TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2013 > 03

Vi vaknade tidigt på morgonen i en skön säng som vi verkligen inte ville kliva upp ur. Men eftersom vi hade en safari-tur att se fram emot gick det till slut att slita sig från en mjuka madrassen. Vi klädde oss, packade ihop och gick för att äta frukosten som ingick. När vi inmundigat flingorna var det dags att låsa in våra grejer och cykeln och sedan möta upp med resten av gruppen. Vår grupp bestod av 8 andra personer i den äldre ålderskategorin (det vill säga vi var de yngsta) och tillsammans slog vi oss ned i den stora trucken som skulle vara vårt färdmedel. När guiden gick igenom veckan lite grovt kände vi hur hjärtat gick ner i frekvens och pulsen började slå långsammare. Vi insåg att det skulle bli en vecka av total avkoppling! Inga beslut att fatta, inga problem att lösa, inga mil att trampa. Vi log med hela ansiktet. Semester kändes verkligen som något vi var i behov utav. Det slog oss att vi kört från Nairobi i Kenya till Windhoek i Namibia på bara 42 dagar. En sträcka på ungefär 450mil. Kanske är det inte underligt att skavsåren aldrig läker?

 

Vi åkte hela dagen mot Etosha national park och stannade bara en gång för att köpa lite dricka, torkat game-kött och för att få varsin lunchlåda. I lådan låg det en couscus sallad, en vit macka, Kitkat-choklad, ett kokt ägg, ett äpple och en liten påse med nötter. Vi blev hänförda av denna enkla men välsmakande lunch som faktiskt inte var så tokigt sammansatt trots allt. Köttet vi smaskade på var något som kallas Biltong och det var gott, men inte i närheten så välsmakande som Svenskt torkat renkött. Däremot var det väldigt roligt att få äta lite safari-kött och pröva det som de lokala äter som snack. När vi kom innanför porten till nationalparken började vi köra mot kvällens sovplats och vi fick stanna många gånger på vägen. Vi hade turen att få se giraffer, lejon honor, elefanter, strutsar, gnuer, zebror, impalas, andra antiloper, jakaler och en del stora fåglar. Det var ovanligt mycket olika arter och kvantiteter och vi trodde knappt våra ögon. Vi såg flera hundra zebror och antiloper. Och då var vi bara på väg till vår lodge!

 

Väl vid vårt camp Halali checkade vi in på våra respektive rum och Rasmus och jag hoppade av glädje. Det var ett vackert rum, med egen toalett och dusch och allting var fint inrett i afrikanskt stil. Sängen var helt makalöst skön och vi ville helst inte lämna rummet. Men vi slet oss för att besöka vattenhålet på lodgen och tur var det för där i mörkret stod en praktfull svart noshörning och poserade för oss. En sådan dag! Sen gick vi till middagen som vi trodde skulle innehålla billigt ris och grönsaker. Men till vår förvåning stod vår guide vid grillen och vände på flera olika köttbitar och vi slog oss ned vid borden för att invänta resten av gruppen. Vi serverades majsdeg/gröt med grönsakssås till och till detta lammkotellter, en lokal korv och grillspett med fläskkött. Men när vi säger kött så menar vi verkligen stora och köttiga bitar. Ingen benpipa med spår av kött på eller en kyckling hals som man kan förvänta sig på andra platser i Afrika. Till efterrätt fick vi chokladmousse med grädde. Vilken lyx tänkte vi och smälte inombords. Vi njöt av varje tugga och det var en ren fröjd att bara bli uppassade och bortskämda för en stund. Efter middagen gick vi till vår sköna säng och somnade med ett leende på läpparna.

 

Morgonen efter åkte vi ut på en game-drive och fick se fler giraffer, antiloper och två lejon hanar. Det var otroligt häftigt eftersom lejonen var väldigt nära trucken och det gick framför oss när vi stannade. Sedan stannade de till en bit bort för att dricka vatten ur en vattenpöl och vi stod tillräckligt nära för att se deras stora tungor lapa upp det leriga vattnet. Vi kunde till och med höra ljudet som uppstod när de slickade i sig vätskan. Verkligen, verkligen häftigt! På väg tillbaka såg vi dessutom en noshörning igen och alla i bilen var mer än nöjda med morgonen. Väl tillbaka fick vi hugga in på en stor frukost buffét och återigen njöt vi som om det vore första gången vi såg mat. Det är fantastiskt så tacksam man blir av att cykla genom Afrika!

 

Efter frukost var vi tvungna att lämna våra rum och sedan begav vi oss på ännu en game-drive. Men vi såg inte mycket action eftersom det regnade kraftigt. Men i ärlighetens namn var det knappt någon som brydde sig, allt vi hade kvar att se var leopard. Vi åkte tillbaka till Halali och vår guide förberedde lunch bestående av tonfisk sallad medan vi lata turister satt vi vattenhålet och lyssnade på fågelsången. Jag, Sussie, satt och skrev inlägget i väntan på att djuren skulle smyga fram till vattenhålet. Ibland är livet bra gott alltså!

 

Efter lunch begav vi oss ut på en fjärde Game-drive och därefter åkte vi utanför nationalparken för att checka in på Etosha Village för att få en natts skön sömn i de safari tält som agerade logi för natten. Men det var minst sagt bättre än vårt lilla tunneltält. Vi hade alla bekvämligheter man kan önska sig! Innan vi gick och lade oss hade vi en otroligt trevlig middag med gruppen och vi njöt av långa och intressanta konversationer. Dagen efter skulle vi bege oss till kuststaden Swakopmund som sägs vara mer tyskt än själva Tyskland och fortsättning följer... =)

 

/TandemLove

Äntligen lite ledig tid att åka på en ordentlig safari!
Detta är vi ett av vattenhålen!
Susannes första dröm var att se giraff och hennes andra dröm var att se en giraff dricka - check!
Elefanterna vill tydligen ha vattenhålet för sig själva och jagar bort zebra och andra djur =)
På väg till Lodgen och lite elefanter på vägen
Man kan ju ha det sämre efter en tuff tag i Safaribilen =)
Vi bodde i ett tält med AC, kylskåp, toalett och dusch under stjärnorna och en helt underbar säng!
Ska försöka få tag på lite strutskött att smaka på senare
Vackra djur!
Dessa antiloper är dem vi cyklade på när vi cyklade in i Namibia på natten!
Vi fick äran att skåda lejon vid flertalet tillfällen!
Ser inte så farliga ut...
Två hanar som vi avbröt när de drack vatten efter vägkanten efter nattens regn...
Tydligen brukar zebra och gnuer samarbeta för att inte falla offer för rovdjuren. Zebrerna har ögonen och gnuerna luktsinnet!
Fula men vältränade djur!
Vi bara väntade på att honan skulle anfalla - men hon gjorde bara en Catwalk!
Sussie sitter framför Lodgens egna vattenhål och skriver på inlägget!
Kan man har det sämre? Vi njuter i fulla drag!
Läs hela inlägget »

Vi var i desperat behov av sömn och vila! Men vi hade svårt att somna eftersom byns alla hundar beslöt sig för att sjunga i takt. Till slut somnade vi hårt i vårt myggnät på campingen. Men givetvis vaknade vi tvärt klockan 02.00 av att en bil parkerade bredvid vårt tält. Bildörrar smälldes igen och öppnades, människor pratade högt, skrattade och ropade till varandra på avstånd. De tycktes tro att det var helt ensamma på campingen och till slut kunde Sussie inte hålla sig längre utan bad dem hålla tyst. De klarade detta omöjliga i ungefär 4 minuter innan oljuden fortskred och madrasser börjades pumpas upp med en gnällig fotpump. Vi kände hur irritationen steg inom oss. När ljudvolymen ökade blev Sussie galen och skrek att de skulle vara tysta, respektera andra människor och frågade vad som var fel på dem och vad som var så svårt att förstå med "håll tyst!". Eller ordagrant:

"What the hell is wrong with you?"

Till svar fick vi först detta:

"There's nothing wrong with me, i'm just drunk. Hahahahahahaha!"

Och sedan en massa oförståbart svammel.

 

Efter detta hade vi svårt att somna om och när vi äntligen lyckades somna vaknade vi snart igen av att tupparna började gala över hela byn. Vi kollade klockan och den visade 03.00. När tupparna äntligen slutat gala en timme senare somnade vi om och vaknade till mobilens fasansfulla alarm klockan 04.45. Värmen i Botswana har varit nästan outhärdlig och temperaturen har varit högre än vid samma tidpunkter andra år. Därför försöker vi cykla mest möjligt tidigt på dagen vilket innebär att vi måste kliva upp i ottan. Vi var trötta, slitna och hade absolut ingen lust att cykla över huvudtaget. Det börjar bli allt mer svårt att motivera sig att trampa vidare nu, vilket är konstigt eftersom vi är så nära vårt mål. Men vi är trötta i knäna och skavsåren i rumpan blir bara värre för varje dag i sadeln och fler tillkommer ständigt. Vi trotsade cykelångesten och packade ihop så ljudligt vi förmådde. Aldrig förr har vi lyckats åstadkomma så mycket väsen på så kort tid och vi smällde med dörrar, locket till soptunnan och studsade pet-flaskor på betonggolvet. Sen pratade vi högt, imiterade apor och skrattade som galningar åt allihopa medan vi åt våra frukostflingor. Oerhört barnsligt kanske, men oerhört befriande också! Från grannens tält grymtade partyprinsarna, men de sa inget.

 

Vi cyklade på i vanlig ordning och lyssnade på ljudböcker och betade av mil efter mil. Miljön omkring oss är densamma och vägarna mer eller mindre raka. Längs vägen ser vi inte så mycket människoliv som i tätbefolkade länder och djuren är tack-o-lov längre in i vegetationen. Men det måste ju erkännas - cyklingen började bli monoton utan människor, djur eller arkitektur att förundras över. Vi svängde av västerut mot Namibia vid en korsning där vi stannade för att få i oss lite knäckebröd och jordnötsmör. Men pausen blev kort då vi blev överfallna av ilskna getingar.

 

Planen var att cykla till Windhoek på tre dagar och Sussie ville helst att dagens etapp skulle vara kort och hoppades på en total sträcka på max 120km. Men Rasmus övertalade henne med vilka fördelar det var att nå gränsen till Namibia idag. Det fanns ju en camping precis på andra sidan gränsen. Sussie gick motvilligt med...

 

När vi hade cyklat exakt 200km sa Rasmus en kommentar som jag tror är en av de mest vanligt förekommande i vårt förhållande:

"Älskling jag fick en galen ide'!

"Berätta?" Svarade Sussie nyfiket...

"Vore det inte härligt att komma till Windhoek redan i morgon kväll istället för om två dagar?

"Tänker du att vi ska försöka ta allt i ett kör?"

"Ja, vore det inte kul att sätta rekord, slippa cykla och få en längre vila?"

"Låt mig tänka på saken, jag vet inte om jag orkar!" Sa Sussie tveksamt. Vi hade trots allt 200km i benen redan och de två dagarna innan hade vi cyklat 300km. Vi hade med andra ord trampat 500km på tre dagar och att ta 260km till kändes väldigt jobbigt. Var det ens mänskligt?

 

Tanken taggade oss båda och vi drivdes av utmaningen och att få saken gjord. Med tanke på hur ont Sussie hade i rumpan var det tveksamt att hon skulle klara två heldagar till i sadeln eftersom skaven tenderar att bli värre ju längre man gnuggar dem. Det var främst dessa anledningar som fick oss att ta oss an en sådan sjuk etapp. När vi hade korsat gränsen till Namibia slog vi oss ned utanför en bensinmack för att äta och prata igenom planen. Sussie drabbades genast av matkoma och började starkt tvivla på om det verkligen var en god idé att fortsätta och försöka ta ytterligare 260km. Våra knän värkte, ingen av oss kunde sitta på rumpan (tryck-skador och skavsår) och vi gäspade ikapp på trottoarkanten. Det kändes som om vi hade oddsen emot oss. Men vi diskuterade vidare och kom fram till att det var värt att pressa som idioter för att få mer ledig tid i Windhoek och få sova i en säng om två dygn. Vi beslöt oss för att köra, köpte 4 liter coca-cola och 4 burkar Redbull och sedan trampade vi ut i den bäck-svarta natten. Vägen var ohyggligt smal men vi hade som tur var den nästan helt för oss själva. Längs sidan av vägen galopperade olika antiloper i olika storlekar och vi såg fler vårtsvin än någonsin. Vi hade också turen att få se en sån där med massa långa taggar över hela kroppen, piggsvin? I det höga gräset bredvid vägen hörde vi ständigt hur det prasslade och med hjälp av lampans sken kunde vi urskilja de olika djuren. Men ibland hörde vi bara hur det lät och vi undrade vad som rörde sig där ute i mörkret. De första timmarna gick bra och vi hade mycket energi ock kraft men efter 01.00 tiden började vi kippa med ögonlocken. Motivationen dök! Men har man bestämt sig så har man. Vi cyklade en timme till och sedan var det omöjligt att fortsätta. Illamåendet hade helt tagit över för Sussie, huvudvärken var stark och vi frös och svettades om vart annat. Vi stannade, åt flingor med vatten och la oss vid sidan av vägen på liggunderlagen för att äta och ta en powernap. Sussie hade ont i magen och skakade i hela kroppen av trötthet men vi lyckades somna ganska snabbt under stjärnhimlen. Det var kallt och vi drog våra sovsäckar tätare omkring oss och även om det mesta var grisigt så var det ganska romantiskt att sova under bar himmel i mån och stjärnljus. Några minuter senare vaknade Sussie med ett ryck när hon hörde fotsteg som sprang på vägen. Hon väckte Rasmus och vi lyssnade tillsammans på stegen som sprang i riktning mot oss. Vi höll andan och gjorde vårt bästa för att varken synas eller höras och på ett mirakulöst sätt sprang någon bara förbi några meter bort från oss där vi låg. Men efter detta var Sussie rädd och hade svårt att somna om och vilan blev därmed mindre bra.

 

När klockan ringde efter vår lilla tupplur kändes det omöjligt att fortsätta. Vi åt flingor med vatten och tonfisk på burk och Sussie mådde så illa av trötthet att hon hade svårt att behålla maten. Men kanske var det något annat som förstärkte illamåendet eftersom magen värkte och toalettbesöket var av mer vattnig konsistens. Vi hade nu lagt 300km bakom oss och det kändes i kroppen på flera ställen. Handlederna värkte, mest på Rasmus, knäna kändes som ett trögt gångjärn som behövde smörjas, rumporna var en plats vi inte ville röra vid över huvud taget, armbågarna sved och fotlederna kändes trötta. Låren kändes som två stora, stela betongklumpar och resten av kroppen var allmänt ofräsch. Det var inte roligt, det var absolut inte skönt men vi höll fast vid tanken att sova i en säng kommande natt. Vi fortsatte!

 

När solen gick upp blev det lättare och kroppen vaknade sakta till liv med hjälp av ljuset. Ljudböckerna i våra öron höll oss distraherade och gjorde att vi kunde tänka bort de åkommor vi hade. Vi stannade med jämna mellanrum för att äta, dricka och kissa. Något hade hänt med Sussie - hon behövde kissa en gång i kvarten och det blev onormalt många pauser till följd av detta nya problem. När vi tog en längre rast för att äta flingor med mjölk somnade vi 10 minuter vid sidan av vägen och denna lilla, lilla tupplur kändes som en hel natt. Det gjorde underverk och vi kände oss "fit for fight"! Landskapet omkring oss började återigen fånga vår uppmärksamhet med sin "Vilda Western look". Det var öken med små taggiga buskar och berg på håll. Det var vackert! Människorna var väldigt trevliga och vinden kom mest från sidan men var inte så stark. Vi kände oss taggade (kanske pga red bull)! Värmen kröp över 42 grader och solen brände genom kläderna och ökade vår svettproduktion avsevärt. Detta gjorde att även våra skavsår ökade avsevärt och Sussie lyckades få nya skavsår på halva framsida lår. Troligtvis eftersom att hon körde med dubbla byxor för att över huvudtaget klara av att sitta ned.

 

Vi lyckades få tre punkteringar och det är vi ganska vana med vid detta laget. I Botswana har vi snittat med två punkteringar per dag ungefär. Överallt är små taggar från buskar och träd och så fort vi avviker från huvudvägen eller kommer för nära bushen åker vi på ett nytt minihål. Det värsta är att vi måste laga det i stekande sol bredvid vägen medan lastbilar susar förbi obehagligt nära och obehagligt fort. Det som är mest besvärligt är att hålen är så små att vi har svårt att hitta dem. Speciellt eftersom lastbilarnas ljud och vindens vinande gör det nästan omöjligt att höra hur det pyser. Vi har ingenting att doppa slangen i för att se hur det bubblar heller. Men vi har börjar slicka på slangen för att få samma effekt från vårt saliv istället. Man känner sig inte särskilt glamorös när man sitter på marken bredvid motorvägen och slickar på en smutsig, gummismakande slang. Men det funkar för det mesta och det är väl huvudsaken?

 

Vår cykel var packad med minst 10l vätska åt gången, onormalt stora mängder mat och godis och det har aldrig varit så tungt att få den att rulla framåt. Vi fyllde på vatten överallt där vi fick chansen och vi drack stora mängder, mer än vanligt. När klockan blev efter 10.00 vände vinden och vi fick den hårt från norr istället. Under natten hade vi haft det mer eller mindre vindstilla och nu kämpade vi hårt i bitvis motvind. Terrängen började gå allt mer upp och ner och det varje tramptag blev allt tyngre. På eftermiddagen var Sussie så utmattad att hon började gråta efter en lång uppförsbacke som skavt såren i rumpan lite väl länge. När hon klev av sadeln drog hon loss byxorna från såren och som vanligt följde hud, torkat blod och var med. Hon började gråta. Det gjorde ont, för ont och hon var för trött. Vi hade 60km kvar...

 

Är det en sak som vi lärde oss på denna etappen var det att allting handlar om huvudet. Allt sitter där. Allt du ska genomföra beror enbart på ditt huvud, eller rättare sagt din inställning. Och i vårt fall också, att samarbeta, stötta och driva varandra. Det som gjorde att vi klarade att cykla 460km i ett sträck var (förutom stora mängder vätska och oerhörda mängder kalorier) att vi tänkte positivt och vägrade låta negativa tankar bygga bo. Det handlar inte om att ha goda förutsättningar, det handlar om att bestämma sig! Och sedan köra på det. Oavsett vad. Det finns inga hemliga tricks, det är egentligen ganska enkelt! Allt handlar om inställning och motivationen som driver än!

 

/TandemLove

Matpaus i skuggan av en nedlagd bensinmack i sällskap med högar att ko-skit!
Första punkteringen lagad och Rasmus får blåsor i händerna av att pumpa upp däckena hela tiden
När vi ko närmare Namibia fick vi en känsla av Vild västern då människorna drev sitt boskap på ryggen av ståtliga hästar!
Solnedgången precis innan vi cyklade in i Namibia!
200km cyklade!
Trans Kalahari Highway by Night! Det bjöd på rena safari uplevelsen!
Tidigt på morgonen och en dryck som är till för långfärdscyklister som håller på att slå rekord!
Frukost till soluppgången. Trött? JA!
Musli och mjölk!
I takt med klockan tickade steg också temperaturen!
Dessa såg vi många av!
Vi firade med en tredje punktering några mil utanför Windhoek!
Framme och rödsprängda ögon. Men WE MADE IT!!!! Framme i Windhoek där vi ska vila och åka på safari!

Statistik

Avstånd: 460km (Med fullpackad cykel och 11liter vätska)

Aktiv cykeltid: ca19 timmar

 

Antal meter klättrade: 878m

Snitthastighet: 24km/h

Varmast temperatur: 45 grader

Kallast temperatur: 14 grader

Antal punkteringar: 3st

Antal godispåsar från Mayonard's förbrukat: 7st

Antal liter vätska förbrukat: 22 liter vatten, 6,6 liter läsk, 1 liter mjölk och 1 liter Energidryck.

Antal måltider: 3 med flingor, 2 med ris&kött och 1 med pasta, konserverad biff och mayonäs.

Antal vilda djur sedda: 30 vårtsvin (pumba är på pricken lik dessa roliga djur), 2 riktigt stora antiloper, 6 vanliga, 2 riktigt små som katter typ och sedan en flock med mellanstora med roliga öron och ett piggsvin som lufsade iväg ut i gräset.

Läs hela inlägget »

Vår sista kväll i Maun sov vi på ett litet guest house med pool, kök och delikat utsikt över floden. På kvällen blev vi bjudna på middag av gästerna som bodde där och vi serverades grillad fisk, bränd potatis och en tomatsallad. Även om sällskapet var trevligt behövde vi gå till sängs tidigt eftersom vi ställt alarmet på 05.00. Men det skulle visa sig bli svårt att sova den natten med en brummande generator bredvid, hög 80-tals musik från gästhuset och alla tusentals insekter som spelade för full hals. Vi har sagt det förut och säger det igen - ha alltid öronproppar med dig på denna kontinent!

 

På morgonen gjorde vi vårt bästa med att försöka få i oss frukosten men illamåendet gjorde att maten åkte hiss upp och ner i strupen på oss båda. Vi var helt enkelt för trötta för att få i oss maten och därför tog det längre tid än normalt för oss att komma iväg. Dessutom fick vi springa på toaletten flertalet gånger eftersom våra magar inte var helt i form. Vi tror att det kan ha varit vattnet som vi numera enbart renar med klorin eftersom vår MSR-renare lagt av. Kranvattnet i Botswana ska vara säkert att dricka men just i Maun har de problem med att distribuera tillräckligt hygieniskt vatten. Förra året dog över 15 barn på grund av bakterier i kranvattnet och det chockerade oss! Botswana är ett civiliserat och modernt land och att människor fortfarande dör från en sådan sak känns nästan otänkbart. Men vi dog som tur var inte av vattnet och inte heller blev vi så dåliga att vi behövde vila.

 

Vila gjorde vi sannerligen inte utan istället gav vi oss iväg med ett snitt över 27km/h och vind snett bakifrån. På 3,5 timme hade vi redan hunnit cykla 100km och vi kände oss nästan odödliga eftersom det var länge sedan vi klarat att lägga ett sådant avstånd bakom oss på en så kort tid. Vi beslöt oss för att försöka sätta rekord och ta oss så långt benen bar. Vi åt därför en snabb och onyttig lunch bestående av godis, läsk, kött i konservburk och fullkornskex och sedan fyllde vi på med vatten och trampade vidare. Vägen var tråkig och vyerna ständigt samma och vi lyssnade på ljudbok och musik och tuggade asfalt. Ganska snart vände vinden och ökade i styrka och vårt snitt sjönk drastiskt ned till 19km/h. Temperaturen steg och vi kämpade på i 45graders värme. Vi drack med jämna mellanrum men det kändes aldrig som om törsten gick att släcka. Våra munnar var snustorra ända ner i halsen och vi flåsade ikapp. Enligt vår karta skulle vi enbart behövt cykla 40km till nästa by där vi planerat att fylla på med ytterligare vatten. På cykeln hade vi 10l vatten och vi fyllde på de flaskor som var tomma vid varje tillfälle vi fick. Men den lilla byn dök aldrig upp och vi gissade att kartan inte stämde riktigt. Vi fick snällt cykla vidare i hopp om att finna vatten så småningom. Men vi drack onormalt mycket och kände oss trots detta ständigt törstiga. Vi fick en punktering på båda däcken och spenderade en timme att laga de båda hålen under den stekande solen. Då började vattnet sina lite alltför fort och vi började inse att det snart skulle bli en desperat jakt. Vi cyklade och cyklade men det gick inte fort framåt. Inga bilar kom körandes och det fanns därför ingen vi kunde tigga vatten ifrån. Paniken kom krypandes och det kändes som om vi höll på att torka upp inifrån. När vi bara hade 1l vatten kvar att dela på trampade vi på i ren hysteri för att komma fortare framåt. Vi stannade på en parkeringsplats och satte oss helt matta på den stekheta asfalten. Var är byn? Benen värkte och törsten gjorde att vi kände oss matta och illamående. Vi hade i denna sekund kunnat döda för en kall läsk! Vi satte oss på sadeln igen och bad en snabb bön att vi snart skulle finna vatten. Vi hade tur. Några kilometer längre fram dök det upp en poliskontroll. Det var ingen hägring. Vi sträckte fram vattenflaskorna och sa bara hest "Water?" Polisen bara skrattade och visade Sussie vägen till deras tank med flytande guld. När vi renat vattnet drack vi som besatta! Det bästa var också att det fanns ett plåtskjul bredvid som sålde, ja - KALL LÄSK! Ingen kom till skada när vi hinkade läsken!

 

Vi slog oss ned i skuggan av polishuset och kokade ris, med konservbiff, lök och majonäs samtidigt som en ung polisman stod bredvid och frågade tusen frågor. När vi satt där och åt såg vi en verkligt ovanlig syn. En annan långfärdscyklist kom rullandes! Eftersom vi hunnit bli så ovan med att se vita personer beter vi oss lite märkligt varje gång vi ser en människa med vit hud. Vi sträcker ut armen, pekar och utbrister upphetsat till varandra:

"Kolla en viting!" eller bara kort och gällt:

"Muzungo!!!"

Precis likadant som lokalbefolkningen gör varje gång de sett oss i de mindre civiliserade länderna. Man tar seden dit man kommer sägs det ju ;)

 

När vi pekat färdigt kom vi på hur man beter sig som folk igen så vi vinkade glatt och hejade istället. Killen kom fram och slog sig ned och sedan satt vi i timmar och pratade cykling, utrustning, rutt och olika anekdoter. Detta var en av de roligaste människorna vi träffat på länge och äntligen fick magmusklerna arbeta lite grann. Eftersom vi hade så trevligt struntade vi i dagens mål med att försöka hinna så långt som möjligt och njöt istället av sällskapet. Killen var från London och skulle cykla från Kapstaden till Kairo och sedan fick han se hur långt pengarna räckte. Men drömmen var att hinna jorden runt. Långt efter mörkret hunnit falla över oss beslöt vi oss för att fortsätta cykla lite på kvällen. Vägen var nästan tom, det fanns inga vilda djur i regionen och Botswana är ett relativt säkert land med låg brottslighet. Med denna fakta sa vi adjö och önskade Matt lycka till vidare och sedan började vi köra i den mörka natten.

 

Den svala kvällsvinden fick oss njuta och med endast ljuset från pannlampan och månen styrde Rasmus oss längs den raka asfaltsvägen. Längs med sidorna kunde man se kossornas reflekterande ögon och vid ett tillfälle såg vi ett gäng stora antiloper springa över vägen. Vi passerade 200km och hoppades nå en by längre fram. Men när Sussie började fråga Rasmus var femte minut vad tiden var, förstod Rasmus att Sussie behövde vila. När vi sammanlagt tagit oss 215km kände Sussie att hennes skavsår fått nog och vi stannade. Det var visserligen ett nytt rekord för oss och det kändes sannerligen i benen att vi cyklat en bra bit! Vi svängde in på en avtagsväg till en farm, öppnade den stora grinden och gick några meter in på den privata vägen. Rasmus gick ut vid sidan av vägen den finkorniga sandvägen för att inspektera marken närmare. Vi ville inte få punktering eller riva upp tältet. I skenet av pannlampan satte han sig på huk och drog med handen över marken för att se om det stack till. Inga taggbuskar konstaterade han med handen fortfarande på gräset. Då rörde det sig vid handen och han lyste med pannlampan på handen. Då såg han den. Bara tre centimeter från tummen satt en sandfärgad skorpion och lurade! I ren reflex drog Rasmus undan handen och hoppade upp i luften. "Det var nära ögat!" viskade han...

 

Till middag åt vi knäckemackor med honung, jordnötsmör och nutella på och sedan somnade vi helt utmattade under stjänhimlen...

 

Mitt i natten vaknade Sussie av att ett starkt sken lyste upp tältet och hon hörde hur två högljudda män pratade alldeles nära. Hon väckte nervöst Rasmus och vi båda satte oss upp och kikade ut genom myggnätet. En liten bit från grinden stod en pickup med fullt ljus rakt fram och de hade en vild diskussion. Den verkade handla om Rambo-filmerna och vi låg på helspänn och gjorde oss redo för att packa ihop och dra vidare i natten. När bildörrarna smällde igen och bilen började kört rakt emot oss vågade vi knappt andas för vi var så rädda för att bli upptäckta. Men trots att vi inte gömt oss bakom någon växtlighet utan låg helt öppet så passerade bilen en halvmeter från oss och körde vidare. Vi trodde knappt det var sant! Hade bilen sett oss men låtit oss sova ifred? Eller hade de undgått att se oss? Tills slut somnade vi om och efter sammanlagt 5 timmar var det dags att stiga upp igen.

 

Vi rullade ut på vägen igen redan 06.00 och soluppgången färgade himlen vacker och vinden blåste hårt i ryggen. Vi hade lite mer än 80km till Ghanzi och målet för dagen och vi cyklade på i gott mod. Det var raka vägen och det enda som är värt att berätta är att vi var ett par decimeter ifrån att köra på en orm som låg på asfalten. Vi vände och fick kort och film på den sandfärgade ormen.

 

Vi kom fram redan vid 10.00 tiden och checkade in på en camping med pool precis bredvid matbutikerna. En perfekt combo, mat i mängder och lata timmar i en sval pool! Precis innan staden dök en skylt upp som fick våra hjärtan att slå snabbare. De började skylta för Namibia och Syd Afrika och vi insåg att vi snart når vårt mål. Vi räknar med att korsa gränsen till Namibia inom två dagar och då är det bara två länder kvar att uppleva. Nu har vi ungefär 200mil kvar! Det känns lite. Men framförallt är det otroligt svårt att greppa att det snart är över. Att Kapstaden faktiskt är en plats som finns på riktigt och att vi kommer att nå den platsen. Herregud så häftigt!

 

/TandemLove

Vår tältplats på campingen i Maun
Lite småkryp som passerade vår väg...
Det är varmt i Botswana. Mitt på dagen kryper termometerna upp till 45 grader...
Den ultimata lunchen.. Den innehåller ju i alla fall olika färger =)
Det finns färre platser att fylla på vatten och det gäller att passa på när tilfälle ges!
Tidigt på morgonen och mör i benen från dagen innan!
Någon som vet vad denna ormen heter, som vi med en marginal på 3 decimeter nästan cyklade på och sedan vände för att knäppa ett kort!
Almost there! Nu är det bara 200mil kvar!
Läs hela inlägget »

Vi beslöt oss för att stanna en dag hos den trevliga familjen som bjudit hem oss och det gjorde vi nog väldigt rätt i. Dagen började med en redig frukost med ordentligt med kött och protein och efter detta var vi redo för att sätta oss i bilen och bege oss ut på jakt efter vilda djur. Precis utanför grindarna till deras hus började vi spana men det dröjde en stund innan vi såg vår första flock elefanter. De kändes ännu större än de vi tidigare sett, kanske för att vi nu inte satt i en hög safaribil. Dessa elefanter var betydligt mer aggressiva och ogillade vår närvaro starkt. Det skulle visa sig ligga ett jakt-camp lite längre bort. Det är ett vattenhål där jägare ligger på lur för att skjuta troféer till sina väggar där hemma. Men det är bara rika människor som roar sig med detta eftersom det kostar sisådär en halv miljon för att få skjuta en elefant. Sedan lämnar de kadavret åt lokalbefolkningen och asätare. Det verkar ju helt sjukt! Varför skulle man betala flera hundra tusen kronor för att döda dessa fantastiska djur? Vad är tjusningen i att säga att man dödat en elefant eller ett lejon? Hur som helst, vi körde runt i bushen och såg fåglar, elefanter, vårtsvin, antiloper och en stor buffel. Vi var väldigt nöjda med att fått sett så mycket djur men familjen var besvikna. Tydligen var det onormalt lite djur och vanligtvis brukar de se både fler arter och i större kvantiteter. De visade oss en film från ett vattenhål en kort sträcka från deras hus där ett lejon låg i gräset och röt. Sedan berättade de att en morgon när de körde till sin andra farm höll en flock lejon på att slåss framför grinden och de fick snällt vänta tills lejon drog innan de kunde åka in till arbetet. En annan gång hade de hört hur någon började springa på biltaket och då var de två lokala som blev jagade av ett lejon. De hade hoppats på att få visa oss lite lejon eftersom de minst sagt sett flera under sitt år i Botswana. Men vi hade ingen vidare tur.

 

Vi gav oss ut igen på eftermiddagen och körde längs med gränsen till Zimbabwe. Men vi var ute länge utan att se några djur. Lite olika antiloper (vi kallar alla djur med horn för antiloper för vi minns inte de olika namnen, impala, Gem, buck nått osv...) och vi såg också en flock vackra zebror. Efter det beslöt vi oss för att fortsätta köra hemåt och då plötsligt brakade det ut en flock elefanter mitt i vägen. De hade sina snablar rakt i luften och vädrade efter något. Vi stannade och filmade och försökte få bra bilder trots att solen höll på att gå ner. Rasmus stod upp och filmade över biltaket och vi andra satt inuti bilen. Plötsligt såg Sussie hur en av de största elefanterna kom närmare och började flaxa med öronen. Sedan helt plötsligt rusade elefanten mot bilen.

"Ööööhhh... ahhhh..." är det enda Sussie lyckades få ur sig. Samtidigt som hon slog efter knappen som skulle få upp rutan. Lätet fick som tur var resten av bilen att reagera och mamman skrek högt ut i ren förskräckelse. Elefanten var inte mer än tio meter från bilen och närmade sig med illfart. Sedan hände allt på två röda! Rasmus kastade sig ner genom rutan, mamman skrek åt Herman att köra. Elefanten närmade sig! Herman ställde sig på gasen! Sanden sprutade. Bilen fick fart och lyckades komma ifrån elefanthonan. I bakrutan såg vi honan jaga bilen samtidigt som avståndet ökade långsamt. Efter en stund tvärnitar elefanten och vände igen och vi kunde sakta in. Vi var upprymda och tyckte att det hela var en häftig upplevelse men familjen var nästan i chock. De berättade att det finns ett talesätt i Afrika som lyder:

"Om du ser ett lejon ska du stå still, om du ser en buffel ska du springa allt du kan men om du ser en elefant gör du bäst i att be till gud!"

 

Elefanter som ser svart är livsfarliga och de har jagat fordon i 7km! Problemet i vårt fall var att den troligtvis skulle ha vällt bilen och tillsammans med de andra i flocken skulle de ha dödat oss utan tvekan. Innan vi hann köra ifrån elefanten var vi mindre än 5-10m ifrån den. På vår högra sida var en liten elefantunge men det såg vi först i backspegeln och det var därför elefanthonan hade blivit helt galen. När adrenalinet lämnat kroppen kom tröttheten över oss och bilen fylldes av tystnad. Det var riktigt nära ögat och vi förstod att vi saknade den respekten för vilddjuren som de lokala här nere har. De vilda djuren, de riktigt vilda djuren uppför sig helt annorlunda mot de i safariparkerna.

 

Vi fick också se struts och flera giraffer och familjen bjöd oss på restaurang frukost nästa morgon och köpte massa mat till resten av dagarna åt oss. Vi kände oss riktigt bortskämda och rodnade åt deras givmildhet. Vilken underbar familj! Tänk vilka fina människor vi får chansen att träffa bara för att vi gör detta - det är den bästa biten på hela resan!

 

När vi kom till Gweta såg vi en jätterolig skylt till något som hette Planet Baobab och vi beslöt oss för att kolla om det var en öppen camping. Det visade sig vara en riktig pärla med hög standard där vi i receptionen fick ett glas kallt iste och en iskall handduk att torka oss i ansiktet med. Sedan betalade vi 100kr för en campingplats under tak, med lampa, el och toaletter och dusch med varmvatten. Det var den finaste campingen vi någonsin bott på! Men det bästa var den tjusiga baren och det underbara poolområdet där vi låg och tittade på hur himlen färgades orange. På väg tillbaka till tältet trampade vi nästan på en liten skorpion och i träden är det fullt av tjocka spindenät med stora spindlar i. Sussie ryste i hela kroppen av alla dessa otäcka småkryp som kan vara livsfarliga. Det sägs ju att ju mindre en skorpion är desto farligare eftersom deras gift är starkare!

 

Vi har verkligen en superpositiv bild utav Botswana och det känns som om detta är en pärla. En helt underbar pärla som vi gärna vill se mer utav!

 

Nu har kampanjen mellan 8-18 mars slutat. Tack allihopa som bidragit! Ni är underbara! Insamlingen till WaterAid har nu passerat 73000kronor! Wow!

 

/TandemLove

Ute runt omkring familjens hus och letar efter game!
Såg en elefantfamilj på fördmiddagen!
På spaning!
Baobab!
Zebrorna betade i gräset i solnedgången!
Elefanterna som vädrade efter en förlorad medlem i flocken°
Finns inget som slår afrikanska solnedgångar!
Åter i sadeln igen! Lite fika under ett träd för att söka skydd från solen...
Även denna dagen bjöd på vilt efter vägen!
Sussie fick en tagg i skon efter en promenad utanför vägen!
Snart i Gweta!
Utanför Gweta fann vi denna pärla!
Ännu ett vackert Baobab!
Denna lurade i gräset. Vi såg även en liten skorpion denna kvällen!
Fördelen med camping! Det finns ljus!
Soluppgångar är inte heller fel! Snart i Maun!
Korsade ännu en nationalpark där vi skådade en buffel, men den fick vi ingen bild på för vi cykade som tokar ifrån den!. Man måste ha respekt för världens farligaste landdjur!
Läs hela inlägget »

Morgonen började med att vi fick vara med på massa bilder som glada turister ville ta utav oss och cykeln. Det ställer vi alltid gärna upp på och man får så mycket positiv energi när andra blir hänförda av det vi gör! Vi själva glömmer ibland bort vilken stor grej det är. Vi tycker ju att detta är helt normalt och det är först när vi möter normala människor som vi inser att vi skiljer oss från mängden. Men det roligaste var ett gammalt par från USA som ville fotografera oss. Mannen var klädd i en hård safarihatt som påminde lite om sådana där hattar gamla upptäcktsresande hade och hans runda glasögon och breda mustasch gjorde att han nästan såg ut som en seriefigur. Hans kroppsbyggnad var kort och väldigt rund och hans klädsel gjorde att proportionerna blev helt fel. I hans skor hade han dragit upp strumporna en bra bit på vaden och eftersom skjortsen slutade nedan knäna gjorde detta att hans ben såg kortare ut en de faktiskt var. Hans kortärmade skjorta gjorde samma sak med armarna eftersom de slutade vid armbågen. Och sedan med den jättestora kameran men lång lins runt halsen. Det var så att vi bara stod och log och skulle vi gjort en seriefigur ute på safari skulle han vara exakt hur vi skulle måla karaktären. Hans fru var liknande fast utan mustasch och hon hade också en gigantiskt kameralins runt halsen. När de skulle ta en bild utav oss vinklade de upp linsen mot oss men insåg snabbt att de var för nära. De backade först några steg, sedan sänkte de kamerorna och backade ytterligare några steg. Det gick med långsamma steg (de var väldigt gamla) och för varje ny plats de ställde sig på insåg de att deras linser zoomade in oss för mycket. Så de fick backa lite till och lite till tills de stod ungefär 20m bort från oss. Då fick de med oss och cykeln och under hela denna proceduren stod vi och fnissade. Det var så charmigt, komiskt och kul att vi ville ta en bild eller film utav det hela. Men nu får detta underbara minne stanna i vårt huvud istället för resten av våra liv. När alla turister fått fråga och fota färdigt var det hög tid för oss att bege oss ut på vägen.

 

Dagens etapp skulle gå på en väg som i folkmun kallas Elephant road eftersom det är så vanligt att se just elefanter på den. Vi cyklade iväg med stor spänning och kameran i högsta hugg. Eftersom vi sett flertalet elefanter på väldigt nära håll under safarien var vi varken nervösa eller rädda för att möta dessa giganter längs vägen och vi såg fram emot att få se dem i vilt tillstånd. Vi behövde inte cykla länge innan vi såg en flock på ungefär fem elefanter som betade i vägrenen. När vi närmade oss saktade en bil in som smällde med dörren och skrämde iväg några av dem och gjorde att de resterande fem gick in i skuggan. Vi svor högt men stannade ändå och knäppte kort, men det var svårt att få till något bra och killen med bilen var högljud och skrämde snart iväg hela flocken. Sen började han ta bilder på oss och vi var mest irriterade över att han skrämt iväg djuren. Vi fortsatte cykla och var sjukt nöjda över att faktiskt ha fått se elefanter. Vilken häftig resa!

 

Vi trampade vidare och spanade längre fram på vägen. Skulle vi få se fler elefanter? Men vi cyklade på i en halvtimme utan att få se fler. Men plötsligt såg vi hur det rörde sig i buskarna trettio meter till vänster. Det kom ut en stor hona och Rasmus greppade om bromsarna! Elefanten lunkade ut ur buskarna och när han fick syn på oss stannade han och blåste upp öronen. Vi stannade och drog fram kameran men elefanten började flaxa aggressivt med öronen och hissade sin trunk upp och ner och gjorde ett tjut. Sen stampade han i marken och tog några steg närmare oss och vi insåg att det snart kunde bli mycket farligt läge. Elefanten började springa emot och stannade 20 meter bort. Hjärtat började slå! Den gigantiska honan började stångas i luften mot oss. Det var tydligt att den markerade sitt revir och ville ha oss ut ur det. Sussie skrek till Rasmus att stoppa ner kameran och sätta sig på sadeln igen. Men då började elefanten återigen springa mot oss och vi fick nästan panik.

"Shit shit, shit vad ska vi göra, framåt eller bakåt?" Skrek Sussie.

"Vi vänder, hoppa av!" Svarade Rasmus

Elefanten sprang i cirklar och när vi vände cykeln och den stod på bredsida blev elefanten skrämd. Från att aggressivt börjar närma oss sprang istället tillbaka ut i skogen igen. Vi hoppade upp på cykeln igen och körde snabbt därifrån med hjärtat i halsgropen. Det var lite väl mycket adrenalin även för oss! Puh!

 

Vi beslöt oss för att inte stanna nästa gång vi såg en elefant och vi fortsatte trampa vidare i den stekheta solen. Efter några timmar kom en mötande bil som vevade ner rutan och tipsade oss att han sett giraffer längre fram på vägen. Eftersom det alltid varit Sussie största önskan att få se just giraffer så trampade vi som om det gällde livet. Två bilar passerade och längre fram såg vi hur de stannade och då förstod vi att girafferna snart skulle fly in i skogen. Så vi tryckte på ännu hårdare och när vi närmade oss såg vi flera giraffer på båda sidorna vägen. Wooww! När vi var alldeles nära sprang två på vänstra sidan ut i skogen men på högra sidan vägen dröjde sig tre giraffer kvar. Rasmus såg fyra zebror men Sussie hade allt sitt fokus på giraffer och missade helt zebrorna. De är verkligen vackra, ståtliga och häftiga djur och det var en riktigt mäktig upplevelse att få se dem! Sussie var mer än nöjd!!! När vi stannat sprang de in i skogen. Rasmus greppade om kameran och med livet som insats följde han efter dem när de försvann ut i buskaget för att få en närmare film eller bild utav dem. Han hittade en djurstig och smög längre in i bushen tills han hann ikapp dem och fick en film på hela händelsen! Den får ni se när vi kommer fram till Kapstaden =)

 

Efter detta var vi rörande överens att detta var den mest spännande cykeldagen vi varit med om! Kanske var denna sträckan en utav resans absoluta höjdpunkt! När vi cyklat 130km och nått den första byn slog vi oss ned för att dricka läsk och besluta om nattens sovplats. Vi visste att området inte var säkert att tälta i men samtidigt var vi osäkra på om det verkligen var så illa som de lokala sa. Man har blivit lite tveksam eftersom de lokala i alla länder är livrädda för alla vilddjur och vi har knappt sett några vilda djur. Människorna i Etiopien frågade om vi var rädda för alla farliga djur, men såg vi några djur? Nej. Aldrig. Samma sak gällde Kenya, Tanzania, Malawi och Zambia. Men vi frågade lite folk i byn och vi fick samma svar utav samtiliga.

"Nej ni kan inte vildcampa här, det finns massor av lejon och elefanter, vi går inte ut efter mörkrets inbrott!"

Sen träffade vi en vit Sydafrikan som också intygade samma sak och la till att det dessutom finns mycket hyenor i området och att vi absolut inte kunde sova i naturen. Men han tipsade om ett militärcamp och en farm ca 20km bort och vi beslöt oss för att försöka tälta där. Han kände dessutom människorna på farmen och han ringde dem för att försöka fixa en sovplats åt oss men ingen svarade. Vi gav oss iväg med hoppet om att få slå läger hos militären om inte annat men inte långt efter vi lämnat staden stannade en förbipasserande bil. Det vita paret i bilen tittade storögt på oss och frågade:

"Jaha, och var tänkte ni sova inatt då?"

"Kanske på ett militärläger längre bort."

"Öhh nej, ni kan inte tälta i detta området det finns för mycket lejon här. De kommer garanterat äta upp er. Ni sover hos oss. Inomhus!"

Vi log stort och tackade givetvis ja och vi hade bara 20km att cykla för att nå deras farm. På vägen dit passerade flera bilar i motsatt riktning och samtliga saktade in och stirrade på oss. I deras ögon såg vi exakt vad de tänkte och alla hade samma fråga i blicken:

"Jaha, och ar tänkte ni sova inatt då?"

De måste trott att vi var fullständigt galna och helt dumma i huvudet. Alla lokala vet ju att det var 200km till nästa by och bara vildmark hela vägen dit. Klockan var runt 17.00 och det betyder att lejonen snart ger sig ut på jakt. Haha, ja de visste ju inte att vi var på väg till en farm och de måste verkligen fått något att prata om vid middagsbordet. Typ:

"Idag såg jag två idioter till vita som cyklade drake ut i vildmarken klockan fem på eftermiddagen!"

 

Vi kom till avtagsvägen och då kom Herman och hämtade oss med sin stora pickup. Tur var det eftersom vi färdades minst en 5km på vägar vi aldrig skulle kunnat cykla på, det var bara sandspår. På vägen berättade han att de redan hunnit se giraffer, elefanter, massa olika antiloper, hyenor och flera lejon runt sin tomt under sitt år i Botswana. De hade flyttat från Sydafrika och nu hade de två farmar här istället. De var glada för att få lite sällskap och vi fick tvätta våra kläder i maskin och äta gott. Sedan fick vi packa in alla våra saker i deras fina gästrum! Genom myggnätet lyssnade vi på alla olika ljud från vildmarken därute. Någonstans ute i bushen gick det runt lejon och inlett sin jakt på kött! Sedan somnade vi gott i vetskapen att vi hade elstängsel runtomkring oss!

 

/TandemLove

Nu började vi bli nervösa...
Det tog inte mer än 15km innan vi såg elefanter på håll och när vi kom närmare åkte kameran fram!
Amazing!
This is WILD!
Botswanas himmel är verkligen blå!
Här har vi elefanten som vi såg på höger sida om vägen. Öronen utåt som flaxade!
Sekvensen efter detta fotot rusade elefanten emot oss…! På kvällen hörde vi att honorna är speciellt aggressiva då det precis fått ungar. Detta fick vi erfara!
Äntligen cyklar vi på platt underlag!
Giraffer på håll!
Det var Sussies dröm att se giraffer på denna resan - check!
Södra delen av Afrika är fantastiskt!
Läs hela inlägget »

Vi hade bara tid för en dags vila i Livingstone innan det var dags för oss att trampa vidare mot Botswana. Det kanske låter märkligt med en tidsgräns, men vi har bokat en 6 dagars tur i Namibia för att få chansen att uppleva hela landet. Den turen avgår den 26 mars och vi har minst sagt ett späckat schema för att hinna till huvudstaden i tid. Men vi gillar ju utmaningar och ser det som ett bra tillfälle att jobba på konditionen och uthålligheten ytterligare :)

 

På morgonen cyklade vi 70km för att komma till den lilla båten som skulle ta oss några km över Zambezi floden och till Botswana. Det hela kostade oss 2kr per person och vi kom med första färgan. Värre var det för lastbilarna som stod köandes i flera km till färgan som bara tog en bil åt gången. Tydligen får de vänta i dagar för att korsa floden men det är enda lösningen om lasten väger över ett visst antal ton. Väl i land stämplade vi in oss och det var första landet på länge vi slapp betala dyra visum pengar för att resa igenom. Innan vi lämnade gränskontrollen var vi tvungna att doppa fötterna i ett desinfektions bad och sedan var det fritt fram att köra in i landet. Vi hann knappt komma utanför grindarna innan vi såg vårt allra första vildsvin och sekunderna efter kom en stor falk flygandes ovanför våra huvuden. Vi blev helt vilda och kände att varje tramptag blev spännande - det var sannerligen en vildmark vi kommit till! En stund senare såg vi ytterligare vildsvin och vi skrattade åt deras grisliknade yttre. När vi cyklat till första staden Kasane åt vi ljuvlig indisk mat, köpte matvaror och fortsatte sedan mot safari lodgen vi beslutat oss för att besöka. Vi hittade snabbt Chobe safari lodge och på väg in såg vi en vårtsvins familj igen. Att campa på lodgen kostade enbart 140kr och då hade vi tillgång till fräscha toaletter, dusch med varmvatten, pool och hotellets övriga faciliteter. När vi checkat in köpte vi direkt två safariturer för nästa dag och det kostade enbart 750kr för oss båda. Det var en stor skillnad mot Tanzania och Kenyas extremt dyra safariturer som skulle kostat oss mycket mer. När vi kom ut från safarikontoret höll tre söta apor på att hoppa runt i takbjälkarna och bredvid campingen betade ett stort vårtssvin. Senare i receptionen sprang en hel flock med minst 25 st Mungos och receptionisten förklarade att de hette Mongos. Sussie log väldigt åt detta :) På campingplatsen varnade de för krokodiler och flodhästar och Sussie tyckte att det hela verkade löjligt. Det kunde ju knappast vara sant menade hon! Kvällen spenderades med att trycka i sig omänskliga mängder mat på den fantastiska buffén som innehöll matvaror vi knappt kunde minnas smaken på. Vi var helt lyriska över utbudet och sa om och om igen till servitriserna att vi kommit till himlen. Det var en helt underbar kväll och en perfekt avslutning på en toppendag!

 

Klockan ringde 05.15 och vi kröp motvilligt ut ur sovlakanen. Sedan satt vi i mörkret och tryckte torra flingor med mjölk innan vi packade ihop vår värdesaker i en ryggsäck och gick mot safaribilen. Vi delade bil med 7 trevliga människor från USA och stämningen var förväntansfull och avslagen på samma gång. Vår guide förklarade att vi hade minst chans att se mycket djur så tidigt på dagen , men i princip vår enda chans att möjligen få se lejon. På morgonen rör de sig i parken men så fort värmen stiger hittar de en plats i skuggan där de sedan ligger hela dagen. När vi stannade för att registrera oss i parken höll ett par apor på att väsnas i trädet på parkeringen och vår guide betraktade dem noga. När han registrerat vår bil konkluderade han att apornas beteende betydde att de kände sig hotade och det betydde att lejon varit i krokarna. Till skillnad från resten av safaribilarna på parkeringen körde vår guide utanför parken, rätt ut i bushen och spanade långt in bland buskar och träd. Vi förstod snabbt att det var lite som att leta efter en nål i en höstack, parken är enorm och lejonen väl kamouflerade. Efter en stund gav vår guide upp och vi körde mot parken igen. Men vi hann inte långt förrän vi stannade igen och där på de sandiga hjulspåren såg vi tydligt spåren efter lejontassar! Fotavtrycken visade att lejonet gått i motsatt riktning, alltså ut ur parken och vi vände igen. Denna gång följde flera andra safaribilar efter oss. Vi körde runt stadens flygplats där ett högt stängsel satt uppsatt och först trodde vi nästan att vår guide skojade. Men sedan såg vi hur han tog riktning efter spåren i sanden igen och vi blev hänförda. Springer det runt vilda lejon i staden? Två Antiloper kom hoppandes i det höga gräset och guiden förklarade att de såg spända och stressade ut - ett mycket bra tecken sa han. Det betyder att de är jagade och då har vi lejon i närheten. Alla i safaribilen sträckte på sig och slog på kamerorna. Men vi passerade bara två gigantiska elefanter som stod några meter länge in bland träden och viftade på öronen. Några vägarbetare blockerade vår väg längre bort och vi stannade till medan guiden pratade med dem. Tydligen hade de sett tre lejon gå förbi för en liten stund sedan. En vanlig dag på jobbet eller? Tänkte vi och log. Vi hade ingen vidare lycka och efter en timmes letande och for vi tillbaka in i nationalparken i jakt på andra djur istället.

 

Vi skådade massa olika fåglar, en sovandes flodhäst i en lerpöl, flera antiloper och Impalor och på håll såg vi en flodhästfamilj. Plötsligt rasslade det till på kom-radion i förarsätet och vår guide pratade med snabb stämma. När radion brusat färdigt vände han sig om och frågade oss om det var okej att han körde på lite snabbare. En annan bil hade nämligen sett två lejon en bit bort. Bilen gav ett rungande JA till svar och sedan tryckte vår guide plattan i matten och vi körde vilt i sandspåren. Vi fylldes av adrenalin - detta var mer i vår smak. Action, fart och fläkt! När vi såg 5 andra safaribilar stannade vi och sedan satt vi bara där och glodde på buskar och träd i vad som kändes som en evighet. Sussie tyckte att det hela började bli långtråkigt och precis då skrek en utav amerikanarna till. Han pekade rakt ut i allt det gröna och då såg vi dem. Först kom en hona gåendes och efter henne gick en ståtlig hane med sin praktfulla man. Vi följde deras steg med blicken och det var en riktigt häftig upplevelse! När de passerat körde vi vidare för att få chans att se dem ännu en gång och innan vi lämnade platsen hann vi se dem två gånger till. Det var spännande och kändes verkligen naturligt. Det var nog den bästa upplevelsen, att vi fick se djuren på deras villkor. De stod inte staplade på ett inhägnat territorium. På väg tillbaka körde vi precis intill en elefant familj med två små ungar. Den ena elefanten stod bara någon meter bort och flaxade med sina jätteöron.

 

På eftermiddagen skulle vi ut på en båtsafari ut på Chobe floden. Vi delade båten med betydligt fler turister och under ett solskydd satt vi alla och njöt av den fantastiska utsikten av grönt och blått. Bara 300m från campingplatsen där vi bodde såg vi en krokodil ligga på flodbanken och sola sig. Sussie rös i hela kroppen och förstod att skyltarna hon sett menat fullt allvar. Shit - Botswana är verkligen vilt! Längs floden flöt vi långsamt och även om det var vackert och fridfullt önskade vi oss mer adrenalin och fart. Men vi behövde inte vänta allt för länge, efter en stund kom vi riktigt nära en elefantflock som badade i floden och betade vid kanten. Vi stannade länge och betraktade deras lek och var en magisk stund. Strax där efter såg vi flera flodhästar med små söta ungar. Vi kom i kontakt med flera krokodiler, ett 50 flodhästar och kanske 70st elefanter. Det blev med andra ord en helt underbar dag och som grädde på moset åt vi den gigantiska buffén en gång till medan den röda solen sänkte sig ner i den blå floden :)

 

/TandemLove

Handlat lite mat och påväg till Chobe Safari Lodge och då såg vi dessa vildsvin!
Lugnande skyltar på campingplatsen
Senare på kvällen och utsikt från middagsbordet!
Det serverades en underbar buffé med mängder av olika läckerheter! Alltifrån alla sorters kött till hemmalagad glass! Allt för priset av 160 kronor!
Gamedriven bjöd på minst sagt NÄRA djurupplevelser
Vackra varselser som alltid får oss att tänka på grillat kött
Väntan på dagens andra safari i skuggan vid floden!
Ute på Safari cruise på Chobe River!
Elefanter är mäktiga djur!
Vi var också sugna att bada i värmen...
Avsvalkande!
Här kommer kavalleriet!
På spaning efter flodhästar!
Fann dem!
Världens farligaste vattendjur!
Smålek eller blodigt allvar?
Såg tre stycken fisheagles!
Påväg tillbaka till Lodgen och en flodhäst som vågat sig upp ur vattnet!
Lokala fiskare
Denna jägare låg och lurade på sandbanken 300 meter från vår tältplats =)
Läs hela inlägget »

"Den dundrande röken" kallas vattenfallen i folkmun och när vi närmade oss Livingstone förstod vi genast varför. Redan 12km utanför Livingstone och 22km utanför fallen såg vi hur vattenmolnet sprutade upp i luften och vi förstod att vi skulle få uppleva något riktigt häftigt! Victoria fallen ligger längs med Zambezifloden mellan Zambia och Zimbabwe och det sägs att den bästa utsikten får man från just Zimbabwes sida. Vi besökte dock fallen från Zambias sida och vi var absolut inte besvikna på vyerna! Victoria fallen är ett av världens största vattenfall med sina 1,6km på bredden och högsta punkt på 105m och för att verkligen förstå dess magnitud rekommenderas en flygfärd över fallen. För er som riktigt vill förkovra er kan ni på engelska läsa detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Victoria_Falls.

 

Vi åkte gratis till fallen med vandrarhemmet vi bodde hos och betalade 120kr vid ingången och traskade sedan in i parken. Från ingången går det flera promenadstigar åt olika håll till platser som man ser fallen ur olika vinklar. Vi gick rakt, rätt mot fallen. Den lagda stengången slingrade sig fram med regnskog omkring. Vi möttes av några människor som var helt genomblöta och vi förstod att vi närmade oss. Ju närmare vi kom hörde man riktigt hur det dånade och det kändes mäktigt redan innan vi sett fallet. Vid första anhalten fick man en skymt av vattenmassorna som forsade över klippkanten och det var nästan hypnotiserande att stå och stirra på dessa enorma vattenmängder. Vi gick vidare och fler människor som vi mötte i motsatt riktning var genomblöta. Vi packade ner kameran och tog på oss regnjackorna. Det skulle visa sig vara en god ide för sekunderna senare började ett tätt regn fukta våra kläder. Ju mer framför fallen vi kom ökade vattendropparna i volym och de började likna monsunregnet vi mött när vi cyklat in i Zambia. Vi blev helt översköljda av regnet.

 

De enorma vattenmassorna forsade över kanten 100 meter bort och föll ner i den Canyon som skilde oss och fallen åt. Men då och då försvann åsynen av fallen av allt vit regn som som kastades upp ur avgrunden framför våra fötter och skapade en tjock dimma av vatten. Vägen fortsatte tills vi kom till en bro som band ihop den udden som gick mittemot fallen och en ö som var inringad av branta canyons. Vi kunde se hur vattenmassorna svävade upp från vår högersida och översköljde bron med ett konstant regn underifrån. Vi laddade och började gå över bron. Vattnet slog i ansiktet och kläderna var redan blöta utifrån och in. Det var kul och häftigt att bli dränkt av detta naturunderverk! Vi hade vår GoPro kamera, som har ett vattentåligt skal och filmade hela sekvensen. Det blev riktigt bra!

 

I övrigt spatserade man genom en vacker och grön regnskog och ljudet av vattendroppar mot den täta vegetationen gav en känsla av frid och ro i kroppen. Efter en stund började vi frysa och vi uppsökte en solig plats för att torka upp. Vi slog oss ned på en parkbänk och snart hade en babian familj känt lukten av oss och börjat närma sig. Det dröjde inte länge förrän vi hade en hel flock på 15 babianer omkring oss och vi höll hårt i våra ägodelar. Deras rumpor var minst sagt oaptitliga och påminde och bilder man sett på människohjärnor. De flesta hade snoppen hängandes utanför hela tiden och det kändes verkligen inte som några gulliga små apor direkt. Vi stannade en lång stund och betraktade deras roliga beteenden. De plockade salter på varandra, hängde upp och ner i träden, rullade runt på marken, våldtog varandra i rumpan, slog och slet i papperskorgen och letade efter mat. Det bästa med alltihop var att det ingick i själva upplevelsen av fallen, ingen extra kostnad för att på väldigt nära håll få uppleva en babian flock!

 

Efter att vi ännu en gång bestämt oss att bli genomblöta åkte vi senare tillbaka till Jollyboys. Vi hade träffat en annan cyklist från Nya Zeeland som också cyklar Kap till Kap, men inte samma rutt som vi. Han började i Kapstaden och cyklar upp längs östra kusten av Afrika, sedan korsar har Asien bort till östra Ryssland där han ska flyga till Anchorage. Därefter cyklar han genom Nordamerika och sedan hela Sydamerika tills han når Argentinas södraste spets. Det kallar vi en gedigen resa! En otroligt inspirerande människa som verkligen levde sin dröm. Han hade planerat sin resa 1 månad och tog allt som det kommer. Han hade dock ett mål. Att göra hela rutten på 2 år. Vi satt och inspirerades över alla tekniska prylar han hade för att dokumentera sin resa och hans positiva inställning till allt han mötte. Samtidigt som vi hade varit och tittat på fallen från marken hade han flugit över fallen i ett öppet litet flygplan och därefter tagit helikopter. Lite citat från Andrew
"It´s just money"...
"I love headwind, because it is character building"
"When it is borrning surroundings when you cycle you have to grow in your mind instead".
Dessutom älskade vi att se en långfärdscyklist som inte är en snåljåp och istället har en större budget och lever fullt ut! Som Andrew ofta sade, "Du vet inte hur länge du får leva!"

 

Nu har vi sammanlagt fått in över 70 000 kronor till insamlingen! Detta är ju helt underbart! Hittills har flera personen skänkt 13610 kronor. Detta innebär att 68 personer har fått tillgång till rent vatten och sanitet! Ge er själva en applåd! Vi har vår Kvitt eller Dubbelt kampanj 4 dagar till. Vill du också vara med! Tryck här och skänk en slant! 10 kronor blir 20 kronor och 200 kronor blir 400 kronor! Det börjar närma sig mållinjen!

 

Nästa inlägg blir det en hel del Wild Animals :D

 

/TandemLove

Victoriafallen är utsedd till en utav världens sju naturliga underverk! Vi förstår varför!
Framför fallen blev man dyblöt på två röda sekunder och det var tur att vi hade en vattentät GoPro kamera =)
Om man befinner sig i området ska man verkligen passa på att åka till Victoriafallen!
Vackert!
Sedan när vi torkat upp utforskade vi området omkring och samlade på oss lite bildbevis!
Fascinerande varelser!
I nationalparken fanns det babianer som utforskade turisterna =)
Till sist tog vi en promenad ner till vattnet genom regnskogen...
Djungel =)
Avslutande bild vid Victoriafallen!
Kärlek från Afrika!
Läs hela inlägget »

När vi cyklade ut ur Lusaka hade vi 49mil att avverka innan vi skulle nå det berömda Victoriafallen och staden Livingstone. Vi hoppades lite oreal Lusaka var ingen vacker syn och de gråa betonghusen blandades med smutsiga industrilokaler och slitna höghus. Men i den nya stadsdelen hittade vi splitternya shoppinggallerior med moderna restauranger och butiker. Det var en konstig kontrast att gå in i en modern och lyxig värld och sen komma ut igen till det vanliga Zambia. Det är faktiskt just i Zambia vi på riktigt blivit äcklade av klyftorna i samhället och att befinna sig i huvudstaden var som att besöka en annan planet än den landsbygd vi färdas genom. Vi kunde inte förstå hur ett land kan rymma så stora klyftor. På landsbygden bor majoriteten i små hyddor och här i Lusaka bor välbärgade människor innanför höga murar i sina vackra villor med en dyr jeep parkerad utanför. Det känns absurt på något vis. Och ännu mer absurt att betrakta den välbärgade delen av samhället. Tjejerna klär och beter sig som divor och killarna ser ofta ut som om de försöker efterlikna Jay-c eller någon annan amerikansk rappare. Barnen är många gånger överviktiga och klädda i fina kläder med många detaljer och accessoarer. Flickorna bär ofta kjol eller klänning och deras hår är fixat med stor omsorg. Det verkar som om de blivit väldigt influerade av USA och tv-programmen speglar också det vi upplevt ute bland människorna. Vi kände oss färdiga med Lusaka och nöjda med att lämna staden. Till vår förtjusning var det tjocka moln på himlen vilket gjorde att temperaturen höll sig under 40 grader. Vi visste inte hur långt vi skulle orka cykla och Rasmus hade börjat dagen med att kräkas igen. Han var trött och sliten, men det var inte tillräckligt för att ta ännu en vilodag konkluderade vi. Men vi var noga med kosten och fyllde på med energi minst en gång i timmen och det underlättade en hel del. Några mil utanför Lusaka stannade vi längs vägkanten och köpte en söt och god vattenmelon. Kvinnan som sålde vattenmelon satt i en skottkärra och väntade på kunder och hon blev jäteglad att vi ville handla av henne. Sen blev hon ännu mer glad när hon hörde om vår cykelresa och hon satt och log för sig själv i skottkärran medan vi åt vid sidan om.

 

När vi kört 14mil stannade vi för att handla och äta middag. Klockan hade redan passerat 16.00 och vi skulle ha ungefär 2,5 timme av dagsljus kvar att cykla i. Rasmus var likblek och uttömd på energi men ändå kände vi båda att det vore himla kul att testa gränserna. Till nästa by hade vi 60km och det skulle bli svårt att hinna den sträckan innan mörkret skulle falla. Men vi beslöt oss för att ge järnet och försöka. Vi satte oss därför i sadlarna igen och började med ömma ben att trycka vidare ut genom staden. Terrängen var relativt platt och vi körde på i en hastighet över 25km/h och Sussie flåsade som en förkyld flodhäst bakom Rasmus. Envist tänkte vi båda att det var ordentlig träning både för hjärta och kondition inför etapperna i Botswana. De tankarna drev oss framåt och vi höll samma hastighet i över två timmar utan att ens sätta ner fötterna. Kampen mot klockan tillät inga pauser och vi fick dricka i farten för att ens ha en rimlig chans att hinna fram. När skymningen kom hade vi fortfarande över 15km kvar och vi visste att det skulle bli omöjligt att hinna fram innan det skulle bli mörkt. I tillägg började terrängen gå mer uppför och vi fick kämpa ännu hårdare för att behålla en bra snitthastighet. Sussies kropp började darra och i fingrarna kände hon hur det pirrade. Energin började ta slut och matthet kom över henne. Hon behövde inte ens testa blodsockret för att veta att sockernivån dalade. Typiskt! Irriterat slet hon bak i packningen i farten och fiskade fram ett paket vedervärdiga ingefärakakor som hon började skövla in i munnen. En lastbil tutade bakom oss och när han körde om gjorde han ett obekant tecken till oss. Vi stannade och Sussie gick fram för att prata med honom. Den mörkhyade lastbilschauffören sträckte ut två 50cl coca-cola flaskor och log stort mot henne. Vi tackade överraskat och kände att vi fick en ny energikick- vilken underbart fin gest! Det kändes som han hejade på oss, som om gesten betydde " Kom igen nu, det här fixar ni" och en sötad dryck kunde inte komma mer lägligt med tanke på Sussis blodsocker. Vi drack Coca Colan i farten och med ny motivation pressade vi oss långt över mjölksyretröskeln. Svetten rann och vår hud hettade. Vi pustade och flåsade och det hela kändes som ett värsting-pass på spinningscykeln med en galen instruktör i örat. När vi enbart hade 5km kvar till staden var det fortfarande lite ljus kvar på himlen och vi jublade- vi skulle klara det och innan mörkret! Men lika snabbt som vi börjar fira vår seger passerar vi en avståndsskylt som plötsligt lagt till 10km i avstånd och vi insåg att det är helt omöjligt att hinna fram innan himlen blivit svart. Men eftersom vi har reflexväst bak på packningen beslöt vi oss för att chansa och köra i mörkret. Ni förstår, det finns ingen gatubelysningen och vi har ingen lampa på cykeln, men med pannlampan och reflexen körde vi i det bäcksvarta mörkret. Våra ben gick som trumpinnar, samtidigt som passerande bilar och långtradare höll ut med god marginal. När vi äntligen nådde Menzo var lyckan total. Vi hade cyklat 201km på en enda dag! Vi trodde knappt att det var möjligt och vi kände stolthet över vår prestation! Vi checkade in på ett hotell till slut och fick en gedigen rabatt. Rummet skulle visa sig bli bland det finaste vi bott i under tiden i hela Afrika och sängen den skönaste vi legat i sedan vi hälsade på Sussies väninna i Dubai. Behöver vi säga att vi sov gott den natten?

 

Nästa morgon kände vi oss däremot inte lika lyckliga och våra kroppar kändes mörbultade och tunga. Det var med tunga steg vi tog oss ur sängen och packade ihop. Regnet föll hårt mot taket och vi satt och tryckte tills det lättade. Rummet fylldes med cykelångest och vi övervägde att stanna en dag till men vi tog oss i kragen och beslöt oss för att åtminstone cykla 100km. Orkade vi inte mer fick vi ge upp helt enkelt. Vi satte oss på sadeln och skrek till av smärta båda två. Rumporna var ömma men Sussie hade fått en blodutgjutning i ljumsken stor som en körsbärstomat. Vi överdriver inte ens, den var enorm och den gjorde ont! För varje tramptag gick den emot kanten på sadeln och Sussie satt med tårar i ögonen. Hon visste inte om hon skulle klara att cykla över huvudtaget och vi stannade för att tänka ut en lösning. Hon beslöt sig för att pröva att köra utan sina vadderade cykelbyxor. Även om det var hårt så slapp hon kanten i ljumsken som tryckte på bölden och då blev smärtan överkomlig. För att uthärda mil efter mil fick vi fokusera på nästa by, nästa paus, nästa timme osv. Rasmus var stark och fräsch men Sussie hade ont och var dålig i magen och kände sig allmänt svag. Men det fungerade effektivt att dela upp distansen att och inte tänka på den totala sträckan. Istället fokuserade Sussie på att cykla en timme i taget, sen kunde hon ta ett nytt beslut. Efter ungefär 4 timmar i sadeln var rumpan nästan bedövad och det gick väldigt bra och därför flyttade vi vårt mål ytterligare för dagen. Vi beslöt oss för att satsa på att hinna ta oss 165km istället för 100km.

 

Men efter ett tag började vi känna hur vårt bakdäck hoppade och slog och vi stannade för att undersöka saken. Till vår fasa fann vi att det gått en reva i däcken och nu var slangen på väg ut vilket gav däcket en knöl. Till råga på allt var det vårt "fräscha" däck som vi bytt till i Tanzania. Nu var de europeiska däckena slut. I brist på bättre alternativ limmade vi i hålet med superlim och tejpade insidan med silvertejp. Sedan "hoppade" vi vidare. Längs vägen fick vi för första gången sedan Kenya se lite seriöst djurliv igen. Vi passerade ett tiotal överkörda ormar, såg en levande som ringlade sig in i ett hål, räddade en sköldpadda från att bli överkörd på vägen och såg ett antilop liknande djur. Med tanke på alla ormarna vi sett på vägen blev Sussie genast nervös att kliva ut i det midjehöga gräset för att kissa. Ligger de på vägen, finns det garanterat någonstans ute i gräset också resonerade hon!

 

Vi lyckades även denna dag nå vårt högt uppsatta mål och vi fick lov att campa gratis i en trädgård till en Lodge. Vi beställde ris, ägg och grönsaker och stretchade ut våra muskler ordentligt. När vi hade satt upp vårt tält och det redan hunnit bli bäcksvart kom en gubbe och informerade oss att vi skulle få betala 100kr för att tälta i deras trädgård. Efter en lång argumentation lyckades Sussie ordna så att vi fick sova gratis om vi lovade att lämna innan det ljusnade. Vi ställde därför klockan på 04.30 morgonen därpå och fick bråttom ner i sovsäckarna. Men det var fullständigt omöjligt att somna och när vi äntligen gjort det vaknade vi stup i kvarten av grannens vakthud som skällde likt en besatt. Men när vakthunden äntligen lugnat ner sig efter 5 timmar var det dags för nästa oljud att ta vid. Tupparna hade vaknat 02.30 och nu gol alla byns tuppar i kör. Sömnen blev ryckig och vi fick inte mycket vila innan klockan ringde. Vi packade ihop i skenet från pannlampan och sedan började vi trampa i ett totalmörker. Det var psykologisk tungt att trampa vidare när det fortfarande var natt ute och kroppen ville inte riktigt vakna. När det hade hunnit ljusna slog vi oss ned vi vägkanten för att äta frukost. Det blev två brödskivor med jordnötsmör och till det snålade vi på vattendropparna. Vi hade bara 1,5 liter på cykeln och vi hoppades för varje mil att det skulle komma en kran eller pump. Innan vi gav oss iväg på nytt lagade vi revan i däcket ännu en gång. Det såg sannerligen inte bra ut och vi blev oroliga att vi inte ens skulle nå hela vägen till Livingstone med däcket. I reserv hade vi ett indiskt, billigt däck vi köpt i Malawi och vi vet inte om det skulle ta oss många mil.

 

Med en cykel som hoppade framåt tryckte vi på hela morgonen och vi nådde Livingstone och Victoria fallen redan klockan 13.00. Vi firade vårt rekord och personbästa med en lunch på en Italiensk restaurang vid namn Olga's. Först trodde vi att det var en rysk institution som serverade husman men det visade sig vara en renodlad italiensk välgrenhetsrestaurang där man utbildar och stöttar enbart lokala. Det kändes stort att ha klarat 49 mil på 2,5 cykeldagar trots en massa problem med cykeln och ett blodsocker som varit helt hopplöst! Det kändes härligt att få testa våra gränser och nu är vi sugna på att flytta dem ytterligare. Det sägs ju att " If a challenge is not big enough, it won't change you!"

 

I övrigt har Zambia varit ett skönt land att cykla i. Människorna har varit vänliga och för det mesta kunnat engelska, vägarna har varit asfalterade och relativt bra, terrängen har med undantag för två dagar varit relativt platt. Det är faktiskt det plattaste landet vi cyklat i sedan Sudan men kanske skulle man beskriva terrängen mer som vågig. Mätbart kan vi säga att vi på våra dagsetapper tog hälften av de höjdmeter vi tog i Etiopien, Kenya, Tanzania och Malawi. Maten har för det mesta varit väldigt god och en middag för två på lokalrestaurang har inte kostat mer än 40kr inklusive dricka. Maten har dessutom alltid innehållit någon form utav grönsak och det känns som om Zambia är ett ganska medvetet och utbildat land. Många människor uppfattar vi dock som lata och det mesta tar onödigt lång tid och det är lediga dagar ofta. Till exempel hade affärerna stängt både på internationella kvinnodagen och sedan också på ungdomens dag. Högtider som knappast påverkar det svenska samhället nämnvärt gör de stor grej av i Zambia och folk får en ursäkt att vara lediga och dricka öl. Men vi skulle verkligen rekommendera att resa till Zambia. Det är ett vackert land när regnet färgat naturen härligt grön, människorna är nästan lika härliga som i Malawi, maten är bra, det är hyfsat billigt och det finns både safari och Victoria fallen att titta på. Eftersom turismen inte exploderat i landet känns det fortfarande väldigt genuint och många är fascinerade över att ens se en vit människa. En del lodger och restauranger i tex Livingstone har projekt där en stor del av profiten går till välgörande ändamål och det känns väldigt gott att få bidra till att fler ska få ett bättre liv. Zambia är väldigt hårt drabbat av Aids och har en stor del föräldralösa gatubarn till följd av detta. Det finns olika platser att hjälpa till på och landet har en stor del volontärer. Och efter att ha träffat en hel del underbara barn på vägarna genom landet har en längtan att få åka ner till just Zambia och hjälpa till väckts till liv.

 

I nästa inlägg lägger vi upp bilder från det magnifika Victoria fallen!

 

/TandemLove

Mumsiga vattenmeloner!
Vem har mest packning?
Människorna i Zambia är ett folk med breda leenden och nära till skratt!
Problem!!!
Vad skulle man göra utan silvertejp, superlim och buntband!!?
Vila i diket och trött på cykelstrul!
Justerar luften på vårt trasiga däck och fyller på med lite superlim!
Är inga experter, men det kan vara en Impala antilop??
En självmordsbenägen sköldpadda som vandrade långsamt över vägen och höll på att bli överkörd av ett par långtradare...
Såg ett femtontal ormar mellan Lusaka och Livingstone. Bara denna fångade vi på kort =)
Mycket vilt i Afrika =)
Framme i Livingstone och Pizza på Olgas!!!
Läs hela inlägget »

Zambia, vad sjutton vet vi om Zambia egentligen? Innan vi cyklade våra första meter i landet hade vi läst i andra cykelbloggar att Zambia är ett modernt land med bra vägar, välutbildade och lugna människor. I vår guidebok stod det att första staden Chipata skulle vara ett riktigt dött ställe och vi förväntade oss därför en kiosk eller två som bäst. När vi såg en Spar matbutik och en pizzeria och hamburgerkedja höll våra ögon på att ramla ur skallen på oss. Var hade vi hamnat? I himlen? Det var det närmsta civilisationen vi kommit sedan vi lämnat Nairobi och vi blev helt exalterade. När klockan passerat 06.45 kunde vi inte hålla oss längre utan gick in till stan och stod utanför pizzerian och kikade in. En anställd kom ut och förklarade att de inte öppnade förrän om två timmar och när vi log och svarade att vi bara ville titta såg han konstigt på oss. Vi antar att vi behöver en kurs i civilt beteende när vi kommer hem igen :) Vi satte oss istället utanför matbutiken och väntade tills de skulle släppa in oss. Under tiden läste vi en Zambesisk nyhetstidning (på engelska) och det var intressant att få en liten blick av landet. I en annons fanns en varning om att tre mycket farliga fångar som precis rymt från fängelset och nu var på fri fot i landet, en annan om en man som vandrade längs med hela Zambezifloden och en tredje handlade om mode. Sussie läste intresserat vidare i mode reportaget som handlade om årets stora trend i Zambia - leggings. Det stod att om man som kvinna ville behålla någon form utav värdighet, skulle man inte under några omständigheter bära plagget utan en topp som dolde rumpan och skrevet ordentligt. Reportaget avslutades med en uppmaning om att läsarna inte skulle glömma att gå i kyrkan på söndag och vi förstod att Zambia måste vara ett konservativt kristet land. Ungefär så mycket hann vi lära om landet innan Spar slog upp pärleporten och vi kunde skrida in i denna lokal till bredden fylld med glansiga matförpackningar. Det fanns så mycket varor att våra huvuden nästan snurrade runt och vi sprang omkring och klämde och kände på matvaror vi inte sett på länge. För er som tror att det var som ett besök på Ica Maxi tror ni fel, tänk snarare en Ica nära butik. Men då förstår ni kanske hur små butiker vi handlat mat i genom Afrika? Tillgängligheten på allt detta ätbart fick det nästan att tåras i ögonen och vi köpte jordnötsmör, pasta, knäckebröd, muesli, juice och Europeisk mint choklad. I butiken var folk som galna och fyllde hela kundvagnar med brödlimpor, vissa hade två kundvagnar fulla. Vi gissar att man i Zambia äter bröd värre än man gör i Norge? :)

 

När vi handlat gick vi tillbaka till lodgen för att äta frukost och komma ut på nätet. Vi var tvungna att byta boende för att få tillgång till vettigt internet och när vi äntligen fått tag i det så gick strömmen. Välkommen till Afrika! En kontinent som varje dag testar ditt tålamod. Vi gick istället ner till staden igen och åt hamburgare med Macon ( typ som bacon), avokado och ost. Det var bland det godaste vi ätit och det var en ren upplevelse att slippa äta majsgröten eller ris! För att inte tråka ut er fullständigt kan vi kort bara säga att vår vilodag spenderades med att inta mängder av kalorier och att fixa bloggen och så vidare mellan strömavbrotten.

 

Vi lämnade Chipata och cyklade genom att böljade grönt landskap som var förvånansvärt vackert. Zambia känns nästan obebott med sina gröna slätter så långt ögat når och det är en vacker stillhet på något vis. Givetvis är det fullt utav folk längs vägarna och i vanlig ordning är de klädda i färgsprakande tyger och mönster. Kvinnorna bär lite högre korgar på huvudet och det ser lika exotiskt ut varje gång de skrider förbi. Tänk att vi fortfarande förundrades över den synen, trots att vi ser säkert 50-200 kvinnor med saker på huvudet varje dag! Roligast var en kvinna som bar en sportflaska som stod rakt upp på huvudet. Var vi än kom så vinkade och ropade folk åt oss och cykeln och samtliga log vänligt. Befolkningen kändes verkligen varm och hjärtlig och barnen fick våra hjärtan att smälta. De sprang som galningar ut till vägen och vinkade och skrek. När vi kom till en by av större storlek tog vi paus för att äta lunch och vi beställde kyckling och ris på ett lokalt hak. När maten väl kom in hade vi inga förhoppningar eftersom att maten varit smaklös sedan vi lämnade Etiopien. Men när riset landade på tungan spärrade vi upp ögonen och tog en sked till för att bekräfta det vi precis upplevt. Riset var inte bara kokt med olja, det var kryddat också! Och kycklingen var ljuvligt tillagad med kryddor och kokt i tomat och till detta fick vi sås och stekt kål och tomat. Vi började få smak för Zambia, den saken var säker!

 

När vi satte oss på sadeln igen visade termometern på cykeln 49 grader och vi brände våra rumpor på sadlarna. Fyllda av ny energi körde vi på glatt i sadeln. Efter en lagom sträcka på ungefär 130km hittade vi ett lokalt ägt resthouse som vi betalade 50kr natten för. I rummet kröp diverse insekter omkring och i sängen hade vi spindlar modell XXL och på väggen en kackerlacka i 6cm klassen. Vår högst giftiga mördarspray åkte fram och vi fyllde rummet med ångorna och satte oss utanför och väntade. Efter en stund gick vi tillbaka och sopade bort alla döda kryp från säng och golv sen kändes rummet som nytt igen! Det kändes väldigt gott i hjärtat att stötta den lilla familjen med tre barn som drev detta boende med bara fyra rum. När det var middagsdags satt kvinnorna ute i mörkret och lagade mat över öppen eld och vi tänkte på hur skönt det är hemma med elektrisk spis och diskho.

 

Vägen mot huvudstaden var minst sagt kuperad på sina ställen och vi fick kämpa hårt för att orka ta många mil per dag. Värmen gjorde det ibland outhärdligt. Vid lunchtid är Zambia nästan lika varmt som vid Turkana sjön och vi svettades onormala mängder. Vid ett lunchställe kom en dyngfull kille in i restaurangen med en halvfull vinflaska i handen. Klockan var tio på morgon och vi åt vår andra frukost/lunch och killen kom in för att köpa sig ännu en flaska vin. Bilen hade han parkerat på sniskan utanför och i den hade han tre unga tjejer. Han kom fram till vårt bord och började svamla och sen ville han veta våra namn. Däremot missuppfattade han Rasmus namn och istället tilltalade han honom för Cosmos hela tiden och vi hade svårt att hålla skrattet tillbaka. När han suttit sig ner ville han bjuda oss på vin och vi förklarade att vi cyklade bäst på vatten, inte vin. Killen blev sur och drack istället upp resten av vinflaskan i ett nafs och öppnade sedan den nya. När han och tjejerna ätit lite mat gick de sicksack till bilen och ropade till oss att vi skulle ses på vägen. Vi hoppades tyst att vi verkligen inte skulle möta denna dyngfulla förare längs vägen!

 

 Natten spenderade vi gratis under ett halmtak tillhörande ett motell med utsikt över ett fantastiskt bergslandskap. Sömnen styrdes i vanlig ordning efter diskotekets öppettider och vi somnade till tonerna från den sista reggaetonen låten som spelades på repeat. På morgonen vaknade vi istället till tonerna av den galande tuppen och genom vårt myggnät möttes vi av en fantastisk soluppgång bakom bergen. Himlen la vackra skuggor över en del toppar och grönskan på bergen trädde långsamt fram i takt med att den knallgula morgonsolen steg. Det var ett fantastiskt sätt att börja dagen på och vi var på gott humör hela vägen till Lusaka! Väl framme i huvudstaden möttes vi av moderna shoppingcenter som är det närmsta vi kommit Europa sedan vi lämnade Italien! Vi blev frikostiga och utökade dagsbudgeten direkt när vi hittade ett vettigt cafe. Till middag unnade vi oss vansinnigt goda Wraps som är det bästa vi ätit faktiskt. Pröva att göra dem hemma- ni kommer inte ångra er! Ta tortilla Wraps eller tunnbröd, smeta ut Cream cheese på brödet, lägg i rökt kyckling eller annat rökt kött, ruccola sallad, gurka, avokado och sweet chilli sås. Thats it! Till efterrätt delade vi på en gigantisk belgisk våffla med mjukglass på och till detta drack vi vårt första riktiga kaffe sedan Etiopien. Det var ren och skär lycka för varje tugga och klunk och kanske bland de bäst investerade pengarna vi spenderat. Det känns verkligen som om man lever livet i detalj efter de perspektiv man fått på denna resan och vi har lärt oss uppskatta de minsta sakerna i livet. En våffla och en kopp riktigt gott kaffe är faktiskt en helt otrolig upplevelse och tänk så många fantastiska upplevelser livet egentligen innehåller då!

 

Vi köpte även var sitt ombyte hela, rena och normala kläder att använda på safarin vi planerat att göra framöver. Och det behövdes kan vi intyga, vi både luktar och ser hemska ut! Väl tillbaka på rummet rakade Rasmus äntligen av sig skägget igen och Sussie kände knappt igen honom. Han gick in på badrummet som en grottmänniska och kom ut som en skallig Eric Saade :)

 

För att fira kvinnodagen dubblerar vi nu din gåva till vår insamlingen mellan 8-18 mars! Vi har redan fått in 5800kronor! Var med och passa på och bidra med KVITT ELLER DUBBELT!!!

 

/TandemLove

Vägen ut från Chipata! Grönskande grönt!
Ja, de lever fortfarande och vill inte vara fastbundna på en pakethållare!
Lunch med Nchima, tomatsås och kål!
En vanlig arbetsdags på jobbet =)
Trött och några sekunder för att hämta andan!
Sovplats på vår egen terass!
Morgonutsikt 05.35 på morgonen! Dags att gå upp!
Vid Luangwa bridge cyklade vi rakt in i en apflock. Nu längtar vi till Botswana där vi förväntas se elefanter =)
42grader varmt och svettigt!
Grottmannen blev civilist igen =)
Läs hela inlägget »

Innan vi påbörjade denna resa hade vi läst en del om WaterAid och deras arbete runt om i världen. Vi satt hemma och diskuterade om problemen människorna lever med i länder där tillgång till rent vatten och sanitet saknas. Vi försökte förstå. Vi förstod kanske bitvis och vi blev berörda av situationen. Men det var först när vi med egna ögon såg hur människor lever, som vi på riktigt förstår vidden av problemet. Det var inte bara teoretisk information hjärnan registrerade för att sedan glömma bort. Vi blir påminda varje dag om hur bra vi har det hemma! Men detta inlägg ska inte handla om det. Detta inlägg ska handla om kvinnorna i Afrika, dessa fantastiska kvinnor. Eftersom det är internationella kvinnodagen idag passar det perfekt med en hyllning till dessa utsatta människor som kämpar i bland annat Afrika. För er kvinnor blir det naturligt att själva tänka sig in i deras situationer och roller och jag betraktar deras liv och jämför med mitt. Resultatet? Jag förundras.

 

En sak som jag snabbt upptäckte när vi kom ner i Afrika var att det plötsligt dök upp ett nytt problem för mig som kvinna. Var kan jag gå på toaletten om dagarna? När vi cyklar är det aldrig ett problem för Rasmus att uträtta nummer ett, han kan bara ställa sig vid vägkanten. Men för mig som kvinna är det inte lika enkelt. Inte bara för att det inte alltid finns något att ta skydd bakom, utan också för att det oftast finns människor i krokarna. I tätbefolkade land likt Etiopien, Tanzania eller Malawi är det oerhört svårt att finna en avskild plats att uträtta sina behov på. Det känns förnedrande och pinsamt att sätta sig och bli sedd av någon lokalbo som är ute och spatserar längs vägen. Speciellt i muslimska länder där jag som kvinna känner männens blickar om jag så mycket som visar överarmarna. Det sista man vill är att visa upp det allra heligaste för en man, en grupp stinna tonårspojkar eller nyfikna ungar. Ofta cyklar vi hela dagar utan att jag kan uträtta mina behov och ibland undviker jag att dricka för att slippa behöva gå på toaletten. Många gånger under resan har jag varit på gränsen till urinvägsinfektion på grund utav att jag hållit mig för länge. Vi har därför börjar ta problemet på större allvar och försökt hitta platser där jag också kan lätta på trycket. I tätbefolkade områden kan det gå några timmar innan vi hittar en plats, men oftast kommer vi till någon avskild plats om dagen. Vi transporterar oss i alla fall runt 100-150km per dag och därför brukar det finns någon ensam plats förr eller senare. Men tanken slår mig, hur sjutton gör kvinnorna här nere?

 

Jag Googlade saken och hittade en rapport i frågan. Vi visste att det var ett jätteproblem i länder där toaletter saknas eftersom det sprider avföringen vidare och bakterierna i den. Men vi visste inte riktigt hur mycket avsaknaden på toaletter påverkar kvinnornas liv. Faktum är att många kvinnor håller sig hela dagarna för att just undvika att uträtta sina behov i öppet dagsljus. En del gör precis som jag gjorde, undviker att dricka för att slippa gå på toaletten. De får problem med uttorkning och infektioner och det blir givetvis ytterligare problem vid menstruation. Många flickor slutar gå i skolan när de får sin mens eftersom att skolan saknar toaletter. Kvinnorna är rädda för att uträtta sina behov i mörkret och ute i bushen eftersom risken för övergrepp är stor. Det är egentligen helt vansinnigt när man tänker på det! Borde det inte vara en mänsklig rättighet att få gå på toaletten? Tänk dig själv att inte kunna gå på toaletten när du är jättekissenödig. Jag menar, hur många av oss undviker en toalett som inte går att låsa hemma? Om vi på en offentlig toalett inte kan låsa om oss bedömer vi det som otillräckligt privat och vi väntar tills en annan toalett finns ledig. Här nere får man vara glad om en buske eller lite högt gräs ger en avskildhet nog. För min del är det inte hela världen om någon skulle se mig kissa, för jag behöver aldrig mer träffa personen i fråga. Men kvinnorna/flickorna som bor i en by, jag förstår skammen de måste känna om någon i deras by skulle se dem. Jag skulle inte vilja att min granne hemma skulle hitta mig hukandes bakom en buske. Föreställ er hur pinsamt det skulle bli att möta grannen varje dag efter en sådan episod.

Det är sannerligen upprörande att två och en halv miljard människor saknar tillgång till en toalett, hur många av oss i Sverige kan tänka sig ett liv utan toalett? Hur skulle du som kvinna göra under en viss vecka i månaden om du aldrig hade en avskild plats att besöka? En plats med rent vatten att tvätta dig? Och var skulle du som arbetar i centrum i en stad gå på toaletten om ingen fanns att tillgå?


På FN:S sida kan man läsa:

 

"Med dagens takt kommer världen därmed att överträffa delmålet om dricksvatten till 2015. Närmare 90 procent av befolkningen i utvecklingsländerna kommer troligtvis då ha tillgång till förbättrat dricksvatten. Fyra regioner – Nordafrika, Latinamerika & Karibien, Östasien, samt Sydostasien – har som sagt redan nått målet. Det ser värre ut vad gäller sanitet och med dagens takt kommer delmålet om att halvera andelen människor som saknar godtagbar sanitär standard inte nås förrän år 2049."

 

Det är fantastiska nyheter och härligt att se att flera länder redan uppnått målen gällande rent dricksvatten, i framtiden kanske alla människor har tillgång till säkert vatten? Detta visar att det åtminstone är möjligt, om vi bara hjälps åt! Vad som däremot ser mindre bra ut är den sanitära biten och tillgången till toalett. Det är ett akut problem skulle jag vilja påstå, inte bara med tanke på alla bakterier som sprids. Utan också för det fruktansvärda med att leva utan en toalett. Speciellt för kvinnor och flickor som inte bara sätter sin hälsa på spel, utan även sin säkerhet och värdighet. Detta måste vi kämpa hårdare för att förbättra!


När vi cyklar genom Afrika betraktar jag kvinnorna i olika länder och gemensamt för samtliga länder är att kvinnorna verkar dra det tyngsta lasset i familjen. De är flickorna som tar hand om sina yngre syskon, flickorna som samlar ved och släpar hem den och slutligen flickorna som bär de tunga vattenhinkarna på sina huvuden. Kvinnorna och flickorna bär spädbarn på ryggen hela dagarna och arbetar på åkern eller i grustaget med barnet knutet runt axlarna. Vi ser ofta mödrar som arbetar och ammar samtidigt och varje gång slår det mig vilken lyx vi har i Sverige. Mammaledighet, ledighet för att vi är gravida och föräldrapenning varje månad. Här jobbar kvinnorna med att slå grus, hacka eller gräva i jorden eller går och bär tungt i flera kilometer dagligen. Gravidmage, med nyfödd på ryggen eller med både barn i magen och ett syskon hängandes på ryggen och ett annat vid fotknölarna.'


När vi bodde Zanzibar hämtade vi vatten i samma dunkar som vi ser människor hämta vatten med här nere överallt. Och jag kan intyga att de är vansinnigt tunga! De rymmer minst 20l och vi hämtade de med bil och ändå var det ett tungt arbete man inte såg fram emot. Jag fick ofta be Rasmus lyfta in dunkarna i bilen eftersom de var för tunga för att orka lyftas så högt tyckte jag. Här slänger kvinnorna upp samma dunkar på huvudet, av egen kraft och bär sedan hem åbäket i flera kilometer. Hur orkar de? Och hur orkar de bära både dunkar och barn samtidigt? Barfota i diket? Jag skulle vilja likna Afrikanska kvinnor med riktigta hardcore soldater eller motsvarande. De är starka kvinnor som lever varje dag i mansdominerat samhälle med sämre rättigheter och ett mindre värde. Och jag beundrar dem för att de står ut! Men allra mest beundrar jag dem för att de trots sina tuffa liv oftast har nära till ett leende, skratt och en vinkande hand när vi passerar!

 

Vi kanske inte kan förändra attityder, seder och kulturer, men vi kan väl åtminstone ge kvinnorna i Afrika en toalett att besöka? Vi kan väl åtminstone bidra med en vattenpump i en by så att de slipper gå långväga för att förse sin stora familj med vatten hela dagarna? Vi kan väl försöka ge dem rent vatten så att de slipper infektioner i intima delar och så att deras barn får överleva? Visst kan vi väl göra vad vi kan för att ge ALLA kvinnor ett bättre liv och en mer bekväm vardag?

 

Därför kör vi nu en kampanj under tio dagar i mars! Alla bidrag som kommer in från idag 8 mars  till den 18 mars kommer vi dubblera. Det innebär att dina 200kr plötsligt blir 400kr osv... Vi vill också hjälpa till att rädda liv och förbättra livskvaliteten för människor! Så nu kör vi - kvitt eller dubbelt! Passa på!

 

Klicka här för att komma till insamlingssidan!

GILLA gärna detta inlägg och sprid det till dina vänner så att vi får in massvis av pengar till utsatta kvinnor!

 

/TandemLove

Kvinnorna arbetar i Afrika! Det är en sak som är säker!
När man inte har en ryggsäck att bära i?

Hon föder med bara två hinkar smutsigt vatten

Artikel från www.wateraid.se

"30-åriga Tewabech Kutambo från byn Lahyte i Etiopien går upp tidigt varje morgon för att bege sig på den två timmar långa strapatsen till Orbolefloden för att leta efter vatten. Då hon var gravid blev det svårare och svårare allt närmre födseln, hon borde ju egentligen varit hemma och vilat men hon hade inget val.

 

Under torrperioden måste Tewabech och hennes barn gräva djupa hål vid flodbanken för att hitta tillräckligt med vatten att fylla deras hinkar, vatten som är alldeles brunt. Detta tar timmar varje dag och lämnar ingen tid åt annat arbete, skola eller lek för barnen.

 

"Det tar flera timmar att hämta vatten. Vi går innan solen gått upp och kommer tillbaks när den står högt på himlen. Jag kan inte sluta att gå till floden även om jag är gravid."

 

En dag, höggravid och bärandes på två tunga hinkar med vatten, känner hon smärtan. Hon vet att det är barnet som är på väg. Hon föder sin dotter, Kutaynesh Kuna, vid sidan om vägen, ensam och rädd med bara de två hinkarna smutsigt vatten som hon bar på att tvätta sig själv och sin nyfödda dotter. Efter en stunds vila, börjar hon att gå hem bärandes på sin nyfödda dotter.

 

Graviditet och barnafödande är en utmaning för alla kvinnor världen över, men utan rent vatten blir det nästintill outhärdligt. Tillgång till rent vatten nära sitt hem skulle ha gett Tewabech tid att vila, amma och tillbringa mer tid med att ta hand om sin nyfödda dotter. Och även tiden för hennes äldre barn att gå i skolan."

Tewabech och hennes lilla dotter Kutaynesh Kuna som föddes vid vägkanten med bara smutsigt vatten att tillgå.

"Vi som bara vrider på kranen eller spolar i toaletten har svårt att förstå att den verklighet som Tewabech och hennes familj befinner sig i. Det känns oacceptabelt att vi 2013 tillåter att kvinnor världen över slösar bort sin tid, att flickor inte får en utbildning och att kvinnor riskerar farliga och ohygieniska förlossningar. Allt detta för att det saknas tillgång till rent vatten och toaletter!"

Läs hela inlägget »
Etiketter: kap till kap, wateraid

Vi vaknade innan klockan ringde och Rasmus kände sig sliten men utan magsmärtor. Han fick behålla frukosten och vi beslöt oss för att cykla vidare mot Zambia. Till gränsen hade vi ungefär 150km och vi tryckte på bra i sadeln för att hinna fram innan gränspolisen skulle stänga för dagen. För en gångs skull hade vi platt terräng och vind snett bakifrån vilket gav oss bättre förutsättningar att lyckas nå vårt mål för dagen. Vi färdades längs med tobaksplantage där de lokala som bäst höll på att skörda de stora, gröna bladen. På vägen transporterades stora emballage med blad på pakethållare, trävagnar eller kvinnohuvuden och under stråtak hängde tobaksbladen på tork. I vissa byar hängde bladen på tork under hustaken och i skuggan under plåttaken satt gamla, rynkiga plantagearbetare och band samman blad i buntar. Tobaken säljs per aktion via staten har vi fått reda på av en lokal vi pratade lite med. I en typisk tobaksby stannade vi för en efterlängtad lunch. En man visade oss till stadens enda restaurang som var en liten hydda där röken från elden sved i ögonen. Medans vi väntade på majsdegen gick Sussie för att ta bilder på tobaken och barnen i byn fullkomligt slängde sig framför kameran. Det var omöjligt att få bilder utan en eller fem linslusar och till slut gav hon upp. Istället började hon ta bilder på barnen och snart hade hon ett fyrtiotal barn framför linsen som hoppade, skrek, vinkade och gjorde miner. För varje bild hon visade barnen, desto mer desperata blev de att hamna längst fram i skaran och därmed närmast kameran. I bakgrunden spelades en för oss välbekant Afrikansk låt och emellanåt hoppade alla barnen i takt till musiken. Det var ett perfekt ögonblick av total lycka!

 

När maten var färdig trängde sig Rasmus genom folkmassan för att hämta Sussie och med oss till hyddan följde ett koppel av nyfikna barn. De stannade utanför hyddan och trängde sig i dörröppningen för att titta på oss när vi åt. Några pojkar hade klättrat upp på en mur en bit bort och stod hela lunchen på tå för att kunna kika på oss genom en liten spricka under taknocken. En liten pojke stod med stora ögon och blickade in mellan två brädor och vi hade svårt för att hålla oss för skratt. Några vänliga män i restaurangen ville hjälpa oss att kolla på kartan och vi höll god min medan de försökte lista ut vad som var vad egentligen. När Sussie pekade på huvudvägen och förklarade att det var M1 insåg vi att männen faktiskt inte visste att det symboliserade en väg ens en gång. Men vi log, pekade och nickade artigt när de förklarade att vi kunde följa den gröna slingan till Chipata i Zambia. Det tog tio minuter för männen att komma fram till detta :)

 

När vi ätit färdigt tog vi ytterligare bilder på de fotoglada barnen och Rasmus var tvungen att filma det hela. Det kändes komiskt och galet med den enorma uppmärksamhet. Och då har vi ändå hunnit bli rätt vana vid att folk stirrar på oss ständigt och jämt. Malawi är verkligen ett fantastiskt land, kanske vår absoluta favorit än så länge i Afrika. Människorna här är verkligen trevliga, glada och härliga. Naturen är utsökt med sin grönska, berg och Malawisjön med sina vita stränder. Det ska finnas "the big five" och gör vi i framtiden en safari-resa gör vi det med glädje på en hästrygg i Malawi. Det är även ett land med svängiga rytmer överallt och det är så som man föreställer sig Afrika. Glädje, musik, nyfikna barn och enkelt. Det är väldigt fattigt som sagt, och det kostar om man vill ha bekvämligheter likt dem vi har i väst. Men vill man se det verkliga Afrika, ja då reser man till Malawi helt enkelt. Vill man möta fantastiska människor som pratar bättre engelska än 40-talisterna hemma i Sverige, ja då är svaret fortfarande Malawi. Men glöm inte att packa ner ditt starkaste tålamod för du kan vänta länge på det mesta, som vanligt i de flesta Afrikanska länder.

 

Vi cyklade glatt vidare fyllde av kärlek och energi som de glada barnen givit oss. Ganska snart kom vi till en by med vattenpump och så fort vi får chansen fyller vi på våra flaskor. Det har faktiskt varit knivigt ibland med att hitta dricksvatten och på flaska kostar 50cl vatten ungefär 10kr vilket inte varit hållbart när de går åt minst 10liter dagligen för oss. På väg mot Mzuzu passerade vi flera områden där inga pumpar eller floder fanns. Vid bergsväggar hade lokala ställt dunkar med trattar i där de små, små dropparna från bergsväggen sakta fyllde dunkarna. Det säger lite om tillgången på vatten, inte bara rent vatten utan över huvudtaget vatten! Hur som helst kom vi till en pump där ett gäng barn kom springandes för att hjälpa Sussie fylla flaskorna. En kvinna lät henne gå före och som tack ville Sussie pumpa vatten till hennes plastbytta. Barnen skrattade så de skrek och kvinnan trodde inte sina ögon när den galna vita kvinnan ställde sig och pumpad vatten åt henne. Sussie gjorde teckenspråk att de var tungt och de alla skrattade högt. När Sussie sedan frågade om de räckte nu visade kvinnan att byttan skulle fyllas ända upp och sedan skrattade de allihopa ännu mer. Tänk att ett mötehelt utan samma språk kan bjuda på så mycket glädje och skratt, det är underbart! Vi vinkade hejdå och tio barn sprang efter cykeln och tjoade så att vi nästan fick tinitus. Deras rop väckte uppmärksamhet i hela byn vilket resulterade att det från alla håll och kanter kom vinkande barn springandes mot vägen. Vi lämnade byn till ljudet av barnaskratt och klara röster som skrek "byebye azungo!" Kan man annat än att älska detta land?

 

Vi kom på ett mirakulöst sätt fram till gränsen och tog oss relativt snabbt genom den. Sedan hade vi bara 22km till Chipata och kvällens stopp. Men en bit innan stadsgränsen cyklade vi in ett svart oväder som snart gjorde att vi kämpade i motvind och tungt regn. Plötsligt ökade regnet i styrka som var helt bortom denna värld och vi trodde knappt det var möjligt att så stora mängder vatten kunde komma på så kort tid. Bilarna krypkörde i vattenmassorna och över vägen bildades som bäckar av vatten som drog med sig skräp och stenar. Vi såg absolut ingenting än den meter framför oss som pannlampan lyste upp och det var omöjligt att hitta skyltarna som avslöjade var ett rum för natten fanns. Hela stan var svart eftersom strömmen hade gått och vi cyklade i desperat jakt på vilket sorts boende som helst, koja som slott bara det hade tak. Vi var blöta på ett nästan obeskrivligt sätt, ordet genomblöt räcker inte till och vi frös ordentligt. Vi fick vattenplaning på cykeln och föll nästan ned i en vattenpöl som mer påminde om en mindre damm och vi beslöt oss för att jogga med cykeln istället. Vattnet nådde oss en bra bit ovan fotknölarna och stegen var bokstavligt talat tunga på grund av vattenmassorna i skorna. Vi hade absolut ingen aning om var ett enda guest house skulle ligga och vi lyste panikartat på alla skyltar vi såg. När vi kommit till en stor Euro Spar butik kom en stor korsning och Sussie vadade genom en damm av vatten för att läsa på skylten. Det verkade ligga två boenden in på den vägen och vi beslöt oss för att göra ett försök. Sussie kände sig nästan som Rose i filmen Titanic när hon vadade genom vraket för att hitta en yxa att slå lös Jacks handbojor med. Bara det att hon istället vadade genom en vattenpöl full av lera och skräp som nådde henne upp till knäna. Det rann så mycket vatten på vägarna att man nästan förväntade sig krokodiler komma simmandes och Sussies fantasi sprang iväg bland ormar och annat farligt. Vi joggade på vägrenen i den totalsvarta alen och åskan dånade ovan oss. Blixten lyste upp himlen med jämn mellanrum och det underlättade för oss så att vi kunde se omgivningen och lokalisera oss. Sussie kände paniken komma krypandes, vad gör vi om vi inte hittar en lodge? Bakom oss sprang en lokalbo och när han passerat stannade han längre fram och bara väntade. Sussie blev rädd, vad ville han oss? Vi som aldrig ger oss ut i mörkret med allt vi äger och har i Afrika, det är liksom idioti! Men när vi kom ikapp mannen började han springa igen, kanske ville han ha sällskap i mörkret? Efter vi hade joggat i vad som kändes som en evighet dök en liten avfart upp och vår pannlampa lyste upp skylten tillräckligt för att konfirmera att vi funnit ett boende. Det var helt mörkt i receptionen och en vänlig tjej förklarade att de bara hade ett rum kvar. Hon frågade om vi ville se rummet och vi svarade att vi inte brydde oss ett skvatt om hur det såg ut så länge vi fick skydd mot regnet. Vi checkade in och beställde mat som vi väntade över två timmar på att få. Vi förstod att det skulle behövas en extra dos tålamod att resa genom Zambia och när maten väl kom var det inte vad vi hade beställt. Men vi var så hungriga att vi åt upp all maten på några minuter i alla fall och sedan somnade vi direkt.

 

Längst ner har vi en underbar film på barnen i byn! Se den!

 

/TandemLove

Tror ni Rasmus behöver införskaffa lite nya kläder...
Skörden av tobak hämtas in från åkrarna
Sedan torkas det under några veckor under tak!
Färdigtorkad tobak som ska säljas!
Tog paus i en tobak-metropol (liten by) där det låg tobak överallt längs sandvägarna!
Tog lunch på en Restrant eller något i den stilen. Tror de glömde ett u
Där vi åt ren Nzima som är gjord på majsmjöl. Väldigt likt Ugali, men godare!
Några män, som försökte visa vilken väg vi skulle åka för att komma till Zambia. Men konstaterade ganska snabbt att de troligtvis aldrig sett en karta tidigare!
Utanför restaurangen trängdes dessa underbara barn!
Och alla ville självklart vara med på bild!
Underbart!!!!

En kortfilm från tobaksbyn!

Visste du att WaterAid hade en kampanj som hette "The Big Dig" där 2 249 738 Pund samlades in till vattenprojekt i Malawi?

Läs mer här om projektet i Malawi!

Läs hela inlägget »

Vi fick ta en ofrivillig vilodag i Mzuzu eftersom vi både ätit något mindre bra och toaletten blev vår bästa vän. Men det passade ganska bra eftersom vi hade blogginlägg att publicera och ärenden att uträtta. Vår nya framgaffel var för lång och vi letade därför upp en verkstad som kunde såga av toppen på den. Sedan letade vi upp en sömmerska som kunde laga hålet i baken på Rasmus byxor. När detta var ordnat gick vi på jakt efter en vettig olja till kedjan och ett nytt extra däck. Efter lite om och men hittade vi en tjock smörja för bilar och ett Indiskt däck som kostade 50kr. Det är kanske inte den mest optimala lösningen men åtminstone bättre än att vara utan resonerade vi.

 

Vi lämnade Mzuzu vid sju tiden på morgonen och fortsatte upp och ner i den backiga terrängen. Det var ett evigt slit och Rasmus kände sig fortfarande inte bra i magen. Terrängen och naturen var sig lik, kort sagt vackert, grönt och kuperat. Det som var väldigt annorlunda var att det överallt gick omkring damer med korgar fulla av olika sorters svamp. Vi visste knappt att matsvamp existerade på denna kontinenten men tydligen äter de massvis med svamp i Malawi, hör och häpna! Vi köpte på oss en påse vit svamp och färska tomater till kvällens middag. När solen började försvinna bakom bergen stannade vi för att njuta av utsikten och fylla på energidepåerna med bullar. Då kom en rastafari i en vit lång tunika gåendes. Hans dreadlocks var uppbundna högt på hjässan med en röd halsduk och i sin hand höll han en vandringskäpp. Vid sin sida sprang en hund som glatt viftade på svansen när de närmade sig oss. Rastafarin log ett bländande leende och hälsade oss välkomna till Malawi. Sen pratade vi en stund om vår resa och ganska snart bjöd han oss att tälta i hans trädgård. Han tyckte det var hög tid för vila om vi cyklat ända från Mzuzu i den branta terrängen och vi höll med honom. Vi slog följe uppför backen tills vi nådde hans tomt med den Etiopiska flaggan vajandes i vinden utanför. Han hade också en skylt med Haile Selassie utanför sitt hus och när vi såg hans marijuanabuskar blev vi smått nervösa. Men vår nyfunna vän utstrålade enbart glädje och vänlighet och han verkade helt fredligt inställd så vi parkerade cykeln inomhus.

 

Huset var byggt i tegel och golvet var ett enda lapptäcke med röda tegelstenar och i ena hörnet låg eldstaden direkt på golvet. I ett rum låg det massa trädgrenar huller om buller och i två andra rum fanns bara det trampade jordgolvet. Sovrummet innehöll en säng, en liten batterilampa och en batteridriven radio. Han hade en ytterdörr och en sovrumsdörr, som provisorisk ytterdörr mot vägen hängde en bastmatta. Vi packade fram våra liggunderlag som vi bredde ut på golvet och sedan började Sussie med maten. Rastafarin slog sig ned och började tända elden. Bredvid sig hade han en hink med smutsigt vatten som han erbjöd oss om vi ville duscha eller dricka, detta trots att han inte kunde fylla upp med nytt vatten i byn. Vi tog givetvis vårt eget vatten och han blev väldigt glad när vi erbjöd honom att äta med oss. Medan tomaterna och svampen puttrade över elden samtalade vi om allt möjligt. Rastafarin berättade om hans sett att se på världen och det var sannerligen en vacker själ vi mött. Han kallade oss sin syster och broder och enligt honom är vi alla ett. Vi alla hör ihop som en enda familj och vi måste hjälpa och ta hand om varandra. När han själv rest runt i Afrika hjälpte människor honom längs vägen med mat och husrum och när han såg oss stanna i hans by kände han direkt att det var hans chans att få ge tillbaka till någon. Det enda han önskade var att vi skulle dela med oss av samma gästvänlighet i framtiden om vi fick möjligheten. "Pass it on" som han sa. Vi pratade lite om Kinesernas framfart på kontinenten och han var bekymrad över deras investeringar. Som han själv sa, "Malawi är väldigt fattigt och hur ska de allra fattigaste kunna köpa nytt material från Kina varje gång det går sönder?" Det är dålig kvalitet på allting som kommer därifrån var vi rörande överens om alla tre. När vi ätit färdigt visade rastafarin oss sin kristallsamling. Han var mäkta stolt och helt övertygad om att stenarna hade helande krafter, speciellt de rosa kristallerna. I samband med detta berättade vi om vårt projekt och han blev nästan rörd. Han tyckte det var stort att vi offrar ett helt år av vårt liv för detta osjälviska ändamål och vi blev generade över hans sätt att se på oss. Sen gav han oss en stor, rosa kristall som skydd på vägen. Den rosa kristallen var helande för hjärtat förklarade han. Vi log och tog emot den. Det var en väldigt fin gest. Den kristallen blir på något vis en symbol för Malawi; det hjärtligaste och vänligaste landet vi besökt.

 

När vi diskat, packat och gjort oss redo för natten la vi oss till rätta redan klockan sju på kvällen. Vi var trötta och somnade nästan direkt medan rastafarin låg i rummet bredvid och lyssnade på en engelsk nyhetskanal på sin lilla knastriga radio. Mitt i natten vaknade jag (Sussie) av att Rasmus slog på mitt ben och viskade backa. Jag trodde att han frös och flyttade mig därför närmare och försökte slänga upp benen över honom. Men han väste bara desperat "lampan" och sedan hörde jag hur han höll tillbaka en spya. Jag greppade lampan och tände den så att Rasmus kunde få på sig skorna, sedan sprang han över eldstaden och hann precis utanför dörrkarmen innan han kräktes. Sen satt vi ute i diket tills han fått ur sig allting och först då vågade vi lägga oss inomhus igen. Rasmus hade väldigt ont i magen och svårt att somna om men efter en stund lyckades vi till slut få ytterligare två timmars sömn innan klockan ringde 05.30.

 

Det blev ett hastigt farväl till vår värd för natten men han förstod läget och önskade oss lycka till. Som tack gav vi honom de tomater och advokado vi hade kvar och sedan började vi trampa vidare. Vi hann inte många meter innan Rasmus var tvungen att gå på toaletten i buskarna. Värmen var redan tryckande och på himlen syntes inte ett moln vilket inte alls var bra! Rasmus hade redan förlorat mycket vätska och att cykla i värme skulle inte göra honom mindre uttorkad precis. Sussie grävde fram burken med etiketten " Vid svår diarré" och gav Rasmus ett piller tillsammans med vätskeersättning och sedan gjorde vi ett nytt försök. Vår plan var att vinka ner första bästa bil och få lift till första guest house, hotell eller liknande men inte en enda passande bil kom i vår väg. Faktum är att nästan inga fordon alls passerade, kanske bara totalt sju bilar. Vi undrar om det har samband med att bensinen i Malawi kostar 15kr litern? Rasmus fick snällt cykla på tom mage med smärtor som tillägg och efter en lång dag när vi äntligen checkade in på ett finare hotell sjönk han utmattad ner i sängen.

 

Med en cykel som gärna går sönder när vi minst behöver det och vår mänskliga dödlighet är allting möjligt verkar det som. Vi som glatt tänkt att vi snart är framme har insett att sjukdom och materialproblem kan sätta käppar i hjulet hela vägen fram. Är det en sak vi lärt oss är det att inte ta ut segern i förskott! En dag i taget och vi är glada om vi ens når Kapstaden till utsatt datum. Faktum är att slutet nästan känns som det tyngsta och svåraste. Nu om någonsin måste vi motivera oss för att fortsätta! Det trodde vi aldrig, att slutet skulle bli tyngst. Men det är väl nu vi lär oss att verkligen bli uthålliga? Nu känner vi nästan smaken av ungsgratinerad falukorv och leverpastejs mackor med saltgurka och det är bra svårt att leva i nuet och vara tålmodig. Bara 400mil kvar nu. Bara ca 220 timmar kvar i cykelsadeln. Snart färdiga, snart. Om bara cykeln och hälsan håller hela vägen fram.

 

/TandemLove

Rasmus fjällrävenbyxor lagas av händig man!
Införskaffade ett däck från Indien som förhoppningsvis håller längre än två mil om vi skulle behöva använda det!
Lika kuperat som Etiopen visade sig Malawi inlandsväg vara!
Såhär kan det se ut efter några minuter när vi söker skydd i skuggan för att få i oss lite vätska och energi!
Folksamling?
Hemma hos Rastafarin och på stengolvet!
Läs hela inlägget »

Natten i vår hydda på stranden blev inte riktigt som vi tänkt oss. Till en början var det stekvarmt i rummet och vi svettades under myggnätet, men plötsligt drog ett oväder in. Vinden flög rätt igenom fönstergluggarna med enbart nät som skydd och regnet piskade på oss där vi låg i sängen. Vi kröp ihop under lakanen och gjorde vårt bästa för att värma varandra. Men när regnet ökade i styrka kom vi på att vi kunde täppa till fönstren med våra liggerunderlag och ett par stolar. Med den lösningen somnade vi till ljudet av regnet och vågorna som dånade.

 

Vi vaknade tidigt nästa morgon och låg kvar i sängen och lyssnade på duggregnet utanför. Det var i övrigt alldeles tyst och stilla och vi njöt av lugnet. Vi hade hamnat i en riktig oas och beslöt oss därför för att ta en vilodag och göra absolut ingenting. Det fanns inget internet, ingen ström och både toalett och "dusch" fanns under bar himmel. Vi klev ur sängen och satte ner fötterna på sandgolvet, sedan gick vi barfota till restauranghyddan byggd i vass. Frun hälsade godmorgon och tog vår frukostbeställning och dukade fram koppar, te och vildhonung åt oss. Medan vi väntade på maten smuttade vi på den varma drycken och tittade ut över Malawisjön som mer påminner om ett hav på grund av dess storlek och dess brusande vågor. I vattnet lekte fem nakna pojkar som hoppade i vågorna och skrek av förtjusning. Lite längre bort höll några fiskare på att ordna med sina nät och träkanoter men i övrigt var stranden helt öde. Trots att det var tidig morgon och regnet fortfarande föll var det varmt och klibbigt ute och vi beslöt oss för att ta en dusch efter frukosten. Maten serverades och vi åt nygräddat bröd som frun stekt över öppen eld, stekt ägg och tomatsås gjord på nyplockade tomater som kan varit det godaste tomaterna vi ätit. Efter maten gick vi till duschen som var ett bås hälften omringat av träd och hälften av vass. I trädet hängde en plåthink med sil och själva hinken hissade man ner med ett rep och fyllde med vatten innan man hissade upp hinken i trädet igen. Sedan vred man på en kran och vattnet rann i små strålar ner över en. Som utsikt hade vi stranden och sjön och det kändes sannerligen exotiskt. Toaletten var utedass men med en stol över hålet som de sågat ett hål i. Ja, kreativt och charmigt kan vi minst sagt säga!

 

Dagen spenderades med att bara sitta och prata med varandra eller med mannen i familjen och vi fick reda på mycket eftersom hans engelska var utomordentlig. Malawi blev hårt drabbat av slavhandeln och främst var det araber från Zanzibar som kom för att tillfångata människor och sälja dem som slavar. För er som vill läsa mer! Men eftersom det var "vita" som var kända för att röva bort lokalbefolkningen fanns det en naturlig rädsla för vita i landet. När Dr Livingstone reste genom landet förfarande han över slavhandeln och han försökte göra något åt det både hemma och i Malawi. När hans missionärer kom till landet för att lära människorna om Gud och varje människas lika värde möttes de av stor skepsis. Människorna var rädda för de vita missionärerna och utan ett gemensamt språk var det svårt för de vita att förklara att det kom för att hjälpa. För att få lokalbefolkningen att komma till deras möten delade de ut pengar och förnödenheter till behövande och allt fler lokala vågade närma sig de vita. Slavhandeln kunde pågå i landet eftersom bychefer lät sig mutas och det var viktigt att missionärerna informerade människor om slavhandelns konsekvenser och varför det var fel. Detta var på 1800-talet och sedan dess har olika vita organisationer och kyrkor fortsatt hjälpa det fattiga landet. Det som däremot blivit en negativt följd är att många i Malawi har en minst sagt skev bild av västvärlden. De tror att alla vita människor är stenrika och har utbildning i varje yrke som existerar. Sen tror de att vi i vår värld bara kan hämta guld och diamanter likt de hämtar fisk ur sjön när de är hungriga. Det tror att vi alla vita har obegränsade tillgångar och att vi inte behöver arbeta i västvärlden. De tror att vi reser tills pengarna är slut och sedan åker vi bara hem och tar guld eller diamanter från vår gratisgruva. Därför tycker en del lokalbor att det är befogat att stjäla från turister eftersom vi bara kan åka hem och hämta nya pengar, kameror eller datorer. I övrigt tror en del lokala att vi turister tar blod från dem genom att fotografera dem och andra tror att vi tar bilder av dem som vi sedan får massvis av pengar för när vi kommer hem. Om det vore så väl :)

 

Men det är många som älskar att vara med på bild! En kille som var stum kom till oss och ville bli fotograferad. Ägarn förklarade att han kunde göra konster och Sussie gick lite motvilligt med på att fotografera honom. Det hela var lite märkligt bara, en vuxen kille som ville att vi skulle ta bilder på honom. Givetvis ville han få bilderna skickat till sig och vi förklarade att vi inte kunde lova något. Det är väldigt många som ber oss om just detta. Sen tog killen fram ett träningsredskap och gick i bar överkropp och ut började flexa sina muskler. Sussie kände sig obekväm och knäppte kort mest för att slippa titta. Bredvid stod två uppspelta pojkar och ägarn och hejade på. De kom med alla möjliga förslag till poser och Sussie höll nästan på att skratta ihjäl sig. Sedan tog han av sig byxorna och började i kalsonger hjula på stranden och då började det hela känns lite väl krystat tyckte Sussie och sade att kameran var slut nu. På minneskortet hade vi trettio bilder på en halvnaken Afrikan, haha.

 

Senare på dagen gick Sussie för att fotografera på stranden och då kom en grupp pojkar och ställde sig framför kameran och började posera. Problemet var bara att de alla ville synas och de nästan klättrade på varandra för att ensam stå framför linsen. En kille i blå skjorta hade nästan svart blick och knuffade gång på gång undan de andra pojkarna. Som vanligt blir inte bilderna så värst bra och de bästa minnesbilderna är de som man fångar med ögonen. Det är ovärderligt att skåda barnens miner och uttryck när de ser sig själva på displayen. Deras leenden är från öra till öra och skratten är verkligen lycka i koncentrat. Pojkarnas små fingrar pekade på displayen och sedan ställde de snabbt upp sig igen för nya foton. Pojkarna poserade som Kung fu gubbar och de riktade slag mot varandra, linsen och spände ögonen i varandra och kameran. De gör ofta så i afrikanska länder och vi undrar om alla Kineser på kontinenten satt sin prägel på kulturen också? Efter massvis av mindre lyckade foton vinkade Sussie hejdå till de glada barnen. Helst ville hon ta med sig pojkarna hem! Speciellt en utav dem som log med hela ansiktet och hade de mest livfulla ögon hon någonsin sett. Han tryckte sig nära hela tiden, ville hålla handen och var i uppenbart behov av kärlek. Barnen i Malawi är nog de sötaste och gladaste vi hittills mött - helt bedårande!

 

Vår vilodag var precis vad vi behövde och hade det inte varit för Bilharziarisken hade vi passat på att bada. I Afrika finns parasiten i stor del av sötvattnet och Malawisjön är på vissa ställen hårt drabbat. Bilharzia är en mask som tränger igenom huden när du kommer i kontakt med smittat vatten. För att masken ska överleva krävs det en snäcka eller snigel som trivs extra bra i vass och grunt vatten. När masken väl kommit in genom huden går den mot njurarna och det kan ta lång tid innan du märker symptom. Men till slut får du blod i urinen och skadan som blir på dina inre organ går inte att åtgärda. Därför är det bra att titta upp lite information innan man badar i sötvatten i Afrika.

 

Efter vår underbara dag var det dags att sätta sig i sadeln igen. Vi började morgonen med en stor tallrik risgrynsgröt och för första gången på evigheter hade vi bra dagsform. Vi vinkade hejdå till familjen som tackade oss ödmjukt för hjälpen, tackade för att vi spenderat våra pengar hos dem! Mannen tog sig en testrunda på cykeln med Rasmus och sedan fortsatte vi trampa söderut längs med sjön. Himlen var mörk och inte långt därefter kom regnet som på beställning. Det har regnat varje dag i två veckor och vi har en blandad inställning till det. Ibland är det skönt att det är svalt men efter några timmar i regnet blir det lite väl svalt och trist. Nu var vi dock tacksamma att vi slapp göra dagens klättring på 1500 höjdmeter i kyligare temperaturer!

 

Dagen blev tung trots att vi hade bättre form och energi än vi känt sedan vi lämnat Nairobi. Vi klättrade stadigt uppåt och bitvis kämpade vi på i över 10gradig lutning. Emellanåt fullkomligt öste regnet ner över oss och vi blev givetvis helt genomblöta. Vi stannade till ibland, tog av oss tröjorna och vred ur vattnet ur dem. Gratis tvätt tänkte vi och vi skrattar alltid åt det numera standard skämtet: "Vi får i alla fall tvättat strumporna" eller "vi hade i alla fall otur med vädret" . Men efter några timmar klingade skrattet av och ett mer muttrande läte spred sig. Vi hade cyklat över fem mil och inte funnit ett enda matställe. Vi huttrade av kylan och när terrängen äntligen planade ut fick vi trycka på för att hålla oss varma. När ett litet samhälle till slut dök upp var det enda vi kunde köpa var bananer. Vi köpte tio tycken som vi tryckte på momangen medan vi skakade tänder och som underhållning hade vi dagens slakt utav en get på andra sidan gatan. Hela upplevelsen kostade oss två kronor och var över på fem minuter. Vi frös alldeles för mycket för att sitta still en längre stund och vi fortsatte trots trötta ben. Men vi hann inte långt innan kedjan hoppade på vänster sida. När vi satte tillbaka den upptäckte vi att den gjort hack i sidan på flera kuggar och vi svalde hårt. Detta såg inte bra ut, Inte alls. Vi körde en bit till innan kedjan hoppade på nytt och Rasmus blev tvungen att trotsa ösregnet och spänna kedjan direkt. Vår grymma kedjeolja från Sverige tog slut i Kenya och sedan dess har vi fått använda en Kinesisk smörja som rinner av kedjan så fort det regnar. Sandvägarna slet också hårt på kedjan och efter vi rengjorde kedjan sista gången har vi inte lyckats få tag i vettig återfettning. Det rasslar illavarslande när vi cyklar i regnet och vi är på ständig jakt är kvalitativ olja.

 

Efter att vi spänt kedjan lyckades vi cykla igenom en by som serverade lunch. Vi kunde köpa läsk, pommes och nystekt getkött. Medan vi drack Fanta med passionsmak och väntade på maten skrek geten ett hjärtskärande skrik. Getens dödsångest var riktigt påtaglig och det kändes lite konstigt att sitta och se hur de dödade vår lunch. De hängde upp geten och började flå honom ungefär samtidigt som våra pommes med grönsaker serverades. Det är nog första gången vi ätit middag samtidigt som vi skådar en djurslakt. Men troligtvis inte den sista. Vi beställde kött och det var sannerligen färskt och påminde om renskav. Vi betalde 20kr och sedan trampade vi vidare i regnet.

 

Det var tungt, jobbigt, ännu mera tungt och Mzuzu kändes oändligt långt bort. Vi cyklade de sista fem milen på ren vilja och med liniment på de trötta knäna. Sussies skavsår har blivit bibliska och de går som en eld i baken på henne efter några timmar i sadeln. Med svidande och brännande tramptag rullade vi till slut in i staden efter 7,5 timmars slit och 140km.

 

När vi skriver detta ligger vi utslagna på ett hotellrum med dåliga magar. Kanske var det geten, kanske var det frukosten imorse. Men en sak är säker - det är inte alltid så romantiskt att vara på cykelsemester =)

 

/TandemLove

Många lever på jordbruk och fisk!
Träd-duschen. Sussie drar upp vattnet innan tvagningen!
Färdig och ren...
Här tog vi det lugnt i vår strandbungalow under dagen!
Här tillagades vår utsökta mat...
Sussie klipper topparna i brist på frisör!
Sedan fick Sussie ge sig ut och fotografera!
Han gjorde sina konster och spände alla sina muskler! Märkligt, som sagt!
Strandlivet i Malawi
Sedan kom barnen när Sussie sprang runt på stranden och fotograferade. De ville också vara med!
Barnen i Malawi är riktiga linslusar!
Nästa dag. Vi cyklade och klättrade upp ur Rift Valley i regn. En långtradare hade ställt sig på tvären och blockerade trafiken. Kanske hade bromsarna kärvat i den 10 gradiga lutning...
Det blev get och pommes till lunch!
Några barn som var förundrade, medan vi smaskade i oss geten!
Någon som tror att Gud dricker Coca Cola och Carlsberg__
Nu får vi se vad grönsaksdisken kan erbjuda idag...jaja... tomater!
Glada barn som var på väg hem från skolan
På väg söderut i Malawi!
Läs hela inlägget »