TRANSLATE THE BLOG TO YOUR LANGUAGE

2013 > 04

Om ni inte redan visste om det, så älskar vi verkligen mat. Det är verkligen ett utav våra största gemensamma intressen. Och ska man njuta av hög kvalité, spännande rätter och bara betala en billig penning så är Sydafrika landet! Aldrig tidigare har vi ätit så bra mat till så låg kostnad och nu ska vi ta med er på en gourmétur genom vindistriktet. Kära bloggläsare, vi har inte glömt bort er! Men fullt schema och brist på internet gör att våra uppdateringar blir lite oförskämt glesa. Vi jobbar på att få ut mer frekventa inlägg, ännu är vi inte helt vana vid att blogga när vi gör "normala" saker :)

 

Vi lämnade Kapstaden och körde istället mot vinddistriktet. Vi färdades genom ett bergig landskap med höstlöv på träden och färgskalor som gick från grönt till gult och rött och orange. Sydafrika är ett otroligt vackert land, dettycker vi alla fyra! Efter bara en timmes körning kom vi fram till stugan vi bokat i Franschhoek. Det visade sig vara en oerhört pittoresk villa i fransk stil med vinrankor bara några meter från husväggen. På uppfarten fanns en vacker fontän med lavendel buskar omkring och på håll var hela platsen omringad av berg. Pappa Ingemar blev helt till sig och började genast smida planer på en ombygnation av köket hemma. När vi lämnat våra väskor körde vi vidare mot Stellenbosh för att pröva vin och avnjuta prisbelönt mat. Solen sken och termometern kröp över 30 grader, bergen gav oss spektakulära vyer och höstlöven glödde mot den klarblå himlen. Vårt första besök blev på Hidden Valley Wine Estate där vi råkade hamna för lunch på Sydafrikas tionde bästa restaurang Overture. Rasmus och Sussie åt en fyra rätters avsmakningsmeny med vinpaket och Tomas och Ingemar fick snällt vänta tills deras huvudrätt kom in. Maten var utsökt och servicen oerhört bra. Det var underbart att sitta i skuggan med utsikt över vingårdarna och bergen samtidigt som vi stuvade i oss kemi mat-rätter som var likt konstverk på för ögat och smaklökarna! Den mest spännande rätten var en förrätt med minirödbetor, örtkräm, rödbetspuré, yellowtail fisk, snoekfisk paté och bacon. En annan mycket delikat rätt var en hakefisk filé som serverades med shitake risotto och fisken var helt perfekt tillagad. Krispigt skin med lagom sälta, vit filé utan ben och helt mör med en smakfull shitakesvamp. Aldrig tidigare har en fisk smält som en varm glass i våra munnar tidigare. Efter några timmar var det dags för att åka och pröva mer vin och dagens bästa vingård var utan tvekan i Simonsberg på Simonsig. Vi fick smaka både en krispig champagne och delikat rött och vitt vin och alltihop var riktigt bra. Det finns även på Systemet hemma så det ska vi nog titta närmare på när vi kommer hem. Vingårdarna stängde redan klockan fem så vi stannade till i Stellenbosch centrum för en kopp kaffe. På kvällen hade vi bokat bord på Sydafrikas tredje bästa restaurang Jordan.

 

På Jordan var servicen inte särskilt bra men maten däremot höll världsklass. Vår stämning var på topp och vi skrattade så att vi kiknade mellan rätterna. Till maten drack vi en ny, god och spännande citrusöl som heter Devilspeak. Får ni chans att testa den, gör det! Vår absoluta favorit av rätterna var bland annat en krämig blomkålspuré med bräserat ankbröst med lite sälta som kontrast mot den lena purén. En annan favorit var en fisk som här nere heter Stumpnose och fisken var helt pinfärsk och men med lite mer konsistens än den vi ätit tidigare under dagen. Fisken låg på en bädd av ångad spenat och till detta serverades en krämig spenatsås. Fisken i sig gav väldigt mycket smak och det gjorde sig bra till de mjuka spenatsmakerna.Men det vi tyckte mest om var sufflén med smak av honung och vallmofrö med äkta vaniljsås och hemlagad vaniljglass till.

 

Dagen efter tog vi sovmorgon och när alla vaknat till liv samlades vi kring frukostbordet i det franska köket och åt vår egen frukost. I all enkelhet åt vi yoghurt, flingor, granat äpple, avokado, ägg, mackor, juice och kaffe. Inte en vanlig måndags frukost trots allt :) Utanför fönstret sken höstsolen och vi tog oss en promenad in till den mysiga lilla byn Franchhoek. Vi bodde precis utanför byn och på vägen gick vi med de vackra bergen som utsikt och höstlöven som gav oss återigen spektakulära vyer. Franschhoek är nästan uteslutande fullt av små, vita hus och butiker och restauranger. Hela byn känns nästan lite som en sagovärld där allting är perfekt inrett och utplacerat. Butikernas priser fick oss att tappa hakan och det hela var en gnutta tursitigt. Men att strosa omkring och kika på vackra saker, pröva choklad och ost eller mumsa på någon av alla restauranger och caféer kändes inte så dumt trots allt. Vi tog dagen i ett lugnt tempo utan något speciellt på agendan och på eftermiddagen köpte vi med oss en flaska vin och en ostbricka och gick hem igen till vårt villa bland vinrankorna. Vår ost åt vi på uteplatsen i skenet från den öppna elden vi tänt och sedan mös vi tills solen gick ned.

 

Middagen intogs på Le Bon Vivant som vi hört mycket gott om från flera håll. Vi slog på stort och tog vår tredje avsmakningsmeny där vi endast betalade 350kr för 5-rätter. Här var servicen oerhört hög, maten väldigt avancerad och spännande men framför allt välsmakande. Som aptitretare fick vi en rödbetsglass med Springbok antilop Carpaccio och det var förvånansvärt gott. En annan favorit var tonfisk med en hel massa tillbehör och fisken var både smakfull och helt perfekt i konsistens. Men bäst var kanske trots allt en Springbok tillagad på två olika sätt serverad med rödvinssås och svampsås. Köttet var så mört att man knappt behövde tugga det. Till dessert fick vi fyra små rätter där en basilikaglass var den absoluta favoriten - spännande, fräscht och lagom sött! Tomas beställde in en tallrik med flera små desserter på och han fick in en tallrik med tio olika desserter på. Vi alla häpnade - ingen hade tidigare sett på maken till efterrätt! Han fick en mörk chokladkaka, en apelsin soufflé, basilikaglass, munk, jourdgubbs pannacotta, crème brulé, nougatekaka, italiensk annans canoli, granatsorbé och en macarone. Det var med andra ord rena himmelriket för en gottegris!

 

SÅ gillar du bra, vällagad och kvalitativ mat - ÅK HIT! Sydafrika är ett fantastiskt resmål för dig som vill uppleva mycket, äta gott, dricka delikat och spendera lagom mycket pengar på ovanstående!

 

I nästa inlägg berättar vi om vår vistelse på ännu en safari! Glöm inte att tävla om en Iphone 5 - HÄR!

 

/TandemLove

I vackra Stellenbosh började vi vår vintur
Inte konstigt att kameran gick varm..
Till lunch tog vi en avsmakningsmeny på Overture, en av Sydafrikas topp tio bästa restauranger
Detta var första rätten. Snok paté med rödbetspuré, yellowtail fisk, bacon och örtcremé. Hur delikat som helst!
Rätt nummer fyra var en pinfärsk hakefilé med shitake risotto. En av de bästa fiskrätter vi smakat på!
Här har vi rökt fläsk med advokado pure
En fantastisk soufflé med choklad glass till. Första gången vi ätit denna underbara dessert och fler lär det bli! MUMMA!
Sussie gillade verkligen sin dessert!
Här sitter Rasmus utanför dagens bästa vingård - Simonsig
Det var inte bara en vacker vingård- de hade även utsökt champagne och rödvin
Det blev en avsmakningsmeny på den berömda restaurangen Jordan i Stellenbosch
Första rätten var en blomkålspuré med bräserad anka och det var en utav kvällens absoluta favoriter!
Rätt nummer 2 var en tagiatelle med fisk, parmesan och svampsås
Sedan var det dags att smaka på antilopen Springbok som serverades med fikon, rödbetsjelly, rostade pumpakärnor och palsternacks cremé.
Vår fjärde rätt bestod av en utsökt Stompnose file med rostad kapris och spenatsås. Det var alldels juvligt!
Den femte rätten var fläsk med gratinerad palsternacka, vitlök och örter i små akade lökar tillsammans med en rödvinssås.
Kvällens dessert var det absolut bästa! Ännu en gång fick vi soufle och denna var till och med ännu godare än den första. Den var med smak av honung och poppyseeds och till det en kula äkta vaniljglass. Världens godaste dessert!
Efter middagen åkte vi tillbaka till vår franskinspirerade stuga i Franschhoek
Här är utsikten från vår uteplats i stugan. Vi allihopa ville stanna för evigt i denna underbara miljö.
I grannens trädgård blommade flera hundra buskar lila lavendel. Med de gröna bergen som bakgrund kunde vi inte annat än att njuta
Franschhoeks lilla vackra kyrka mitt i byn. Små, söta och vita hus i samma stil som kyrkan finns överallt i byn. Hög mysfaktor i hela staden.
Det blev dags för ännu en avsmakningsmeny på Le bon vivant i Franschhoek. Detta var en kula rödbetsglass serverad med springbok carpaccio. Helt makalöst spännande smaker och väldigt gott!
Sedan serverades sauterad tonfisk som var perfektion, tillsammans med äppelsås, wasabipuré och risotto
Efter detta fick vi in en tryffelbuljung med svamp och anka och bollen på bilden är en utsökt ankleverteriné. Tillsammans blev det hela en smakexplosion i munnen!
Vi fick frossa i två olika sorters lax och ärligt talat minns vi inte riktigt alla detaljerna i rätterna för det var så många komponenter. Men detta serverades även med en ärtpuré, grönsaker och en lätteräka inlindad i potatisspagetthi
Köket gjorde en miss och vi serverades först denna underbara lammrätt men när kyparen insåg vårt missnöje bars tallriken kvick ut och in kom...
Springbok tillagat på två olika sätt serverat med granatäpple, rödvinssås, potatiskaka. och svampsås. Perfektion på stekgraderna!
Sist men knappast minst fick vi in inte mindre än fyra desserter. Röd velvet kaka med färska bär, honung och apelsin souflé, jorgubb och hallon panacottá och det absolut godaste en basilikaglass. YUMMI!
Men värst var Tomas dessert tallrik som innehöll allting som fanns i köket!
Le bon vivant - en underbar matresa som vi gladeligen skulle göra igen. Gillar ni mat ska ni verkligen resa till Sydafrika och gärna till vinlandet!
Läs hela inlägget »

Tryck på play nedan för att lyssna på intervjun i vaken med P3&P4

Sussies pappa Ingemar och farbror Tomas kom till vårt nya boende i stadsdelen Gardens på kvällen och vi firade deras ankomst med en stark Sydafrikansk tradition som kallas Braii. Det betyder kanske inte vad man tror. Men det är en namnet på grillning och vi satt kring matbordet och pratade, skrattade och njöt hela kvällen. Sedan vinkade vi hej då till Lisa och sedan kröp vi tidigt i säng.

 

Nästa morgon begav vi oss ned till hamnen där ett stort shoppingcenter, flera restauranger och ett stort akvarium ligger med utsikt över Table Mountain. Men vi skulle varken shoppa eller äta utan istället sätta oss på en dubbel-däckarbuss och turista runt hela staden. Det var ett väldigt bra sätt att få se hela Kapstaden till en billig peng och samtidigt skapa sig en bra uppfattning om de olika stadsdelarna. I våra hörlurar fick vi mycket information om stadens historia och det var intressant att veta lite mer om Kapstaden. Vi hoppade av för att besöka ett museum som berättade om hur en hel stadsdel tvingades emigrera till fördel för de vita och vi stannade också i den otroligt vackra Camps Bay. I Camps Bay häckar celebriteter och finare folk som vill njuta av läcker sjömat vid strandkanten. Stranden ligger vackert i en vik med Signal Hills gröna spets till höger och de tolv apostlarna som ramar in stranden bakifrån. Vi förstår verkligen varför stranden är så populär och det var en av de finaste stränder vi sett. Lunchen passade vi på att äta på en Italiensk restaurang med utsikt över det turkosa vattnet men portionerna var små och dyra och upplevelsen blev inget speciellt. Men stämningen var fortfarande på topp och vi styrde kosan mot Water Front för att mysa i kvällssolen. Middagen blev på en restaurang som serverade afrikansk mat och vi passade på att pröva både antilop och struts.

 

Dagen efter gick vi förbi den muslimska stadsdelen Bo Kaap med sina färgglada hus och kullerstensgator. Stadsdelen var den de asiatiska slavarna flyttade till och eftersom flera av dem var muslimer byggdes flera moskéer i området och en egen kultur och matkultur utvecklades i området. När slavarna blev fria målade de husen i starka och grälla färger för att markera sin frihet då de som slavar var tvungna att bära grå/bruna kläder. När vi spatserat runt i värmen en stund gick vi ner till firman där vi hyrt vår bil och hämtade ut den. Sedan körde vi mot Godahoppsudden längs den enormt vackra vägen som gick precis bredvid bergsväggar och klipporna som störtade ner i det blåa vattnet. På vägen passerade vi Simon´s Town som var en liten mysig fiskeby och i närheten stannade vi för att besöka Boulders Bay där en stor pingvin-koloni bor. På de kritvita stränderna gick pingvinerna omkring och de simmade tillsammans i det turkosa havet. Det var en väldigt vacker plats och en annorlunda upplevelse. När vi beundrat utsikten ordentligt körde vi vidare mot Godahoppsudden där vi började med en utsökt middag på Two Oceans. Sussie åt en av de bästa Sushis hon ätit! Efter maten gick vi upp till fyren med spektakulär utsikt över udden, havet och klipporna. Vi hade strålande sol hela dagen och det var verkligen rätt dag att besöka denna natursköna plats.

 

Vi har passerat 100.000 kronor, men som sagt fortsätter insamlingen! Vi har även fått in fyra anmälningarna till tävlingen om en Iphone 5. Anmäl dig du med!

 

/TandemLove

Bo Kaap vilket är ett område i Kapstaden som är målat i alla olika vackra färger! Men det är en historisk förklaring!
Tvättäkta turist!
Vi hoppade av vår Sightseeing buss i Camps Bay och gick runt på stranden!
Vackra kvinna!
In Action!
På väg till Boulders Beach
Här ser du en herre i frack!
Ett populärt resemål på Kaphalvön!
Cape Point!
Cape of Good Hope!
Kaphalvön spenderade vi en heldag. Men det var inte tillräckligt!
Vad nöjd med allt som livet ger..
Körde tillbaka till en storslagen solnedgång!
Läs hela inlägget »
Rasmus njuter av frukosten på Glen Boutique hotel!

Det har varit välbehövligt med en liten paus från bloggen och bara få njuta och koppla av. På något vis känns det som om tröttheten sakta men säkert börjar smyga sig på. Kanske är det nu vi verkligen slappnar av och det vi gått igenom börjar sjunka in? Egentligen har vi inte så mycket att säga om veckan som gått, för vi har bara haft det bra. Vi har njutit dagarna i ända av god mat, läckra och billiga viner, vacker utsikt och härlig shopping. Dagarna har börjat med en underbar, fräsch och hälsosam frukost på vårt nya favorithotell Glen Boutique Hotel i området Sea Point. Det är nog det bästa hotellet vi bott på- ska ni åka hit någonting kan vi varmt rekommendera detta boende.

 

Vi har hunnit umgås en hel del men Sussies kompis Lisa som bott i Kapstaden i sex månader. Tillsammans har vi hunnit med ett besök på en mysig matmarknad i stadsdelen Woodstock. Det var strålande sol och marknaden var fullpackad av trendiga människor som kommit för att njuta av mat och dryck. Några satt och åt ostron med ett glas vin klockan 11 på förmiddagen, andra mumsade på pizza, en del hade precis inhandlat frukost och en del sprang omkring med stora glas Mojito. Stämningen var avslappnad och ett band som spelade musik i stil med Gypsey Kings spred en festlig känsla över det hela. Vi köpte en burgare där köttet var gjort av struts med avokado sås, ruccola och färska grönsaker på, vinbladsdolmar, falafel och givetvis smoothies på bär. Efter lunch åkte Lisa och hennes vän hem medan Rasmus och jag begav oss till Water Front för att shoppa lite ytterligare. På eftermiddagen snubblade vi över en Afternoon Tea för bara 110kr och vi slog till direkt. Vi frossade i goda pajer, snittar, scones, desserter och massa små delikata bakverk. I baren spelades lugn musik och vi bara njöt av stämningen, musiken, maten och den vackra dekoren. Som utsikt hade vi det vackra Table mountain och himlen var helt klarblå. Efter testunden slöt Lisa upp med oss igen och vi gick ut och åt på den berömda restaurangen Nobu. Maten var Japansk och den var himmelsk men väldigt små portioner. Vi förstår verkligen varför japanerna är så smala! När vi ätit färdigt gick vi vidare till centrum där vi gick ut på en fullpackad krog och satt och snackade resten av kvällen. Dagen efter åkte vi med vänner till en vän till vinstaden Stellenbosch strax utanför Kapstaden. Där prövade vi vin och spenderade resten av dagen i detta berömda vinimperium. Mer finns det inte mer att säga. Kort och gott njuter vi av varje sekund!

 

Varje morgon när vi vaknar ligger vi extra länge kvar i sängen och njuter av mjuka och lena lakan. Vi rullar huvudet på kudden och uppskattar känslan av en "riktig" kudde! Så underbart! Sedan går vi till duschen och låter heta strålar värma våra trötta kroppar. Fortfarande kan vi vrida på kranen och hoppas att det finns vatten. Om det finns vatten hoppas vi att finns varmvatten. Och när varmvattnet flödar ut ur munstycket måste vi påminna oss att varmvattnet inte tar slut efter 30 sekunder. Vi är tillbaka. Vi är tillbaka till den europeiska lyxen att ha rinnande rent och varmt vatten! Och vi tar verkligen till vara på varje liten detalj av detta "överflödiga" liv. Det är som om varje sinne har blivit överkänsliga samtidigt som hjärnan har förmågan att ta upp alla dessa underbara smaker, lukter och syner. Resultatet och uppskattningen blir makalös!

 

Med denna insikt över hur mycket det är möjligt att uppskatta alla de små sakerna kan vi ge ett hett tips till dig läsare. Om du kanske inte känner längre hur god pastan smakar, inte längre hör fågelsångens underbara toner eller inte ser solnedgångens skiftande färger när klotet sänker sig över horisonten. Då borde du cykla genom Afrika =)

 

Nu har Susannes far och farbror kommit ner och vi ska agera "riktiga" turister under 10 dagars tid. Fortsättning följer...

 

/TandemLove

Besökte en marknad med mat och lite smått och gott!
Sussie spanar in förbjuden mat ;P
Det är så vackert med Table Mountain runtomkring centrala Kapstaden!
Sussie i solen vid Waterfront!
En annan värld än den vi upplevt de senaste månaderna!
En dag besökta vi hotellet Ona & only och åt deras ljuvliga Afternoon Tea för bara 165 Rand = 120kr
Vi njuter och vi njuter och vi njuter!
Läskande??
Cocktails för 35-50 kronor!
Visste du att Japan har mest Michelinstjärnor i världen! Nästa resmål?
En kväll avslutades med den kända japanska restaurangen Nobu som bjöd på högklassig mat!
Sedan fick vi följa med ut ett par till Stellenboch och pröva vin!
På en av gårdarna!
Är det vackert eller vad?
Och humöret var på topp hela dagen!
Läs hela inlägget »

Här kommer hela vår tio månader långa resa nermalt i tjugofem bilder. Det blir som en snabbspolning, en återblick och en summering i bilder. Om ett par dagar kommer vi lägga ut våra topplistor, så håll utkik.

 

Glöm inte anmäla er till tävlingen om en Iphone- klicka här!

 

Då kör vi!

 

/TandemLove

Norge (Juni,Juli, Augusti) - Det vackraste landet på HELA resan!
Sverige (Augusti) - En välbehövd mellanlandning i världens bästa land!
Danmark, (Augusti) - På den tiden hade vi en annan cykel och ett tungt släp!
Tyskland (September) - På cykel längs kanaler!
Holland (September) - Kanske Europas trevligaste människor?
Belgien (September) - Missa inte Moule Fritte (maträtt)!
England (September) - En av Europas vackraste platser på sydkusten!
Frankrike (September) - Landet med passion för mat! Hit kommer vi åka igen på matresa!
Italien (Oktober) - Ett land vi har blandade känslor för! Men italienska Rivieran föll oss i smaken!
Vatikanstaten (Oktober) - Världens minsta land?
Albanien (Oktober) - kanske landet som överraskade oss mest! Vi älskar människorna!
Makedonien (Oktober) - 2 dygn, men det gav smak för ett återbesök!
Grekland (Oktober) - Landet utan bilar!
Turkiet (Oktober, November) - Susanne framför Blå Moskén i Istanbul!
Jordanien (November) - Cyklingen längs döda havet bjöd på magnifika vyer!
Egypten (November, December) - I Egypten dumpade vi kärran och förberedda oss inför den Afrikanska kontinenten!
Sudan (December) - Att säga att Sudan har bland de trevligaste och fredligaste människorna är svårt att förstå med deras många och långdragna konflikter! Men det är så sant så!
Etiopien (December, Januari) - En månad med psykisk terror! Men landet som berörde oss mest!
Kenya (Januari, februari) - Möte med olika kulturer är bland det häftigaste på hela resan!
Tanzania (Februari) - Musikens och färgernas land!
Malawi (Februari) - Nyfikna och underbara människor!
Zambia (Mars) - Landet som vi trodde var platt, men gav oss en ordentlig utmaning!
Botswana (Mars) - Det enda "vilda" landet i Afrika!
Namibia (Mars, April) - Är det någon som ser kattskrället?
15 april Sydafrika, Kapstaden - Efter 300 dagar på cykelsadeln var vi äntligen framme!
Läs hela inlägget »

Klockan var sent igår kväll. Vi satt båda i sängen på vårt hotellrum här i Sea Point, Kapstaden. Helt plötsligt började Rasmus skrika och jag blev nästa rädd av reaktionen. Är det någon som bryter sig in? Nej, han gapar  åt något positivt för att han ler med hela ansiktet! Då vänder han datorn åt mitt håll och jag bara tittar på skärmen. Tittar och tittar. Det är vår insamlingssida från Inspons.se som är uppe. Sedan förstår jag! WOW! HELT UNDERBART! Vi hade nått vårt insamlingssmål. Men hur? Vi hade precis nått 80.000kr och 20.000 hade kvar. Min  blick går till höger och jag ser flera nya gåvor:

 

Cent med familj och företag                                       5000kr

Bygg betong og Laft AS v/ Cent Gustafsson             15.0000kr

 

 

Nu har insamlingen nått 103.000 kronor! Detta tycker vi är helt obeskrivbart! Vi är så tacksamma till alla Er Givare som gett en liten slant eller en stor! Allt tillsammans har växt på hög och tillsammans har vi nu hjälpt 515 människor med rent vatten och sanititet! Ta några sekunder och tänk hur många människor det är!

 

Vi vill tacka NO 19 för Er gåva! Men speciellt för all Er hjälp. Ni har varit med sedan start och hjälpt oss att sprida ut våra visitkort i Alingsås till alla besökare på Er frisörsalong. Stort tack!

 

Men främst vill vi tacka Cent med familj och hans företag Bygg Betong og Laft AS! Ni har sammanlagt gett den största gåvan hittills i Inspons historia och hjälpte oss över 100.000 kronors gränsen! Ni skulle bara veta vilken lättnad ni skänkte oss! Vi borde tagit kort på de glädjetårar som rann utefter våra kinder igår kväll! För er som inte kan vår blogg utan och innan möte vi denna underbara familj i Molde! Vi väntade på nya däck från Sverige och fick bo en hel vecka hemma hos dem och hade en helt underbar semestervecka!

 

Men vi fortsätter kämpa för allas rätt till rent vatten! Vi avslutar som sagt vår insamling med Vätternrundan och nu hoppas och tror vi att vi kan hjälpa ännu fler människor! Är ni med hela vägen fram?

 

Vill du veta hur pengarna används kan du klicka dig fram på sidan - LÄS HÄR!

 

/TandemLove

 

Till höger ser ni Gåvorna! Gå även in på www.inspons.se!
Läs hela inlägget »

Dagen D var här! Det var nu vi skulle trampa de sista 30km till mållinjen. Vi förstod det fortfarande inte, vi kunde inte tro att det hela snart skulle vara över. Det kändes befriande att tänka att vi inte skulle behöva kliva upp på cykeln kommande morgon. Slippa gnida skavsåren ytterligare en dag och slippa pressa kropparna bortom deras förmåga. Snart skulle vi få sätta ner benen på fast mark på allvar. Vila, njuta och få träffa nära och kära. Det var med glädje vi snörade på oss cykelskorna!

 

Vi slängde i oss den gedigna frukosten men vi båda hade svårt att få ner maten. Nervositeten, spänningen och känslan av allvar tog över och vi skyndade oss iväg. I flaskhållaren satte vi champagneflaskan, redo för att avnjutas i Kapstadens hamn. Sedan började vi trampa längs den vackra kusten med sandstränder, lyxiga villor och brusande hav. Det har aldrig gått så enkelt att trampa någonsin och det kändes bokstavligt talat som om cykeln flög fram utav sig själv. Telefonen ringde i ett kör med besked om olika mediaföretag som ville filma, fotografera och intervjua. När vi bara hade ungefär 5km kvar till Waterfront stannade vi med Table Mountain som förgrund för att knäppa lite "seger bilder". Passande nog dök första tidningens fotografer upp ungefär samtidigt. Efter tio minuter kom ett tv-team in slirandes på parkeringen. De båda ville filma och fotografera oss "in action" och de hoppade in i sina bilar igen. Vi svängde upp på den fullpackade huvudvägen där morgontrafiken som bäst höll på att stoppa igen körfältet. Reportrarna hängde ut genom bilrutorna och filmade och fotograferade oss när vi trampade oss in mot Kapstaden. Resten av bilarna på vägen tutade frenetiskt och irriterat och det hela kändes nästan kaotiskt. Ibland körde reportrarna i förväg och hoppade ur bilarna för att sedan springa bredvid oss ute i vägkanten. "Allt för konsten", brukar man ju säga?

 

Någonstans i allt detta började vi inse att vi inom kort skulle nå vårt mål. När tanken på allvar slog oss och vi för första gången kunde ta till oss den, kändes det i hela kroppen. En pirrande och nästan stickande känsla spred sig över Sussies rygg och ner längs armarna hela vägen ut i fingerspetsarna. "Vi har gjort det, herrej*vlar, vi har grejat detta!" Från hamnen luktade det fisk och hav och morgonens arbetsmoment hade precis kommit igång med ett buller från alla maskiner. Vi körde genom hamnområdet och mötte alla sargade arbetare som förvånat hälsade med höjda ögonbryn och öppna munnar. Telefonen fortsatte ringa var femte minut och vi hade bråttom till Noble Square vid The Water Kant där tv-teamet väntade på oss. Plötsligt rullade vi på fälgen och ett väsande ljud hördes tydligt. Vi hade lyckats få punktering i ett ögonblick då det verkligen inte passade sig. Vi stannade och pumpade däcket tillfälligt men ganska snart rullade vi inte mer än en meter åt gången. Vi var tvungna att laga punkteringen och framför våra ögon låg Water Front signaturmärke Parisehjulet. Det var så vansinnig nära, men vi ville ju inte gärna promenera in den sista biten.

För första gången någonsin hade vi fått inte bara ett, utan FYRA hål på en och samma slag. Vi lagade hålen på rekordtid och sedan hoppade vi upp på sadlarna igen. Sedan körde vi runt som galningar och försökte hitta vägen till torget vi valt som mötesplats. När vi rullade in på Noble Square med Taffel Berget som bakgrund kom känslorna över oss ordentligt. Vi grät, kramade varandra och WaterAids representant. Folk applåderade och knäppte kort och filmkameran såg till att få med varje tår på band. Vi tittade på varandra och behövde inte säga ett enda ord. Vi kände precis likadant. Lättnad, glädje, stolhet och ett rus av lycka flödade genom våra hjärtan. Det var stort, det kändes otroligt mäktigt! Vi hade klarat det vi gav oss ut för att genomföra. Trots så många tankar om tvivel längs vägen. Ja, det kändes sannerligen helt otroligt att stå där i Kapstaden med cykeln! En syn vi fantiserat så ofta om under denna resan.

 

Stora mikrofoner trycktes upp i våra ansikten och tv-intervjun tog fart. Vi försökte febrilt översätta våra svenska tankar till engelska på ett snabbt men bra sätt. Hela upplevelsen gjorde att huvudet nästan snurrade runt där inne och Sussie skakade i hela kroppen. Det var svårt att uttrycka sig väl och vi kände oss väldigt oerfarna, men trots det var det väldigt roligt att få uppleva en tv-intervju. När de förklarade att programmet skulle sändas klockan 13.00 slappnade vi av och tänkte att det nog inte var många som skulle se oss. När tidningen och tv hade fått sitt spelade Khumbu Zuma upp ett videoklipp från Svenska WaterAids Generalsekreterare som var en hälsning till oss. Vi blev så glada för detta och kände oss så rörda att vi började storgråta igen. Allt bara svämmade över!

 

Sedan när vi torkat tårarna och alla reportrar och media folk begett dig till sina kontor för att arbeta med sitt material gick vi för att äta lunch på en fiskerestaurang precis vid vattnet. Samtidigt ringde en radio kanal och ville att vi skulle komma till studion och göra en intervju. Så vi fick äta fisken och musslorna snabbt och sedan bege oss till den angivna adressen. Vi skulle prata hos Smile FM som är en radiokanal som försöker uppmärksamma även positiva nyheter och spela både lokal musik och kommersiella artister. Ett riktigt bra koncept tyckte vi och det hela kändes väldigt spännande. Vi klev in i studion och fick mikrofoner inställda efter vår längd och styrka på rösten. Sedan fick vi korta instruktioner på hur de ville ha intervjun, korta, snabba och käcka svar var ordern och vi skruvade på oss nervöst. Reportern undrade om vi inte gjort detta förut och vi erkända att detta var vår radio-oskuld. Han såg lite nervös ut och vi kände hur svetten bröt ut i händerna. Den röda lampan började lysa och vi var i sändning. Reportern berättade kort om vårt projekt och sedan kom första frågan. Hans personlighet gjorde det enkelt att svara och eftersom han var så avspänd och cool började även vi slappna av. Det kändes nästan som om man pratade över en kopp kaffe. Intervjun gick bra men vi hatade givetvis att höra våra egna röster :)

 

När vi slog på mobilerna igen hade vi flera missade samtal och snart ringde det på nytt. En tidning ville ha en intervju på telefon och vi satte oss med för att genomföra den. Sedan ringde tv-bolaget igen och de ville använda oss i kvällsnyheterna. De nämnde något om studio och vi höll nu på att bli riktigt nervösa. Skulle de intervjua oss i en studio? På "Prime time" tv i ett land med ungefär femtiotvå miljoner människor? Hjälp! Sussie fick panik och sprang till närmsta shoppingcenter för att köpa en outfit och ringde sedan sin kompis Lisa i ren panik. "Jag behöver smink, har du en hårborste?" Lisa intygade att dessa magiska verktyg fanns att tillgå och vi cyklade till hennes hus. Det var snabba puckar som gällde och vi hoppade in i duschen nästan direkt. Sen fick Lisa sminka Sussie och med de nya kläderna såg hon ut som en ganska normal människa. Rasmus hade bara ett val och det var en skjorta och han behövde varken smink eller hårborste för att se anständig ut.

 

Lisa följde med oss till SABC och efter lite förvirring blev vi insläppta och vi fick vänta i en blommig soffa ala 80-tal. Ingen mötte oss och infen förklarade vad som skulle hända. Efter en stund kom en kameraman och förklarade att vi skulle följa med honom. Vi gick in i en tom studio med en stor bild på Table Mountain som fondvägg, ett skrivbord med två stolar framför. Ingen reporter kom och vi förstod inte riktigt hur den här intervjun skulle gå till. Skulle vi ha en egen show och snacka fritt? Kameramannen tejpade mikrofon och hörsnäckor på oss och vi förstod att reporterna skulle dra intervjun från en annan studio. Ifrån South Africa Broadcasting Corporation i Johannesburg för att vara mer exakt. I öronen började de testa vår ljudet i snäckorna och sedan styrkan på våra små mikrofoner. Det började känns minst sagt nervöst och svetten bröt ut ännu en gång. Strupen snörde ihop sig och blev alldeles torr. Kameramannen sa:
"Men ni har väl gjort detta många gånger förut?"
"Neeej..." Svarade vi.
"Okeej. Aha, hmmm, Ni vet att det är Live va? Det värsta misstag ni kan göra är att inte titta in i linsen. Tittar ni någon annanstans kommer ni se jättekonstiga ut!" Hans instruktion hjälpte inte vår nervositet och det ända vi ju kunde tänka var "Titta in i linsen, titta in i linsen, titta in i linsen!"

 

Vi väntade fortfarande att få mer instruktioner. Typ vilka frågor vi skulle svara på. Men inget kom... Vi försökte andas lugnt och förbereda oss på vilka svar vi skulle säga. Vi ville att engelskan skulle flyta naturligt och komma lika lätt som de svenska svaren. Inte sitta i direktsändning under kvällens nyhetssändning och säga "Öööhhh..." i början på varje mening. Nervositeten ökade och Sussie nästan krampade i mungiporna eftersom de inte kunde sluta le brett. I våra öron talade någon om för oss att det var två minuter till sändning och sedan hörde vi reporten berätta om oss. På tv bakom visades klippet från tidigare (längst upp i blogginlägget) och sedan berättade reporten att Susanne och Rasmus Engberg var med dem Live från Cape town. Vi kände oss precis som de där krigsreportrarna som har en hörlur och som svarar jättelångt efter frågan ställts på grund av fördröjningen. Frågorna var långa och innan vi hunnit uppfatta vad sjutton hon egentligen ville ha svar på var det dags att säga något. Välformulerat, kort, smart och på engelska. I varje fråga var det som tre olika frågor och det var ärligt talat svårt att få till något storslaget. Det kändes som om rösten darrade likt en hundvalp i vinterkyla och vi gjorde vårt bästa för att se avslappnade ut. Lisa hävdar att vi gjorde ett bra jobb men hon är inte direkt objektiv ;) Det var en rolig upplevelse och det kändes skönt att få mediaträning här och inte framför hela Svenska folket!

 

När intervjun var över hoppade vi in i en taxi som tog oss till en välkänd köttrestaurang där vi firade dubbelt med stek, vin och favoriten crème brulee. Vi kände att tröttheten kom över oss ganska snabbt och det var väldigt skönt att få avsluta dagen med en middag i sällskap med en vän. Det var nog den mest spektakulära och annorlunda födelsedagen Sussie vart med om. Och en sak är säker - vi kommer alltid minnas denna dagen! En milstolpe i vårt liv, en påminnelse om vilka vi är och en indikation på att vår relation klarar en del.

 

Vi känner oss hedrade över att fått göra denna insamling i WaterAids namn. Vi pratade med den huvudansvarige för WaterAids alla kontor i södra Afrika. Han var djupt tacksam för vår insamling och för att vi bidrar med att uppmärksamma detta jätteproblem. Han förklarade att det är så många som är i akut behov att detta stöd och att vi verkligen förändrar livet för de människor som får hjälp. Han berättade att en stor del av befolkningen i Afrika lever på sju kr om dagen. Att de får tillgång till rent vatten, toaletter och kunskap i hygien är avgörande för deras överlevnad. Han var så otroligt glad över alla privatpersoner som bidragit till vår insamling och han var rörd över Ert stöd och engagemang. Vi känner oss stolta över ER insats, glöm inte att det är NI som räddar liv. Det betyder jättemycket för människorna här och de flesta ser på er givare med stor respekt. Allvarligt talat, vi hörde varma ord från flera håll. Ni är fantastiska. Ni har gjort en insats för världen - känn er stolta!

Avslutningsvis vill vi även tacka alla våra läsare som följt oss genom detta enorma äventyr. Tack för alla kommentarer, Gillam-arkeringar och peppande ord. Ni har varit ett stort stöd och en positiv och glädjande motivation för oss varje vecka. Verkligen stort tack till ER!

 

Bloggen fortsätter, projektet löper tills vi trampat runt Vättern och vill du vinna en Iphone 5 klickar du HÄR!

 

Länk till artikel i Sunday Times,, tryck här! 

 

Länk till artikel i Cape Town Argus, tryck här!

 

/TandemLove till Er alla =)

Synen av Taffelberget på håll fick oss att rysa när vi kom närmare och närmare!
Löööv!
Pussilipuss!
Fotografer och Tv-team körde längs med vägen, hoppade ut, knäppte kort och film och fortsatte så längs huvudvägen! Ballt!
Efter inga punkteringar sedan Namibia, fick vi fyra stycken när vi bara hade 2km kvar!
Firar med Champagnen från Restaurant Orca!
Jihooo!!!
Intervju med SABC 3, vilken är längst upp i detta blogginlägg!
FRAMME!
Snabb lunch i havets tecken! Mumma! 1 kg musslor a la belgian style!
Redo för intervju efter lunchen med Radio Smile 90.4 FM!
Blev intervjuad av en riktigt skön kille!
Förklarar problemet kring bristen på rent vatten för alla lyssnare!
Radioprataren till höger och WaterAid representant Khumbuzile Zuma mellan oss!
Sussie får öronsnäckan placerad och nervositeten ökar! Hej handsvett!
Den enda instruktionen vi fick: "Det största misstaget är att inte titta i linsen, då ser ni konstiga ut". Annars helt oförberedd!
LIVE-tv!
Summa kardemumma var det en häftig upplevelse!
Avslutade kvällen med en Creme brulee! Tack alla som följt vår resa ner till Kapstaden! Men håll ut! Än är inte äventyret över...

Videoklipp från WaterAid Sverige, detta är även tillägnat till Er givare!

Läs hela inlägget »

Vi närmade oss Kapstaden sakta men säkert och för varje avståndsskylt vi passerade skrek vi ut vår glädje, men trots att vi ser skyltarna tror inte Sussie på att det är sant. Vinden blåste vinande starkt från sidan och de ständiga kullarna gjorde att vi fick kämpa för varje tramptag. Det skulle sannerligen inte bli enkelt att trampa de sista milen. Men det var egentligen uppfriskande på sätt och vis. Vi fick verkligen sätta uthålligheten, envisheten och motivationen på prov. När man möter motgångar utvecklas man och de sista dagarna har varit ett styrkeprov utan dess like. Det har varit lärorikt och i slutet av varje dag känner vi oss extra nöjda med dagens prestation. Vi ska inte trötta ut er med att skriva spaltmeter om hur vacker naturen är, men vi måste återigen säga att Sydafrika är ett av de vackraste länderna på resan. Norge och Sydafrika är topp 1 gällande naturupplevelser!

 

När vi bara hade 71 kilometer kvar till Kapstaden såg vi hur Table Mountain tornade upp sig i fjärran och vi var tvungna att slå upp en google-karta för att verkligen försäkra oss om att vi såg rätt. Vi trodde inte våra ögon! Det kändes inte verkligt! I vårt inre har vi så många gånger vi sett detta framför oss. Men nu när Cape Towns signum Table Mountain låg inom räckhåll kunde vi inte greppa det. Rasmus tjoade och skrek medan Sussie bara satt i tystnad bakom och stirrade på berget och ljusen från staden. När avståndsmätaren visade att vi endast hade 30km kvar till "The Mother City" svängde vi av mot Melkbosstrand där vi skulle spendera natten.

 

Eftersom vi lovat att möta WaterAid på måndag och vi nu var före schemat beslöt vi oss för att njuta av helgens värme vid kusten istället. Vår tanke vara att cykla ut på Goda Hopps udden dagen innan mötet med WaterAid, men ärligt talat har de senaste cykeldagarna kört slut på oss och vi är i behov att vila. Därför svängde vi av mot det vackra samhället med villor som fick våra ögon att poppa ur skallen. Melkbosstrand visade sig vara ett oerhört vackert samhälle precis vid havet och det var en ren upplevelse att få se omgivningarna. Vi checkade in på ett mysigt B&B och sedan var det dags att möta The Sunday Times för att ta bilder till tidningen. Fotografen var duktig och tog väldigt professionella bilder vid strandpromenaden. Efteråt vandrade vi runt på stranden och njöt av den sänkande solen som dalade ner mot horisonten! Det var magiskt!

 

Vi hade beslutat oss för att fira vår ankomst med en lyxig fiskerestaurang. Restaurang Orka cafe låg precis vid stranden och inuti var det en varm och avspänd atmosfär. Vår servitör var väldigt duktig och trevlig och vi kände oss verkligen uppassade men på ett avslappnat sätt. Vi beslöt oss för att verkligen slå på stort och äta tre-rätters med vin till och vi började kalaset med en flaska vitt Cenin Blanc från Franschoek i Sydafrika. Till förrätt åt Rasmus favoriten sniglar i vitlökssås och Sussie åt blå musslor gratinerade i blåmögel ost med bacon till och det var en ovanlig men underbar kombination. Till huvudrätt fick vi in en enorm fisk och skaldjurstallrik med bläckfisk, jätteräkor, musslor i vitlökssås och två stora fisk filéer. Till detta serverades pommes frites, ris, sallad och en fantastisk stuvad spenat och en citronsås. Vi har aldrig sett en sådan stor portion och även om vi knappt ätit någon lunch hade vi svårigheter att äta upp allting. Men vi åt långsamt, tog många pauser och efter en stund lyckades vi få rum för nästan varje liten munsbit. Medan vi åt sänkte sig solen sakta ner i havet utanför och hela rummet färgades orange och gult. Från högtalarna strömmade mysig halvlugn musik i stil med Matchbox Twenty och från borden runt omkring klingade skratten. Det var vårt första "riktiga" restaurangbesök med gourmetbetoning sedan Rom och vi njöt i fulla drag. Det var verkligen en underbar upplevelse och kväll och vi satt nästan med tårar i ögonen. Det var för bra för att vara sant - det var perfekt! Miljön, maten, vinet, servicen och kanske extra mycket eftersom det var början på en avslutningen på något mycket, mycket stort i våra liv. Vi är ju inte framme än, men vi firar i flera dagar har vi bestämt!

 

När maten stod oss upp i halsen tog vi våra vinglas och begav oss ut på verandan för att få andas in den friska kvälls- och havsluften. Därute på verandan kom vi i kontakt med ägarna för restaurangen och ett långt samtal inleddes med dånande skratt och glädje! Från ingenstans kom vår servitör ut med en glassdrink med Amarula likör som var utsökt och det var en perfekt avslutning på måltiden. Vi bugade och bockade för den snälla gesten. Men inte långt efter kom vår servitör ut med varsin choklad- och hasselnötsshot. Ljuvligt! Vi fortsatte prata och fler och fler människor lämnade den tidigare fullsatta restaurangen. Hela personalstyrkan stod ute med oss och pratade och skrattade så att mungiporna krampade. Vi skiljdes först åt när vi timmar senare insåg att personalen höll på att stänga och det var dags att betala. Då tappade vi hakan när en av ägarna kom ut med en flaska Champagne, som vi skulle fira med på måndag och meddelade oss att hela middagen var på huset! Wow! Vi skämdes nästan. De var väldigt imponerade av vår insats och vårt projekt, men vi har fortfarande så svårt att ta till oss det. För vi känner oss verkligen inte så märkvärdiga på något sätt. Vi är stolta och glada. Men den uppskattning folk visar oss på grund av vårt projekt känns oerhört smickrande så att vi knappt vet hur vi ska hantera det. Generade tackade och bugade vi för deras enorma generositet och sedan gick vi hem och lade oss. Mäta och belåtna! Det skulle bli en tidig morgon nästa dag.

 

Vi hade nämligen blivit inbjudna av ägaren där vi bodde att följa med ut och fiska på ett traditionellt sätt. Ett arv som gått i generationer sedan 1660-talet och idag finns det enbart två grupper människor som genomför detta. Och detta skulle vi få uppleva! Klockan ringde 05.30 på söndags morgonen. Glada i upplevelser och människomöten som vi är trotsade vi vårt sömnbehov. Så klockan 6 steg vi in i bilen med mössorna långt nerdragna över ögonen. Vi körde genom ett nästan bäcksvart Melkbosstrand tills vi kom till Bloubergsstrand där den lilla roddbåten var ute för att hämta nätet. På stranden stod ett gäng lokala och väntade under tystnad. Varje helg under sommarhalvåret möts ett gäng personer för att dra nät tillsammans på ett speciellt tillvägagångssätt. Men regeln (lagen) lyder att de ansvariga måste ha med de fattigaste av de fattigaste och de fullaste av de fullaste i samhället. Ja, du läste rätt - full som i alkoholpåverkad. Fisken de fångar delar de upp mellan sig och får de bra med fisk säljer de vidare fisken och de fattigaste får pengarna för det. Det är med andra ord en väldigt vacker och nyttig hobby som inte bara gynnar de i behov utan också binder samman raser och samhälls-klasser. Gubbarna och gummorna som blivit upphämtade ur slummen på morgonen hade härjade ansikten och små, korta kroppar. De luktade alla starkt av sprit och några darrade lite lätt när de stod still. De arbetade raskt och skrattade och skämtade hela tiden med varandra. De hade roligt, alla tillsammans. Kaptenen som var en vit äldre man skojade med gummorna och slängde krabbor på dem och de skrek varje gång. De var livrädda för krabborna som fastnat i nätet och det var roligt att betrakta deras samspel. Det skvalpande iskalla vattnet slog mot våra fötter men de lokala verkade inte frysa det minsta. Det blev inte så mycket fisk men kanske tillräcklig för att mätta munnen för dagen åtminstone. För oss var det en speciell upplevelse som fick oss att fundera på mycket över livet. Hur man i ett samhälle kan hjälpa varandra, stort som smått. Och hur mycket man egentligen själv får tillbaka av att göra något för andra. Gubbarna fick sällskap och umgänge, fyllegummorna fick mat på bordet. Hur ofta ser vi en högavlönad och välutbildad person i Sverige umgås med en uteliggare eller de alkoholiserade utstötta? Den generositet och omtanke som finns på denna kontinent är något att se upp till och vi har mycket att lära!

 

/TandemLove

Susanne tror inte sina ögon. Hon har inte förstått att Kapstaden är inom några mil! Rasmus däremot jublar för varje skylt!
Eufori, Eufori!
Längtan efter denna åsynen har fått oss att krypa upp ur sovsäcken och gnida våra skavsår! Äntligen!
Men vi är inte framme än. Planen är att cykla in måndag 15-4 - Susanne födelsedag! Hittat ett msyigt B&B i Melkbosstrand!
STOP and enjoy LIFE!
Gick ner i lördags (igår) för att skåda solnedgången!
En så enkel sak att se solen sänka sig över Atlanten fick oss att rysa! Det var så vackert!
Vi hade bokat bord på Restaurangen Orca - vilket skulle bli en underbar upplevelse!
Susanne förätt! Musslor med blå mögelostsås och stekt bacon!. Spännande och helt underbart gott!
En Seafood platter for 2 med lika mycket mat för en hel familj!
Av ägarna som blivit intresserade av vår resa och vårt välgörenhetsprojekt gav oss hela matupplevelsen och en flaska Champagne gratis!
Nästa morgon innan solen gått upp följde vi med B&B ägare ut på en traditionell fisketur!
Ett sällsynt projekt där en grupp människor går ihop tillsammans med det fattigaste från slummen för att fiska!
Är detta en mäktig utsikt att börja morgonen med?
Det är så vackert!
The poorest of the poor...
Vi fick självklart chansen att hjälpa till att dra upp nätet, för att sedan återvända till vårt B&B för att avnjuta en frukost!!
Läs hela inlägget »

Vi trodde att vi kommit i form, byggt upp muskler och en cykelkondition. Vi såg framför oss hur de sista hundra milen skulle gå som på räls. Det skulle kännas som en enda lång nedförsbacke skojade vi friskt med varandra. Men faktum är att ända sedan vi lämnat Windhoek har cykeldagarna känts som första veckan i Norge. Vindarna har vaknat till liv och blåser ursinnigt starkt från sidan, snett framifrån eller allra värst rakt framifrån. Vägarna har slingrat sig uppåt i oändliga backar eller kort men branta eländen som vi sakta gnager oss uppför. Skavsåren har gjort oss båda galna och knäna har varit mer än trötta. Saken är den att våra kroppar har känt helt utslitna det senaste och en enorm trötthet har kommit över oss. Som från ingenstans slog känslan av utmattning rot i oss och vi har varje dag frågat oss själva om vi verkligen orkar en dag till i sadeln. Händelsen med lastbilsgubben har dessutom gjort att vi känner en underliggande stress ute på vägarna. Helst vill vi bara komma fram för dagen. Vår trygga cykelrutin känns inte längre lika trygg. Det har varit allt annat än en semester de senaste dagarna.

 

Men när vi lämnade Vanrhynsdorp förändrades något. Vi bjöds på de mest fantastiska vyerna vi sett sedan Norge. Landskapet vi nu färdas genom är helt underbart med bergskedjor, gröna vinodlingar och citrusdalar och friskt blått vatten som slingrar sig mellan bergsmassiven. Vi kunde känna hur energin steg inom oss när vi belönades med dessa spektakulära vyer. Naturen fick oss också att njuta av cykligen igen. Natten i Vanrhynsdorp spenderade vi på en sliten camping och det började blåsa lite extra på kvällen. Vi åt våra nudlar och festade till det med två liter coca-cola zero. När det var dags att sova märkte vi hur koffeinet hade tagit över våra kroppar. Vi kunde inte sova hur gärna vi än ville och hur mycket vi än försökte. Ögonlocken nästan poppade upp av sig själva och vi låg och stirrade upp i tältduken och gjorde vårt bästa för att knipa ihop ögonen. När vi äntligen lyckats slumra till vaknade vi tvärt av att den ökande vinden slet tag i tältet och ruskade om det ordentligt. Hela tältet fladdrade och slog i stormen och Rasmus fick gå ut i kalsongerna för att spänna upp snörena. På väg ut gick dragkedjan till öppningen sönder och Sussie låg på huk och försökte pussla ihop den igen. Förgäves låg hon där tills fingrarna var stelfrusna och väl tillbaka fick kalsong Rasmus hjälpa till att trycka in dragmojängen över kedjan. Sen låg vi i tältet och försökte sova. Till slut kom morgontimmarna och vi huttrade i kylan men lyckades äntligen få oss en blund. Den viktigaste lärdomen vi fick med oss från natten var att aldrig dricka koffein innan läggdags :)

 

Kort sagt kan man säga att dagarna flyter ihop. Vi cyklar genom fantasilika naturvyer, kämpar som dårar i stark mot eller sidovind upp mot 10-15 sekundmeter och backarna testar vårt tålamod och river upp våra skavsår. Äntligen får vi oss oss vettig kost igen och Sussie har sänkt sina insulindoser markant. Rasmus börjar lägga på sig lite vikt och det var inte en minut för tidigt. Vi njuter av de sista dagarna med vetskapen att det snart är över. Men vi längtar tills vi står på Godahoppsudden, herregud som vi längtar!

 

Vi har haft kontakt med WaterAid Sydafrika och de har med stort engagemang ordnat så att vi i morgon har en intervju med Sunday Times, Sydafrika och ett radioprogram vill att vi kommer till studion och kör en intervju med dem i veckan. Det känns oerhört stort för oss och ganska nervöst! Håll tummarna för att engelskan flyter fint och att vi inte låter som ett skämt med svensk brytning :)

 

På måndag har vi mycket att fira! Fru Engberg blir ett år äldre, vår resa är avklarad och förhoppningsvis har det trillat in några tusenlappar till vår insamling för WaterAid. Hjälp oss nå hela vägen fram - kom igen nu!!! Håll även ögonen öppna för ännu en kampanj!

 

/TandemLove

Det skedde en drastisk förändring i landskapet när vi nåde Olifant-River och öknen byttes mot detta!
Rasmus sitter som en tjej för att värma benen =) (det är 19grader varmt)
Lite vinrankor =)
Clanwillian damm!
Sådana här skyltar är rena orgasmen efter 10 månaders cykling!
Spegelblank sjö är ett tecken på en vindstilla dag - We Like!
Vackra färger! -Sussie (Förstår ni varför inte Sussie skriver bildkommentarerna! Haha!
Om ni undrar såhar Sussie valt bilderna också, denna gången (och sista gången!)
Victory!
Känns mer och mer overkligt!
Läs hela inlägget »

Vi ska den 15 juni cykla vätternrundan som en hedervsärd avslutning på detta årsprojekt! Det är då 363 dagar efter att vi landade med vår tandemcykel på Honningsvågs flygplats för att börja vår cykling från Nordkaps klippan. Det blir också datumet då vi avslutar vår insamling på Inspons till WaterAid. Vi har bestämt oss att med Er hjälp SPRÄNGA 100 000 kronors gränsen innan dess! Vänta bara!

 

Vätternrundan ser vi som en ny stimulerande utmaning som vi ska ta oss an med stor respekt! Ingen av oss har tidigare cycklat detta lopp och det ska bli otroligt kul att dela vägen med andra cyklister! Vi ska bara packa av allting, byta däcken, skruva av lite annat smått och gått så att vi kan öka snitthastigheten från 20km/h, annars kommer vi komma sist =)

 

Vi kommer givetvis fortsätta blogga fram under vår semester i Kapstaden, och vår träningsperiod inför detta 300km långa lopp! Vi ska också tacka Gunnas Anserius som kläckte idén och Inspons.se för hjälpen!

 

Må bästa Tandemcykel vinna! 

 

/TandemLove

 

 

Ps. Är det någon diabetiker som cyklat intensivt under 11-15h och vet hur man håller en jämn blodsockernivå för maximal prestation? För vi har ingen aning trots tio månader i sadeln =)

 

Läs hela inlägget »

Vi vill börja detta inlägg med att tacka ER fantastiska läsare för ert enorma stöd kring det som inträffade. Det har värmt otroligt mycket och blivit som en knuff framåt och vidare. TACK till er!

 

När vi lämnade vår trygga camping kände vi hur det kröp oroande i maggropen och att cykla ut i den obebodda namibiska öknen kändes inte längre lika befriande längre. Händelsen med automatpistolen hade uppenbarligen satt sina spår och lämnat ett avtryck. Sussie var inte säker på om hon ville fortsätta sista biten och hon var fortfarande skakad och rädd. Men allra mest var hon arg och den ilskan fick henne att fortsätta trampa till slut. Inte ska en enda galen människa få sätta stopp på tio månaders hårt slit? Vi ville inte snubbla på mållinjen och speciellt inte på grund av en idiot. Efter några timmar i sadeln började vi komma tillbaka till vår rutin och den bekanta känslan av att göra samma rörelser varje dag. Landskapet omkring oss var oerhört vackert och färgerna gick ton i ton i olika nyanser av grönt, beige, orange, sand och brunt. De stora öppna ytorna gjorde att man kunde se flera mil bort och vägen gick nästan spikrakt genom den vidsträckta färgpaletten.

Vi närmade oss gränsstaden och framför oss sträckte en otrolig canyon ut sig i starkt orange. Det var meningen att vi skulle få njuta av att rulla nedför, men vinden blåste så starkt att vi var tvungna att trampa för att inte stanna i backen. Det har sannerligen varit gott om motvind det senaste och på något konstigt vis lyckas vinden blåsa från alla möjliga håll. Ena dagen från öst, andra från väst och det märkligaste av allt är att vinden alltid tycks blåsa i den riktningen vi cyklar för dagen. Det vill säga att om vi cyklar söderut kommer vinden som på beställning från söder. Ibland undrar vi om någon på allvar vill testa vår uthållighet? Men uthålliga var vi tvungna att vara denna dag för det fanns absolut ingenting mellan de två städerna och det var med lycka vi kämpade oss den sista biten till bensinmacken och civilisationen. Svettiga och trötta köpte vi en 2 liter läsk som vi klunkade i oss under loppet av fem minuter. Som sällskap hade vi tre nyfikna tjejer som ville kramas, titta på alla våra saker, dansa och leka. När vi plockade fram kameran blev de som galningar och poserade i hundratals olika konstellationer. De var bedårande!

 

Utanför bensinmacken träffade vi också en Sydafrikansk lastbilschaufför som rådde oss att handla och sova på andra sidan gränsen. Det skulle vara mycket bättre och billigare anförtrodde han oss och vi tackade glatt för tipset och cyklade mot tullbyggnaden. Den bistra tulltjänstemannen stämplade oss ut ur Namibia samtidigt som han pratade i sin mobiltelefon och sedan körde vi ut ur Namibia och mot den bro som skiljde länderna åt. När vi körde över den bron var känslan nästan överväldigande. Omkring oss hade vi magnifika orange berg och under våra fötter brusade det klara vattnet friskt. Men det var inte den vackra naturen som gjorde att våra kroppar fylldes av känslor. Det var för att vi nu cyklade in i resans sista land. Vi har visualiserat hur vi når Sydafrika och Kapstaden oräkneliga gånger på denna resan. Vi har pratat, drömt och längtat så många gånger i sadeln om just denna stunden. Att dessutom cykla över en bro som tydligt avgränsar länderna gjorde hela upplevelsen mer levande och mer tydlig. Sista landet, förstår ni hur galet det känns? Galet underbart! Men är det en sak den senaste tiden har lärt oss med punkteringshysteri, värkande knän och vapenhot så är det att vi sannerligen inte är framme förrän vi står i Kapstaden. Nära skjuter ingen hare som man säger och allting verkar vara möjligt.

 

Vi kom igenom den Sydafrikanska tullen efter att vi fått berätta för samtliga poliser om vårt äventyr och väl inne i landet insåg vi att det var 120km till närmaste matbutik. I vår packning hade vi en halv limpa vitt bröd och en burk mayonäs. Vi hade inte ätit ordentligt på hela dagen och morgondagens cykling skulle innebära tuff klättring. Lodgen vi skulle slå läger på hade snopet nog slutat ta emot campinggäster och ingen mat gick att köpa om man inte bokat det i förväg. Kvinnan som ägde lodgen var kanske en av den otrevligaste personerna vi någonsin mött. Men nöden har ingen lag och vi fick med sammanbitna läppar checka in i hennes oerhört fina stuga och köpa ett djupfryst paket med kött. Det kostade dock bara 400kr alltihop och utanför dörren betade springbok antilop, kaniner och vackra fåglar. Vi kunde haft det värre :) Bredvid vår stuga bodde ett äldre par som körde vespa från Sydafrika till Kenya och vi fick grilla på deras eld och sedan hade en middag med höga skratt och många roliga resehistorier.

 

Dagen efter lämnade vi gränsstaden och började klättra uppåt ur canyonen i en långsamt men stadig takt. Det blev en dag i uppförsbackarnas tema och vi kämpade hela dagen. Som tröst hade vi vacker utsikt varje minut. Men när vi närmade oss Springbok började det redan skymma och vi hade helt slut i matförråden. Därför styrde vi vår stora blå direkt mot matbutiken och Sussie irrade omkring därinne och försökte handla innan butiken skulle stänga. Men butiken var enorm och utbudet alldeles för stort. Vi är verkligen inte vana vid denna tillgång på råvaror längre! Intrycken blev nästan för mycket för Sussie och alla dessa beslut att fatta kändes nästan omöjliga. Tjugo olika paket flingor? Tio olika med havregryn? Att välja fritt är egentligen ganska stressande och energikrävande, det inser man när man inte haft möjligheten att välja på några månader! Men efter femton minuter kom Sussie ut med två fulla matkassar och sedan började vi jakten på en campingplats. Vi gick genom staden och hittade absolut ingenting vi sökte. Till närmsta camping var det 4km fick vi veta men mörkret föll redan och att vara ute med allt vi äger och har då är en regel vi helst inte bryter. Vi började kolla hotellen men det var dyra och skabbiga och till slut hittade vi en toppenställe med bergsutsikt.

 

Mountain View B&B var kanske inte i vår prisklass men 550kr för ett rum med frukost och internet kändes trots allt inte som en undergång heller. Våra valmöjligheter gjorde att vi trotsade vår dagsbudget och vi checkade in. Det skulle visa sig vara ett väldigt bra val! Rummet var helt fantastiskt och vi hade ett vackert badrum med både dusch och badkar med plats för två. Sängen var ljuvlig med täcken som var perfekt fluffiga precis som kuddarna. Det släta lakanen kändes som en skänk från ovan och eftersom området var knäpptyst sov vi som stenar hela natten. Men den riktiga upplevelsen skulle visa sig vara frukosten. Matsalen var smakfullt dekorerad och gav en känsla av "hemma hos" och belysningen var mjuk och mysig. Utanför piskade vinden och mörka moln skuggade omvärlden utanför fönstret. Vi satt vid ett dukat bord med en kanna färskpressad apelsinjuice framför oss samtidigt som en kaffebryggare puttrade en bit bort. I rummet spred sig den välbekanta och behagliga kaffedoften och vi njöt bara av att känna lukten. En leende kock kom och tog vår beställning och presterade resten av menyn och sedan slog hon på musiken. Ur högtalarna strömmade det lågmäld avslappningsmusik och det var verkligen ett underbart sätt att börja dagen på. På frukost buffén stod fullkornsbröd, torkad frukt, färsk frukt, yoghurt och flingor. När vi ätit oss halvvägs igenom detta kom den leende kocken ut igen med varma tallrikar som hon dukade framför oss. Sedan kom hon tillbaka med varsin ungsform med ägg, riktig biffkorv( sånt har vi inte hemma) och stekta tomater. På äggröran hade kocken till och med lagt hackad persilja. För oss var denna frukost och natt på detta B&B en riktigt upplevelse. Den servicen har vi inte sett någonstans i Afrika och det professionella upplägget rakt igenom trodde vi inte existerade på denna kontinent. Vi kände oss verkligt bortskämda, omhändertagna och fullkomligt avslappnade. Vi bokade genast in en extra natt och gick tillbaka till den bekväma sängen. En vilodag kändes välförtjänt!

 

/TandemLove

På väg ner mot gränsen till Sydafrika!
På andra sidan av Canyonen är Sydafrika. Epic!
Republic of South Africa!
Stannade till för att äta lite lunch och fick sällskap av dessa damer!
Linslusar!
Nu har nedräkning börjat =)
Måndagen den 15 april cyklar vi in i Kapstaden!
Man kan ha det sämre!
Vilodag när den är som bäst =) 4 days of cycling left!
Läs hela inlägget »

Vi kurade ihop oss emot varandra för att invänta ljuset vid horisonten medan kylan trängde in i våra sovsäckar under den stjärnprydda himlen. Från campingens huvudbyggnad kunde vi höra hur hundvalpen, som vi bekantat oss med kvällen innan, skällde frenetiskt. Rasmus vände på sig om för att titta på klockan, 05.06. Ännu en timme av huttrande, innan alarmet skulle ringa och innan vi skulle krypa ur den kalla sovsäcken för att utsätta oss för den ännu kyligare morgonluften. Valpen som måste varit rädd för mörkret fortsatte sitt gälla läte tills solen färgat himlen ljusblå och vi rullade återigen ut på vägen efter en snabb frukost. Vi lämnade Keetmaanshoop bakom oss och hade 160 kilometers envist trampande tills vi skulle nå dagens mål Grunau - den sista anhalten innan vi skulle nå Sydafrika.

 

Till en början var vi båda två oroliga för Susanne knä, som orsakat sådan värk två dagar tidigare att vi varit tvungna att ta en vilodag och åkt till apoteket för att inhandla inflammationsdämpande medicin. Nu hade hon under 30 timmar tagit tabletter var sjätte timme och regelbundet smörjt in knät med en salva. Vi höll tummarna att denna korta men intensiva behandlingen hade hunnit ge musklerna runt knät tillräckligt andrum för att återhämta sig för åtta dagars cykling ner till Kapstaden. Att börja löpträna hade kanske inte varit ett smart drag trots allt? Vi började trampa i långsamt tempo i den kalla morgonvinden för att värma upp musklerna och undvika ännu en ofrivillig vilodag. Det verkade fungera. För två timmar senare, utan känningar i knät, svängde vi av från vägen för att ta en paus vid en av de många rastplatser som kantar de Namibiska vägarna. I skuggan av ett parasoll satt vi på två betongstolar och njöt av "fullkornsbröd-al-a-afrika" och jordnötssmör medan vi återigen tog upp vårt aktuella samtalsämne; framtiden.

 

Vad skulle vi göra? Vi väntade tålmodigt på svar från de arbetsplatser som vi sökt arbete på till sommaren. Men inkorgen ekar tom, tiden tickar fort och vi är båda otåliga. Vi är inga personer som väntar på att saker ska ske. Vi ser till att det händer!! Kanske är det meningen att vi inte ska jobba där vi sökt arbete? Kanske ska vi ut på ännu ett äventyr? Men med riktiga äventyr menas att vi kommer vara långt ifrån familjen, nära och kära. Vill vi det? Nej! Vi längtar efter vår familj. Men vi mindes historien, som det australienska paret som vi träffat på utflykten från Windhoek, berättat för oss. De hade haft en bekant i Australien. Han var enligt dem levande hälsan själv. Han var ung, tränade mycket och regelbundet och åt hälsosamt. Men en dag hade han fått beskedet om att en magcancer spred sig i hans buk. På snabb tid hade hans hälsa och liv runnit ur honom och han dog inom ett år. Är livet något man ska vänta på? Nej. Man ska passa på att göra det man drömmer om! Livet är förgängligt och livet är något man ska njuta av. Varje sekund...! Det har vi verkligen lärt oss under de senaste månaderna. Men vår familj är med i våra drömmar och när allt kommer omkring är det dem som finns där och älskar oss. Sådär håller vi på nuförtiden. Hemma? Borta? Om vi hade en begränsad tid kvar att leva, hur skulle vi då prioritera?

 

Vi satte oss återigen på sadeln mätta och belåtna. Snabbt därefter svängde vägen av mer söderut och vinden träffade oss snett bakifrån istället för snett framifrån. Hastigheten steg med några kilometer per timme och vi började faktiskt tro på att vi skulle nå Grunau, utan att vara helt tömda på energi. Vi hade den öde vägen för oss själva och det passerade bara en bil eller en lastbil med långa mellanrum. Det var ju trots allt lördag och klockan hade ännu inte passerat tio.

 

Susanne bröt en lång tystnad i vår djupa diskussion:
-"Vi har verkligen haft änglavakt..."
-"Lastbilen där framme saktar in", avbröt Rasmus mitt i Susannes mening.
En stor lastbil med mörkt chassi saktade in ett par hundra meter fram. Det såg ut som en utav de många lastbilar som passerat oss de senaste dagarna och som transporterat boskap söderut mot Sydafrika. Dock lade vi snabbt märke till att det inte fanns någon plats vid sidan av vägen för lastbilen att stanna på och det hörde inte till vanligheten att en lastbil parkerade mitt på vägen. Sekunderna gick och vi såg hur lastbilen gick ut med det ena däckparet från asfalten i det lösa gruset. Från ett par hundra meters håll såg vi hur lastbilschauffören tittade ut genom fönstret och lyfte ut något mörkt med handen utanför fönstret. Rasmus pressade långsamt ihop händerna för att bromsa cykeln. Det verkade som om chauffören ville ha kontakt.
100 meter.
-"Kanske vill han ge oss något? Sade Rasmus och vi mindes båda den snälla lastbilschauffören i Zambia som gett oss två 50cl Coca cola.
Avståndet minskade och vi hade båda ögonen på paketet i mannens hand. Han började nu luta sig ut genom fönstret. Det var inte läsk. Varför skriker han?
Från det ögonblicket gick de tio till tjugo följande sekunderna i ultrarapid, men ändå blixtsnabbt. Det var precis som när en filmregissörer varierar hastigheten på en film för att betona vissa scener. Tiden smög fram... 40 meter.

 

Rasmus lyfte blicken från paketet i mannens hand och såg in i ett härjat ansikte. Vit man. Orakad. Militärscarf. Keps. Vild blick. White trash? Han skrek. Varför skriker han? Vad skriker han? Inte på engelska i alla fall. 20 meter. Helt plötsligt kunde vi se vad det svarta byltet var. En automatpistol. En UZI! Mannen viftade med ett kulsprutepistol mot oss. Är det ett skämt? Är det en plastpistol? Rasmus lyfte greppet om bromsarna. 10 meter. Vad ska vi göra? Det är inte på låtsas. Vapnet är tungt i mannens hand. Det är så tungt att han inte kan hålla det stadigt. 5 meter. Vi stirrar rakt in i pistolens mynning. 9milimeter? Tänk om han skjuter. Om en sekund kan jag ha en kula i mig. Sussie kan han en kula i sig. 1 meter. Vi tittar båda två helt lamslagna mot vapnets mynning. I jämnhöjd. Ska han råna oss? Ska han skjuta oss och slänga in oss i hans truck? Det sker ju vansinnigt många mord i landet 250kilometer bort. Händer detta verkligen? Vi passerar mannen, men följer automatpistolen med blicken. Väntar. Väntar. Väntar. Väntar på en knall. Väntar på att mannen ska skrika "STOP". Väntar på att mannen ska göra något annat än att skrika på ett främmande språk. Avståndet ökar. 10 meter. Han siktar fortfarande på oss. Hans blick är lika vild. 20 meter. Är vi utom skotthåll nu? Nej. Inte än. 25 meter. Rasmus styr höger för att skära av mannens skottvinkel. 35 meter. Nu är vi bakom trucken. Då tar vi oss i besinning och börjar trampa. Snabbt. Sussie vädjar åt Rasmus att trampa. Trampa fortare. Bort från mannen. Bort från vapnet vars mynning vilat mot oss de senaste sekunderna. Medan Sussie börjar hyperventilera och ökar kadensen håller Rasmus fortfarande blicken bakåt. Hoppar mannen ur? Nej. Han sitter kvar. Borde han inte jaga oss? Förväntade han sig att vi skulle stanna? Ja. En normal människa skulle ju stanna med en UZI riktad mot sig. Kanske blev han överrumplad att vi bara rullade förbi. Vi ökade tempot och distansen steg snabbt mellan oss och hotet. Tårar började rinna utefter Sussie kinder... Vi kom över ett krön och lastbilen försvann ur sikte.
-"Kommer han...?" Flämtar hon.
-"Nej..."

 

Vi vet inte om vi cyklade i en minut eller tio minuter. Men i tystnad och till ljudet av våra andetag kunde vi höra ett brummande bakom oss. Det knöt sig i magen och vi bad till Gud att det skulle vara en annan lastbil. För det var en lastbil. Tio månader på vägarna gör att man känner igen ljudet av en sådan motor. Rasmus sneglade över axeln och kunde se hur lastbilstaket sakta reste sig upp på andra sidan ett krön. Sussie sliter ut Visa-kortet ur den ena väskan och stoppar in det i sin Bh.
-"Bara inte chassit är mörkt..."
-"Vad gör vi då? Utbrast Sussie.
-"Vi slänger cykeln och springer ut i bushen!
-"Gör vi?"
-"Det är ett vitt chassi..."
-"Är du säker?"
Rasmus saktar tveksamt in. En minut senare har vi vinkat ner en annan lastbil som saktar in och kör av vägen 100 meter längre fram och Sussie springer mot förarhytten. Med en desperation i rösten förklarar hon vad som hänt och ber mannen ringa polisen. Till svar får hon att mobilen inte har täckning här ute. Vad gör vi då? Vi kan ju inte låta lastbilschauffören åka iväg. Det kan ta femton minuter innan nästa fordon kommer. Om den galna mannen insett att han vi kan känna igen honom kanske han vänder? Eller är han tillräckligt desperat är chansen stor att han försöker hinna ikapp oss. Men kanske är han för drogpåverkad för att förstå det? Med tårar i ögonen ber Sussie om skjuts till närmaste by. Mannen nickar och hjälper oss att lyfta upp cykeln på det tomma flaket. Sedan sätter vi oss i framsätet under tystnad för att transportera oss de resterande kilometrarna till Grunau där vi kan kontakta polisen. På vägen börjar Sussie skaka och känna sig febrig. Tårarna strömmar stundtals ner för ansiktet och nästa stund sitter hon bara tyst och stirrar tomt framför sig. Ju mer vi tänker över händelsen desto mer overklig känns den. Frågan som inte kunde sluta plåga oss var: Hade han tänkt skjuta oss? Och i så fall, vad hindrade honom?

 

En stund senare anländer vi till Grunau, som vi trodde var en stad, men som visade sig vara ett par hus, ett hotell och en bensinmack. Vi blir avsläppta på bensinmacken och ber ägaren att ringa polisen. Susanne börjar sedan prata med polisen och förklarar hela händelsen. Ger dem informationen om utseendet, lastbilens färg och formen på släpet, tidpunkten och platsen för händelsen. Sedan tackar polisen och säger att han måste ringa till de andra polisstationerna så att de kan sätta upp poliskontroller. Helt utmattade sjunker vi ner i stolarna på bensinmackens lilla fikarum och tittar på varandra. Hände verkligen detta? Det kändes nästan som en overklig dröm och hade vi inte upplevt det tillsammans hade vi trott att vi förlorat förståndet. Vi satt en lång stund och konstaterade vad som vi precis varit med om. De sakerna vi var helt överens om var att mannen verkade helt labil och troligen påverkad och definitivt desperat. Hans vilda blick blir svår för oss att glömma och när vi ser den framför oss sprider sig ett obehag i hela kroppen. Mannen var oberäknelig, med ett laddat automatvapen pekande rakt mot oss. Aldrig tidigare har vi känt oss så små, utlämnade och hjälplösa...

 

När vi skriver detta har vi tagit in på Grunaus camping och vi kommer ge oss ut på vägen igen med en knut i magen. Sussie är rädd och vill helst avbryta. En yrkesförare, mitt på ljusa dagen, på en trafikerad huvudväg i ett land som anses vara relativt säkert. Vad kan vi då vänta oss av Sydafrika som har ett mindre betryggande rykte om sig?

 

Vi vet att vi hade änglavakt och som sagt - Livet är förgängligt! Lev varje dag som om den var din sista! Allvarligt talat - det är något man tänker på när man stirrar in i en pistolspipa...

 

Om du gillar detta inlägg på facebook förstår vi att du skickar ditt stöd, och inte gillar själva händelsen.

 

/TandemLove

Vi kände oss starka och cyklade i lugnan ro!
Efter incidenten och Sussie är gråtfärdig och rädd. Påväg till närmsta civilisation för att ringa polisen!
Cykeln fick plats bakpå släpet när vi åkte till Grunau
Öde vägar på en lördag är en cyklists dröm och men kan förvandlas snabbt till en mardröm…
Läs hela inlägget »

Vår buss svängde ut från en av gatorna som pryddes av gröna palmer och framför oss bredde sig den gula sanden ut sig. Vi körde på en rak väg och på både sidor om bussen låg öppna ytor med ökensand och på håll kunde man skymta stora dyner. Hela bussen fylldes av förväntan och även om vinden blåste för fullt utanför kuststaden vevade vi alla ner rutorna och fotografera lika vilt som en grupp japanska turister i Florens. Ibland dök sanddyner upp med en grön liten oas nedanför och det hela såg ut precis som en fantasi. Allt eftersom vi färdades längre bort från kusten förändrades landskapet men den torra vidsträckta öknen fortsatte i skiftande former. Ibland körde vi längs med stora öppna ytor fyllda med små gröna buskar, ibland fyllda av små gula buskar. Oftast skådade vi bruna eller gråa berg på håll och alla olika färgtoner bildade himmelskt vackra vyer. Varannan minut vevade vi ner fönsterrutorna för att ta "bara en liten bild till" och det kändes omöjligt att låta bli att förundras. Det var storslaget, ensamt och vackert.

 

Vi kom till Solitaire och svängde av från en fruktansvärd grusväg om kom in på en superb grusväg som man till och med hade kunnat cykla på. Bussen stannade för att tanka och vi klev ur för att köpa iskalla drycker och glass. Livet är hårt när man är på semester! Den lilla bensinmacken låg vacker belägen med gröna kaktusar runt omkring och från bageriet doftade det nybakad äppelpaj. Från bensinmacken hade vi en ganska kort körning kvar till vår bas där vi skulle övernatta två nätter. Vi körde genom ett ökenlandskap med vackra berg och det kändes oerhört öde med nästan obefintlig bebyggelse. Några få campingar och lodger fanns men allting låg så utspritt att känslan av öde verkligen infann sig överallt. När vi svängde av mot vår sovplats tappade hela bussen andan. Skulle vi bo här? I en lång länga låg terrakotta färgade tältstugor helt omringade av en fantastisk natur med utsikt över bergen. Vi hade aldrig sett en sådan vacker plats förut eller ett så fridfullt boende tidigare. Det var en upplevelse och vi kände oss som kungligheter i våra enkla safari-tält. När solen sakta gick ner bakom bergen färgades himlen i olika blå, lila och lite rosa nyanser och bergen såg nästan glödande röda ut. Och vid middagen satt vi utomhus framför elden och åt Kudu antilop och skrattade oss hesa till sömnen kallade oss till våra sängar.

 

Morgonen börjades med frukost klockan 06.00 och sedan begav vi oss mot grinden som separerade oss från nationalparken Sossusvlei. Vägen dit var vacker precis som allting tidigare vi sett längs vägen i Namibia. Men när vi kört ungefär 10km inne i själva parken förändrades landskapet till något vi aldrig någonsin sett. Det var så exotiskt, så oerhört vackert och så fullkomligt mycket bättre än vi väntat oss. På både sidorna vägen låg de magnifika sanddynerna med perfekta "bergskammar" av sand. Färgerna skiftade från gult, till beige, till rött, till orange och det var som om naturen valt ut de mest perfekta och sammansatta nyanserna som finns. Det var som ett perfekt inrett rum där allting hör samman och passar perfekt ihop. Ibland poserade en Oryx eller en struts framför någon av dynerna och emellanåt hoppade Spingbok antiloper framför vägen vilket gav det hela en vild och levande look. Det blev nästan magiskt. Det är inte som något vi tidigare sett. Det ser ut som en annan planet. Soluppgången bakom oss gjorde att sanddynerna färgades röda på ett brinnande sätt i turordning allt eftersom solen steg och skuggorna försvann. Det var som en saga, som en tecknad film och det var en av våra absoluta höjdpunkter på hela resan.

 

Vi stannade vid Dune 45 som är den mest fotograferade sanddynan i världen men eftersom ett dussin turister höll på att klättra uppför kammen beslöt vi oss för att inte göra detsamma. Istället fotograferade vi runtomkring och begav oss sedan mot Dead Vlei. En av jordens torraste platser där marken spruckit och några nakna döda träd står ensamma mellan sanddynorna. För att komma dit fick vi först åka genom det underbara ökenlandskapet med en tuffare jeep och sedan fick vi gå sista biten. Vi skulle klättra upp längs kammen på "Big daddy", den högsta dynen i området, och sedan springa nedför samma topp för att slutligen nå den isolerade, döda våtmarken. Precis när vi var i färd med att börja vår klättring började åskan mullra och ett piskade regn kom in över oss. Guiden blev helt vild och skrek att han aldrig upplevt regn på denna plats, att det nästan aldrig inträffar och resten av oss turister skrek och sökte skydd bakom ett träd. Eftersom alla var klädda i shorts så piskade sanden mot våra nakna ben och den starka, kalla vinden fick oss att huttra ikapp under grenarna. När den värsta vinden dragit förbi beslöt vi oss för att fortsätta och vi gick tillsammans i ett kallt regn som gjorde oss blöta och rappade vår hud rosa. På vägen upp mötte vi en skärrad familj som varit uppe på toppen när stormen blåste upp. Hela deras kroppar, men speciellt deras ansikten såg helt sargade ut. De hade sand överallt och barnen grät när det passerade oss och flickan viskade att det blåser mycket däruppe... Det såg ut att de gråtit till en film, men istället för att ha mascara som runnit i hela ansiktet hade de sand. Det var nog ganska ruskigt däruppe när sanden blåste som ett moln uppe på toppen och barnen måste blivit tramautiserade för livet. Vår grupp höll dock humöret på topp och skämten haglade tätt. Vi själva trodde knappt våra ögon dock. Detta var andra gången vi åkt på oväder i öknen. I Egypten hamnade vi mitt i en storm, snöoväder i Kenya och nu detta. Klimatet är i uppror, den saken är vi säkra på!

 

Vår lilla grupp fortsatte tappert mot toppen och de flesta tyckte att det hela var väldigt ansträngande, medan vår cykelkondition ställdes på prov. För oss var det väldigt skönt att se att alla mil i sadeln bidragit till någon form av grundkondition i alla fall. Väl uppe på toppen fick man en helt underbar utsikt över sanddynerna. Regnovädret hade gjort att vi var helt ensamma mitt i allt detta vackra och det gjorde upplevelsen ännu mer speciell. Att stå där upp och blicka ut över det magnifika landskapet var det vackraste vi någonsin sett. Det häftigaste och mest speciella vi upplevt. Något helt otroligt och något vi alltid kommer minnas. När vi återigen trötta och hungriga satte oss i fordonet blåste det åter upp och regnet tog vid...

 

Vi åkte tillbaka till vårt camp där vi spenderade dagen i lugnt tempo, besökte en Canyon på eftermiddagen och avslutade vårt äventyr med en god middag framför elden. Vår grupp hade vid detta laget hunnit bli väl sammansvetsat och stämningen blev bara bättre och bättre. Det kändes ännu roligare att få uppleva dessa dagarna tillsammans med en grupp för oss som mest umgås med varandra. Men att gruppen kom bra överens och hade samma humor gjorde bara saken ännu bättre. Det blev så otroligt lyckat alltihop och det var en stark och häftig upplevelse där vi gick det bästa ur Namibia. Men redan i bussen på väg hem från sanddynorna var vi rörande överens om att vi gärna ville tillbaka till Namibia. Får ni chansen, åk hit!

 

/TandemLove

Vår lilla men underbara grupp söler skydd i skuggan av den starka solen under en bensträckar paus!
Kontrasterna och färgerna skiftade drastiskt!
Ju närmare vi kom Sossusvlei desto rödare jord..
Framme och vi checkade in på detta Dessert Camp
Framme vid vår lilla stuga =)
Rasmus begav sig upp på det närliggande berget för att bättra på utsikten innan solen gick ner!
Ett område där orm och skorpioner är väldigt vanliga så det gällde att se efter var man satte fötterna...
Morgonen därpå och vi har utsikt över dessa röda sanddyner när solen reser sig över horisonten och färgar allt ännu mer rött...
Dune 45 - världens mest fotograferade sanddyna.
Namibias höjdpunkt!
En Oryx antilop betar i gräset
Deadvlei!
Framme vid deadvlei och förbereder oss på att klättra den högsta sandynan när ett oväder drar in!
I åska, regn och piskande sand kämpade vi oss upp mot toppen!
Väl uppe slutade det regna under ett tag...
Deadvlei dalen och bilden tagen från toppen av Big Daddy dynan...
Vi passade på att knäppa lite kort =)
Hämtar andan innnan vi beger oss neråt..
Det blev en mjuk nedgång mot platån...
Någon som ser Sussie?
Nödvändigt med skor?
Vi fick unik upplevelse i Deadvlei vilken är en utav jordens torraste platsen på jorden!
Vackert!!!
Om man inte besöker Sossusvlei och Deadvlei om man är i krokarna begår man ett stort misstag! En utav världens vackraste platser!
Läs hela inlägget »

Framför oss hade vi en lång dag i bussen på väg mot kusten och den tyskinfluerade staden Swakopmund. Längs vägen stannade vi i olika små byar och några utav dem var riktigt intressanta. Vid ett stopp stannande vi för att köpa souvenirer i form av små färgglada dockor som såldes av traditionellt klädda damer med stora puffiga klänningar och roliga hattar med bred front. Vi har sett flera av dessa kvinnor tidigare både i Botswana men också i Namibia och det kändes lite mer genuint att se dessa märkliga kvinnor vagga runt i matbutiken med en liter mjölk i kundkorgen. När jag skriver vagga runt menar jag det verkligen eftersom de kvinnor vi tidigare sett har varit otroligt kraftiga, rent av kraftigt överviktiga. Och de kvinnornas klänningar var i skärt, purpur och sidenliknanade med stora axelpuffar likt de viktorianska klänningar som bar på 1800-talet eller när de nu begav sig. En märklig och häftig syn, som en teaterkostym mitt ute på stadens gator och torg. Vi köpte inga miniatyr-dockor och det gjorde ingen annan i gruppen heller. Så vi rullade vidare och efter en svettig stund i bussen stannande vi för lunch i det fria. Sallad dukades fram och vi satt alla kring ett bord i skuggan under ett stort träd med utsikt över ökenlandskapet.

 

Efter lunch passerade vi en Himba grupp som satt och sålde smycken och vi stannade för att titta närmare på detta häftiga stamfolk. Det var en otrolig upplevelse att få se dessa människor och deras sällskap lämnade ingen oberörd. Deras kroppar var insmorda i okra och lera som färgade deras hud röd och deras hår var inpackat i detsamma vilket gav dem tjocka slangar av hår med tuppade hårbollar längst ner i topparna. Både männen, barnen och kvinnorna var nakna på överkroppen och kvinnornas bröst stod rakt ut och såg ut som sprängfulla silikonbröst. Runt höfterna hade de antingen tyg eller djurhudar och kvinnorna hade flera silverringar kring fotlederna och konstiga halsband ovanför bysten. Vi ville givetvis stötta den lokala ekonomin och med tanke på de fallfärdiga tälten som tjänade som husrum åt stammen såg de ut att vara i behov av inkomsten. Men de var riktiga försäljare som gjorde sitt yttersta för att fånga vår uppmärksamhet och de var snabbt framme och knöt flera armband kring våra handleder. Vi köpte varsitt vackert armband för en billig peng och sedan åkte vi vidare i den skoningslösa hettan. Det slog oss under turen att öknen verkligen är stekande het och vi förstår inte hur vi orkar cykla hela dagarna i den tryckande värmen. Under turen kändes värmen knappt möjlig att uthärda och vi kändes oss nästan yra.

 

När vi närmade oss kusten sjönk temperaturen ochvinden från atlanten skänkte oss en skön och kall fläkt. Vi körde längs med
havet och det var underbart vackert med det blåa vattnet och den ljusa sanden som förde oss minnen från Sverige och Ystad. Efter en stund stannande vi vid ett båtvrak för att fotografera och det var en underbar känsla att gå barfota i den varma sanden samtidigt som den starka vinden gjorde att vi drog tröjorna tätate omkring våra kroppar. Det var ett klimat som var mycket bekant! Vi lekte, fotografera och sprang av oss på stranden innan vi sedan åkte den sista biten till Swakopmund. Väl framme checkades vi in på våra hotellrum och sedan gjorde vi upp planer för kvällen. Hela gruppen beslöt sig för att vi skulle gå på middag ihop på en lokal restaurang och vår guide bokade ett bord. Det var dagen innan långfredagen och restaurangen var fullpackad av ölsugna lokalbor och hungriga turister. Vi beställde varsin Oryxstek som är Namibias nationaldjur. På våra tallrikar serverades en stor stek med kött som ärligt talat inte smakade speciellt alls. Väldigt gott men ingen säregen smak som man kanske kunde ha förväntat sig.

 

Dagen efter strosade vi omkring på de palmprydda gatorna med fräscha hus i klara färger eller i traditionell korsvirkesstil. Vissa gator såg ut som ett soligt Beverly Hills och andra som en mysig tysk liten by. Vid strandpromenaden vajade palmer i vinden och en lång brygga sträckte sig rakt ut i det blåa havet. På håll kunde man se gula sanddyner torna upp sig mot himlen och det gav en känsla av Tusen och en natt, fast i modern tappning. Det var en mysig, modern och vacker stad. Väldigt lugn stad med invånare främst över 60 år men likväl fin och fullpackad med mysiga butiker och fik. Tyvärr var de flesta butikerna stängda på grund av påskhelgen men vi fick tag i olika köttsorter med torkat game-kött och vi lyckades fingra på vackra inredningsprylar vi mer än gärna hade tagit med oss hem. Väldigt fina lampor, statyer och tavlor som inte kostade mer än en vanlig IKEA-lampa, men vi kände oss inte sugna på att cykla vidare med en trästaty på två meter. Vi måste helt enkelt åka tillbaka enbart för att shoppa en vacker dag :)

 

Vid lunch mötte vi upp med gruppen igen och sedan styrdes bussen mot Sosselvei och den berömda öknen som är Namibias främsta dragplåster. Vi lutade oss tillbaka och kände hur nöjda vi var att vi bokat turen och hur mycket vi såg fram emot kommande dagar...

 

/TandemLove

Dessa utstyrslar har blivit traditionella i Namibia. Men ursprungligen är de från Europa och gavs till urbefolkningen för att de gick kläda alltför nakna...
Vi stannade hos en Himba-stam för att stötta dessa lokala människor!
De sålde egenskapade smycken… vi köpte två armband!
Fascinerande!
Den nakna sidan av Afrika!
Det blev torrade ju närmare havet vi kom...
Vi nådde havet och fick se Atlanten för första gången sedan Frankrike!
Vi stannade längs med Skelton Coast!
För att skåda ett av flera skeppsvrak som gått på grund utefter denna kust!
Innan vi begav oss igen för att åka till kuststaden Swakopmund!
Där de också hade en sandstrand =)
Sussie fönstershoppade då det mesta var stängt denna långfredag!
Väldig vacker arkitektur runt om i staden med stor tysk influens!
Vi strapetseraderunt i godan ro och fick en del egen tid!
Samtidigt som man är på upptäcksfärd i staden eller i Namibia kan man köpa lokalt torkat kött som är en delikatess och få smaka på olika typer av antiloper!
På kvällen åt vi en Oryx stek. Oryx som är en av de antiloper som finns i landet och det är faktiskt Namibias nationaldjur
Dagen efter begav vi oss vidare in i öknen...
För att ta sikte mot Namibias kända sanddyner. Men det får ni se mer av i nästa inlägg =)
Läs hela inlägget »