
Utsikt över kratern Longonot!
It doesn´t matter if you are black or white!
Vad ska man betala flera hundra dollar för?
Longonot!
Detta är alltså dricksvatten som serveras till lunchen!
Klättrar upp från Rift Valley!
De har humor i alla fall!
Längs vägen såldes det Masai-kläder och andra souvenirer!
Läs hela inlägget »